Dagens Nietzsche, om aktiv och passiv vilja

Så har jag då börjat på sista bandet (nr 8) i Symposions serie, Nietzsches samlade skrifter. Den börjar med två texter om relationen mellan Nietzsche och Wagner, som jag skumläst. Sedan följer Avgudaskymning: Eller hur man filosoferar med hammaren. Där börjar jag återigen läsa uppmärksamt. Hittar följande aforism som får bilda utgångspunkt för denna dags betraktelse.

18

Den som inte förmår lägga sin vilja i tingen, lägger åtminstone in en mening i dem: det vill säga han tror att det redan finns en vilja där ("trons" princip).

Vari lägger du din vilja, ditt engagemang? Vad kämpar du för? Timmarna, dagarna, tillvaron som är livet, vilken mening lägger du däri? Vad gör du av det du kan? Jobbiga frågor, håller med. Uppfordrande frågor som är svåra att slingra sig undan. Just det är själva poängen med frågorna, att mana till eftertanke, och till handling. För jag ser en undanglidande vilja och ett passivt meningsskapande sprida sig, vilket oroar. Vart är vi på väg? Allt färre tror på och vågar allt mindre. Någon annan får ta tag i det och någon annan har alltid ansvaret. Det viktiga är inte vem, utan att det inte är jag.

Ansvarslösheten sprider sig och för den skrupellösa öppnar sig möjligheter. För när ingen tar ansvar kommer den som går in i den rollen att belönas. Makt fördelas på detta sätt, passivt. Framgångarna för Sverigedemokraterna kan förklaras på det sättet. Genom att inte aktivt bry sig om politik eller förvaltandet av samhället, genom att delegera sitt ansvar växer en intighetens politik fram, en politik som bara är mot.

Ingen är för något, ingen vill lägga sin vilja i något. Skatt är det många som inte vill betala. Ska vi flyga ska det vara billigt och ju billigare desto bättre. Tron på att det är möjligt att få utan att ge drabbar någon annan, någon svagare än jag. Genom att inte vilja något, genom att ängsligheten för att göra eller stå upp för något, sprider sig, växer ett samhälle fram där det sparkas neråt. Ett samhälle där de svaga blir svagare och de redan privilegierade får mer ansvar, mindre arbetsuppgifter och mer pengar och makt. 

Läser en krönika i SvD, av Sam Sundberg, som bekräftar ovanstående bild. Han skriver om svårigheten att värna den kvalitet som alla säger sig vilja värna.

Vem vill betala för kvalificerad journalistik?

Ställ frågan till en slumpmässig person i din närhet och du får sannolikt svaret att jo, jo, journalistik är viktigt, men det är så mycket strunt nu för tiden. Kändisskvaller, webb-tv, PK-poserande, proffstyckande och mellohets. Vad ska det vara bra för?

Invändningen kan inte viftas bort, men vi får den journalistik vi förtjänar. Så länge struntet genererar läsar- och annonsintäkter behövs det, eftersom den tunga journalistiken inte bär sina egna kostnader.

Sålunda lever vi i en värld där ett omskrivet crowdfunding-projekt för att finansiera utrikesjournalistik trampar vatten halvvägs in i kampanjen. Alltmedan en liknande kampanj för ett kortspel om exploderande kattungar finansieras 878 gånger om.

I skrivande stund har det gått elva dagar sedan ”Blank spot project” lanserade sin kampanj på crowdfunding-plattformen Funded by me. Projektet, vars frontfigur är journalisten Martin Schibbye, syftar till att skapa en digital plattform för utrikesjournalistik. De ber nu vanligt folk att pytsa in en miljon för utveckling av webbplatsen och de första reportagen. I skrivande stund har 700 personer bidragit med 400 000 kronor. Det ser inte ljust ut. Om finansieringen följer en typisk kurva är projektet dödsdömt, trots massiv uppmärksamhet vid lanseringen.

Det kan alltså jämföras med projektet ”Exploding kittens” som var fullfinansierat efter åtta minuter på crowdfunding-sajten Kickstarter. När kampanjen för det knaskomiska kortspelet avslutades för några dagar sedan hade den dragit in 74 miljoner kronor.

Är det detta vi vill ha, verkligen? Det blir detta vi får, om vi väljer att fortsätta följa minsta motståndets lag. Tänker på debaclet i flygbolaget Norwegian, som utmanar sina piloter och försöker tvinga dem att sänka sin lön och gå med på osäkrare anställningsvillkor. Vem är det som driver den utvecklingen? Det är alla dem som väljer att flyga till lägsta möjliga pris. Ytterst är det du och jag som drabbas, av vår egen bekvämliga och naiva kortsiktighet. Och när vi fyndar varor från Kina nedlägger vi vår vilja i en rörelse som kan får katastrofala följder, vilket dagens Under Strecket visar. Det handlar om efterfrågan på noshörningshorn och elfenben.

På grund av girighet, vidskeplighet, och okunnighet kommer, enligt samtliga forskare, först noshörningarna och sedan elefanterna att totalutrotas inom bara några få år.

Vi gör detta med och mot varandra och ingen kan helt svära sig fri, för vi är alla del av samma globaliserade, uppkopplade värld. Det spelar roll vad jag gör, även om jag inget gör eller om jag delegerar ansvaret och ser till att jag kan skylla på någon annan. Jag ser en ängslighet sprida sig, som oroar mig. Igår på Aktuellt, till exempel, fanns ett inslag som handlade om en skolbibliotekarie som uppmanats av rektor att plocka bort en bok, för att den handlade om unga och sexualitet. En förälder hade reagerat på vad barnet lånat i skolbiblioteket. Rektor blev rädd (för vad?), och utövade sin makt.

Vart är vi på väg, och vad sysslar vi med? Vem försöker vi lura ... att allt är som på film och att det finns en kaka som kan ätas samtidigt som man har den kvar? Vad gör din vilja idag, medvetet och omedvetet? Vet du det? Vill du ens veta? Det är pregnanta frågor, som du kanske inte vill ställa, men som ställs ändå, för det är så kultur fungerar.