Balansen mellan individen och kollektivet

Mycket förändras fort i dessa dagar. Livet och samhället fungerar så. Perioder av relativt lugn avlöser perioder när förändringens vindar blåser snabbt. Just nu går det snabbt och det gör det för att det som tidigare var grundläggande värden håller på att omförhandlas. Två exempel på detta, på hur viktigt det är med balans mellan olika delar eller aspekter av helheten, tänkte jag börja denna underbara, första riktiga vårlördag med att reflektera över. Det jag har i åtanke här handlar om balansen mellan individen och samhället. Första exemplet knyter an till serien av bloggposter som avslutades igår. Det andra handlar om det som händer i Mellanöstern.

Det första exemplet känns nästan sökt med tanke på att jag skrev om studenters bristande förmåga att skriva. Under dagen meddelade jag en grupp studenter resultatet på en hemtenta som de lämnat in någon vecka tidigare. Följande mail sände jag till en av studenterna.

Tyvärr måste jag meddela att du är underkänd på hemtentan. Du skriver inget om etik, inget om [din framtida yrkesroll] och du förhåller dig inte till kurslitteraturen. Dessutom måste du jobba mer med språket, som nu bitvis är obegripligt. Se till exempel den inledande meningen/rubriken, som jag inte alls förstår. Ny rad efter varje mening fungerar inte, för så skriver man inte. Detta måste du jobba mer med. Viktigt!

Resultat: U

Kort och koncist. Uppgiften var fritt utformad och det stod tydligt och klart i anvisningarna att ett antal av kursens lärandemål, vilka angavs tydligt, skulle beröras och att korrekta hänvisningar skulle ges. En helt vanlig hemtentamen alltså, där tanken är att studenten fritt får formulera sig visa sina kunskaper. Vi lärare hade innan vi meddelade studenterna haft ett samordningsmöte för att garantera att alla inlämningar blivit bedömda på samma sätt och enligt samma nivå. Oproblematiskt kan man tycka, men det är aldrig oproblematiskt i dagens samhälle. Dagens studenter, eller så klart handlar det om en minoritet fortfarande, har en annan syn på studier och kunskap än oss lärare. För det tog inte många minuter innan jag fick följande mail från studenten.

[Även om jag inte förstår varför, eller ens tror att jag måste väljer jag att plocka bort citatet även här. Det går uppenbarligen inte att tala om dagens studenters bristande förmåga att skriva med utgångspunkt i konkreta exempel. Jag betraktar oförmågan att ta i problemet på ett sätt som sätter kunskapen före individen som ett misslyckande för den svenska utbildningspolitiken, och som ännu ett steg ut på det sluttande plan vi redan förflyttat oss farligt långt ut på]

Detta är en blixtbelysning av min vardag på högskolan. Det som hände sedan handlar mer om samhället och hur vi agerar gentemot varandra, om vår syn på kunskap och lärande och vad som är en rimlig nivå på olika saker på högskolan idag. Jag tyckte det var ett flagrant exempel på det jag just skrivit om och som många oroas över. Så jag la ut citatet på FB. Som nu lade jag mig vinn om att ingen skulle kunna identifiera den enskilde studenten, för det är ju totalt ointressant. Det här handlar om principer och om vardagen i landets högsta utbildningsinstans. Högskolan är det sista steget som ska passeras innan den uppväxande generationen går ut i samhället och arbetslivet för att axla ansvarsfulla positioner.

Många gillade inlägget, men plötsligt vad det någon som skrev att detta inte gör något bättre och att det skulle kunna komma att vändas mot mig. Att den risken finns vet jag, men jag tyckte ändå att det var värt det, för jag menar allvar med min oro över bristande skrivförmåga och en förflackad syn på studier och kunskap. Diskussionstråden växte och det började dyka upp inlägg från gamla studenter, som menade att de skulle bli ledsna om jag lagt ut någon av deras texter på nätet. Efter någon timme eller så valde jag att ta bort inlägget med citatet.

Idag tänker jag efter och jag inser att det under diskussionens gång uppstod en betydelsegliding i debatten. För mina gamla studenter, inser jag nu när jag tänker på vad de skrev, hade fått för sig att jag delade en tafflig inlämningsuppgift. Och de kände sig illa till mods och menade att de inte heller kunde skriva när de började på högskolan. Olyckligtvis reagerar alltså högpresterande och ambitiösa studenter, som varit själva orsaken till att jag alltid tyckt att jag har världens bästa arbete, och skyndar till den hjälplöse studentens försvar. Men detta är ett mailsvar på ett meddelande från mig. Det är jag som tilltalas personligen. Att studenter inte kan skriva är vardag för mig, det är inget jag tänker på för då skulle jag inte få något gjort, det är ett vardagsproblem som hanteras löpande på olika sätt. Orsaken till att jag delade och det jag ville visa på är hur underpresterande studenter som inte kan skriva reagerar när jag gör mitt jobb, och hur jag i min vardag blir bemött. Svaret visar i alla fall för mig att det handlar om en student som inte vill lära sig. Det är en kund som kräver att få rätt, som vill att jag ska tala om i detalj vad hen ska göra för att få sina poäng.

Studenter är underordnade och jag som lärare är i en maktposition, sägs det. Det är inte så jag känner det. Jag har ingen annan makt än att följa reglerna, och gör jag inte det begår jag tjänstefel. Den som har makten idag är studenten, som på olika sätt kan misstänkliggöra sina lärare och ge dem problem. Lärare idag har ingen auktoritet, vi är tjänstemän som förväntas att lydigt leverera betyg, poäng och examina åt studenter och samhälle. Det spelar ingen roll hur man uttrycker sig, om ens ärende är relevant eller ens om man har rätt i sak, för kunden har alltid rätt och studenter får aldrig vara missnöjda. Det är så det känns i alla fall, och den känslan verkar sprida sig bland kollegor. Det som hände på FB var också detta att det växte fram en ängslighet och det var denna som till slut fick mig att ta bort inlägget. Jag vågade inte riskera att ha kvar citatet och tråden. För det skulle kunna användas mot mig. Jag är luttrad. Ifråga om maktrelation tänker jag här närmast på det berömda brev som Ulf Lundell sände till Belinda Olsson, som hon valde att citera i boken Fittstim. Han gav där igen privat för något han ansåg sig drabbad av offentligen. Och det enda Olsson gjorde var att citera honom. Mina mail faller under offentlighetsprincipen och är en allmän handling. Därför valde jag att publicera det, för att visa vilken typ av respons jag får som lärare. Liksom Olsson var, är jag intresserad av den principiella frågan, inte av att hänga ut något, vilket jag heller aldrig skulle drömma om att göra.

Detta är Sverige idag. Var finns balansen mellan läraren och eleven/studenten, och vad är viktigast i en utbildning: Kunskapen och kvaliteten, eller individens rätt. Studentcentreringen och regleringarna av lärarens auktoritet är en tydlig förskjutning, från samhället till individen. Jag vill som sagt se KUNSKAPEN i centrum, inte läraren ELLER studenten. För att få ut mesta möjliga kunskap ur verksamheten behöver fokus ligga mellan lärare och elev/student, på resultatet. Båda parter måste underordna sig det högre målet kunskap, som ingen kan ha monopol och oinskränkt makt över. Öppenhet och transparens, och balans.

Balans, liksom öppenhet och transparens är viktiga värden även på andra områden. Till exempel i konflikterna mellan en del människor och grupper som lite diffust kan knytas till Mellanöstern och det västerländska samhället. Här står individualism mot kollektivism. Sekularism mot religion. Läser dagens Under Strecket, som handlar om det och tänker att det även här handlar om balans mellan ett individcentrerat system och ett kollektivistiskt. Mycket klokt finns att läsa där, av Elisabeth Özdalga. Till exempel följande rader.

Här vill jag återknyta till nationalismen och dess betydelse för individuella och kollektiva identiteter. För människor som vuxit upp i redan konsoliderade nationalstater är nationstillhörigheten något man inte vidare reflekterar över. Man glömmer vad dessa strukturer i grunden har för betydelse. Att tillhöra en nation ger trygghet, hemkänsla, identitet och respekt, kanske prestige och status. I synnerhet om nationen i fråga, som Sverige, har en väl fungerande ekonomi med inbyggda välfärdsinstitutioner, en demokratisk ordning, ett pålitligt rättssystem och fria medier. Att vi när som helst och utan begränsningar kan kritisera detta system förstärker bara vår tilltro till det.

Tänker på Sverige som kunskapsnation, och på hur viktigt det är att aldrig ta kunskapen för given. Under tider av upplösning och snabba omförhandlingar krackelerar viktiga samhällsbärande strukturer lätt. Och eftersom kunskap redan i sig är en bräcklig kvalitet är det som att be om problem att inte skapa incitamentet för att att kollektivt värna vetandet. Språket är en annan struktur och de hänger båda intimt samman. Idag är pengar och individens äganderätt som står i centrum, som är det värde som värnas. Och nu när den doktrinen fått verka ett tag ser vi följderna i from av ökade klyftor, växande arbetslöshet och utanförskap. Problem som ökade kunskaper, generellt i samhället skulle kunna leda till balansera. Därför är det dubbelt problematiskt det som håller på att hända i det svenska utbildningssystemet.

Att komma som immigrant eller flykting kan innebära fördelar som arbete, utbildning, hälsovård, ett friare politiskt klimat, även medborgarskap. Men formellt medborgarskap är inte detsamma som nationstillhörighet, det vill säga kulturell och känslomässig tillhörighet. Att bli medborgare i en stat räcker inte för att bli del av en nationell gemenskap, vilken är resultatet av flera generationers samlevnad, delade historiska erfarenheter, språk och andra kulturella attribut. Att ställas utanför sådan nationell gemenskap är att gå miste om något väsentligt i en modern människas identitet. För många immigranter är det alltså fråga om dubbelt främlingskap: både i förhållande till hemlandet och det invandrade landet. Med internets hjälp smälter dessa erfarenheter samman, samtidigt som nya former av solidaritet över landsgränserna utvecklas.

För sådana grupper har IS erbjudit ett alternativ. En obestämd eller oartikulerad känsla av frustration, hemlöshet och alienation har kanaliserats kring ett konkret mål; en i sinnevärlden existerande politisk struktur. IS är dessutom en politisk organisation som hörs och syns och bestämmer agendan till och med för världens supermakter. I detta läge är många mer än villiga att byta ut sin egen stukade identitet, mot delaktighet i denna nya och kompromisslösa gemenskap. Sympatisörer till IS har uttalat att de längtar efter att kunna åka till Syrien och bli del av en stat, som är självständig, som bygger på rättvisa och jämlikhet och som de kulturellt kan identifiera sig med – en kollektiv gemenskap. Det viktiga här är inte om detta ideal stämmer med verkligheten, utan att det är i dessa termer som stödet för det nya kalifatet mobiliseras.

På senare tid har Frantz Fanon då och då flyktigt omnämnts. Få har lika naket beskrivit kolonialismens, men också avkolonialiseringens brutalitet. ”Jordens fördömda” (1961), som Fanon skrev under det algeriska befrielsekriget (1954–62), är minst lika aktuell nu som då; en skrämmande påminnelse om att våld föder våld och att västmakterna under USA:s ledning har ett stort ansvar för den uppkomna situationen; direkt, genom militär inblandning i Afghanistan, Irak och Jemen; och indirekt, genom stöd till auktoritära och korrupta regimer som Egypten och Saudiarabien.

Det blev en otydlig koppling mellan skolan och Mellanöstern, men det handlar om balans mellan individen och kollektivet. Och det är där problemet finns. IS är ett kollektiv, som lockar till sig människor som vill vara del av något större än sig själva och som är beredda att offra sin individuella identitet, sitt privata ägande och sin frihet för att uppgå i en mäktig nation som ger dem den stolthet de inte får i vårt hårt segregerade västerland. Individualismens företrädare står här handfallna och kan bara ta till det enda medel de känner till. vapen och våld. Och den som inte har kunskap och förståelse ser inte sambanden mellan oljepengar och makt. Den som bara ser till sig själv bryr sig inte om något annat. Och så får vi den situation vi nu har att hantera.

Vad vi behöver är kanske lite mer Franz Fanon på högskolan, men den som skriver illa kommer inte att kunna tillägna sig den typen av text, som är filosofisk och abstrakt. Alltså återkommer jag till kunskapen, till språket, och till balansen mellan. Och jag väljer att sluta här. Dags att gå ut i solen och möta våren. Än så länge väljer jag att tro på högskolan och framtiden.