En högre utbildning värd namnet 3

Dagens (första) bloggpost i serien om högre utbildning handlar om relationen mellan undervisning och forskning, eller snarare om det faktum att dessa två aktiviteter är eller borde vara två sidor av samma sak. Utgångspunkten för tankar om detta tema är Leif Lewins artikel i tidningen Axcess. Han inleder med att jämföra gymnasieutbildningen i Sverige på 1950-talet med dagens högskoleutbildning, avseende antalet elever/studenter och kvaliteten i resultatet och han skriver.

Läser man studentuppsatserna för 50, 60 år sedan, är de bästa av dem fulla av minst lika vittra referenser som dagens inlämningsuppgifter inom universitetets grundutbildning, vartill kommer att man då mötte en betydligt mera korrekt, ehuru kanske en inte alltid lika kreativ och slagkraftig språkbehandling. De brådmogna gymnasister i Maria Langs deckare, som sockrar sina erotiska upptåg med citat från Shakespeare, Bellman och Pontus Wikner, spelade rollen som intellektuella med samma bravur som dagens forskarstuderandes prekariat av namndroppande postmodernistister.

 Tänkvärt och viktigt att påminna sig om när kvalitet i högre utbildning diskuteras. Har det gått inflation i utbildning idag, och vad betyder det i så fall? Framförallt, tänker jag, vad händer om kraven som finns på att studenterna ska passera ännu snabbare genom systemet än idag? För betänk att 1950-talets gymnasister uppnådde "samma" resultat som dagens högskolestudenter trots att de gick färre år i skolan. Det om något borde mana till eftertanke och besinning i debatten om effektivisering av utbildning.

Vad är då skillnaden mellan gymnasiet och universitetet? Vad är det för ”kvalitet”, som påstås hotat av massuniversitetet? 

Lewin menar att massutbildningen inte är, eller i alla fall inte behöver vara, ett problem för kvaliteten och jag tycker hans förslag är mycket intressant. Han menar att det borde kopplas en forskningspeng till varje utbildningspeng, alltså göra det obligatoriskt för lärare att forska och för forskare att undervisa. Det är ett alldeles lysande förslag! Det talas vitt och brett om kvalitet som vore det ett ord med en given betydelse, som något enkelt och objektivt mätbart, vilket är djupt missvisande och gränsar till naivitet. Jag menar med det påpekandet inte att det är omöjligt att uttala sig om eller förstå kvalitet, men det är något annat jag har i bakhuvudet än det som debatterna om skolan idag handlar om.

Att ta steget från skolan till universitetet är att förvandlas från en tärande konsument av vad andra formulerat till att bli en närande bidragsgivare i forskningsprocessen. Den kulturchock unga studenter får uppleva, när de kommer till universitetet, består i att de inte längre får några bestämda svar på sina frågor utan tvingas leva under osäkerhet. De får lära sig att den vetenskapliga kunskapen är preliminär men också att den vetenskapliga gemenskapen är öppen för alla unga medarbetare, som vill hjälpa oss att ifrågasätta ännu mera. ”Lägg emellanåt boken åt sidan!” brukar jag uppmana mina studenter ”och fråga i stället: Varför inte precis tvärtom?” Skolning i kritiskt tänkande är universitetets grunduppdrag. 

Här finns en lysande beskrivning av vad jag menar är den unika kvalitet som alla högskoleutbildningar borde innehålla och handla om. Kritiskt tänkande är inget som går att mäta, det är en kvalitet i ordets viktigaste betydelse, det vill säga en komplex egenskap som aldrig fullt ut går att förstå eller förklara. Ett slags tecken på mognad skulle man kunna säga. Högskoleutbildning handlar om att växa som människa och om att tillägna sig ett moget sätt att tänka.

När våra politiker, inte minst vår nya forskningsminister, säger att kvaliteten i högskoleutbildningen ska vidmakthållas, förefaller de mig slarva med denna utgångspunkt. Och de är inte tillräckligt konkreta i sina visioner. Ändå är saken ganska enkel: utan forskningsanknytning, ingen högre utbildning värd namnet. Utbildningen får aldrig skiljas från forskningen. Och omvänt: utan att prövas i undervisningen och möta studenternas kritik tenderar forskningen att stagnera – såsom vi under 1970-talet såg många exempel på i den från undervisning befriade så kallade sektorsforskningen, som med tiden förvandlades från inspirerande forskningsseminarier till verkställande utredningsinstitut.

Dagens syn på kunskap och utbildning bygger på att forskning och utbildning ska separeras. Det talas om att pedagogisk verksamhet måste värderas högre och att det ska vara något man meriterar sig i på samma sätt som i forskningen. Jag har aldrig förstått det, för det är som jag ser det två sidor av samma sak. Lewins förslag är därför lysande i all sin enkelhet. För att bli en bra högskolelärare måste man ha djupa kunskaper om forskning, och för att kunna forska måste man kunna möta studenter. Allt tal om att separera dessa två aspekter av Lektorns uppdrag är kunskapsfientligt och bidrar till gymnasifieringen av både studenterna och högskolan.

Det finns ett allvarligt och växande missförstånd rörande forskning som vi måste göra upp med, för det hotar att underminera den högre utbildningen. Det handlar om vad forskare gör och vad resultatet kan användas till. Vetenskapsfilosofen Karl Popper menade redan tidigt på 1900-talet att forskning aldrig säkert kan säga om det är si eller så. Han menar att forskningsresultat bara kan falsifieras. Vetenskap och forskning handlar med andra ord inte om att bevisa saker, utan om att undersöka och kritiskt granska! Den tanken som praktiseras av alla verkliga forskare håller på att falla i glömska i samhället och framförallt bland politiker, som allt oftare talar om att forskning visar (surprise, surprise) att just deras förslag är det enda rätta och verkligt vettiga. Det är beklagligt och kan också sägas vara ett slags uttryck för samhällets gymnasifiering.

Jag ser den missvisande synen på forskning talet om utvärderingar och målsäkring, för det bygger på att det går att en gång för alla avgöra vad som är vad, och att svaren man får är eviga. Det ger oss en horribel människosyn, en inhuman och bildningsfientlig människosyn som inte går att bygga ett hållbart samhälle på. Om lärare fick forska skulle studenterna komma närmare forskningen och chansen att förståelsen för vad vad man förväntas göra på högskolan skulle öka, skulle bli mycket högre. Problemet med dagens högskola är en växande okritiskhet, som delvis har att göra med gapet mellan undervisning och forskning. Att låta odisputerade lärare undervisa om vetenskaplig metod till exempel, är galet menar jag. För det är inget man kan undervisa i, forskare kan man bara fostras till. Det är en kvalitet som bara kan utvecklas genom hårt eget arbete. På senare tid har det vuxit fram en rädsla och en ängslighet på högskolan och bland studenterna, för att göra fel. Det är en dålig utgångspunkt för att göra rätt!

Lewin ställer många pregnanta frågor, och jag gillar genomgående hans svar. Särskilt gillar jag svaret på följande fråga, som alla debatter om utbildning borde tvingas beröra.

Har samhället behov av flera studenter? 

”Behov” är ett metafysiskt begrepp. Behov ”finns” inte utan ”skapas”. Det finns många och allt fler disputerade ute i arbetslivet idag (se tabell 4), vilket gör att arbetslivet förändras. Det blir mera kvalificerat. Myndighetsledningarna får bättre service genom att disputerade medarbetare hittar andra, känsligare och mera okonventionella vägar att operationalisera frågeställningarna. Företagen får bättre möjligheter att uppnå sina mål genom att disputerade medarbetare kan komma med lösningar på problem som tidigare ansetts omöjliga. Kort sagt leder universitetets metodundervisning och skolning i kritiskt tänkande till en förmåga att tänka utanför ramarna, vilket är förutsättningen för allt entreprenörskap, det må sedan gälla näringslivet, politiken eller vetenskapen.

Behov är ett metafysiskt begrepp, absolut! Det talas om behov som om de fanns, gick att mäta och som om de vore eviga, till exempel talas det om arbetsmarknadens behov av speciella kompetenser (som förra bloggposten handlade om), vilket är snömos, retorik och ofta naivt och cyniskt.

En av de mest skadliga insatserna i våra högskolestyrelser görs enligt min erfarenhet av så kallade näringslivsrepresentanter, som ofta ser som sin uppgift att slå vakt om just den sorts utbildning som de, för länge sedan, själva genomgått. Ingenting är mera främmande för ett vetenskapligt förhållningssätt än sådan konservativ reproduktion. Internet eller förståelsen av dopamin är inte frukten av att några ”avnämarintressen” fått gehör för sina propåer. Mycket riktigt är det sällan som näringslivets stora entreprenörer tar plats i högskolestyrelserna.

När jag satt i styrelsen som lärarrepresentant på min högskola fick jag tillfälle att lära känna några av dessa näringslivsrepresentanter. Och min erfarenhet är att de är kloka och kompetenta, absolut. Men att de ofta inte förstår vad de har där att göra. Deras kompetens handlar framförallt om ekonomi och ledning, vilket är irrelevant för styrningen av en högskola som har en given summa pengar att förvalta och som ska styras i enlighet med akademiska principer.

Forskningen skapar sin egen efterfrågan. Oväntade svar ger oväntade kombinationer, nya produkter, vidgade perspektiv och väcker följaktligen nya frågor. När frågan om samhällets behov av akademiker ställdes förra gången, för 25 år sedan, satt jag i den statliga utredningen ”Grundbulten”. Även då var det många som ansåg att samhället inte hade behov av fler högutbildade. Vi avvisade denna negativism genom att hänvisa till utvecklingen i de länder som tagit rejäla initiativ för att förbättra tillväxten. Det visade sig att det genomgående var satsningen på forskning och högre utbildning som hade varit den bästa metoden. Japan är ett utmärkt exempel. Efter andra världskriget var landets industri i stort sett förstörd men genom en stor utbildningssatsning lyftes landets ekonomiskt fram till 1980-talet genom det ”japanska undret” med tonvikt på kvalitetskontroll och avancerade tekniska lösningar.

Genom att fler medborgare forskarutbildas och när fler lärare forskar mer skapas andra perspektiv, nya kunskaper och erfarenheter samt insikter om vad som är möjligt och önskvärt. Och ur denna dynamiska mylla växer nya behov, ny efterfrågan och nya kunskaper. Det är så en KUNSKAPSnation växer fram, underifrån och ur djupet av folksjälen. Idag håller forskning på att utvecklas till en gratis servicefunktion för makthavare och näringslivsföreträdare att motivera beslut om neddragningar med hjälp av. Där finns det allvarligaste hotet mot kunskapen, i synen på vad som är kvaltet i högre utbildning och i alla missförstånd som sprider sig i samhället om vad forskning är och hur den kan användas.

Vad ett samhälle ”behöver” kan inte besvaras genom att man inventerar dagens problem. Ett samhälles intresse är att utbilda sina ungdomar så att de med öppet sinnelag kan möta de utmaningar som väntar imorgon. Kritisk skolning genom forskningsanknuten grundutbildning är därvid en, om än inte den enda metoden. Därför lyder mitt råd: Förbjud alla nya utbildningsplatser som inte åtföljs av en forskningsoverhead!

Vad Sverige behöver är andra och mer framåtriktande VISIONER än dagens, som handlar om att effektivisera oss till döds i den eviga jakten på pengar för pengarnas skull.