Moralens geologi 38

Språkets roll för livet på jorden är svårt att underskatta. Språk för människor samman, bär tankar över långa avstånd och utgör ett eget system av regler. Genom att tala om livet och världen skapas och kommuniceras mening och byggs moraliska system. Språk är på inget sätt ett neutralt inslag i kulturen. Språk får saker att hända, via människor handlande. Eller? Vad är hönan och vad är ägget är? Det behöver undersökas och reflekteras över: Språkets roll i och för helheten, och människans.

The linguistic relation between the signifier and signified has, of course, been conceived in many different ways. It has been said that they are arbitrary; that they are as necessary to each other as the two sides of the same leaf; that they correspond term by term, or else globally; and that they are so ambivalent as to be indistinguishable.

Den som talar och det som benämns. Subjekt och objekt. Var går gränsen? Faktum är att även den frågan, det sättet att närma sig ämnet bär på agens och sätter agendan för vidare samtal om saken. För är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det är totalt oproblematiskt att tala om en gräns mellan? Vet vi med säkerhet att det går att dela upp världen på det sättet, i mindre delar som studeras var för sig, för att sedan bygga upp en förståelse för helheten med ledning av kunskap som inhämtats i och om delarna? Å andra sidan, hur vet vi att det inte är så? Vill vi verkligen förstå ställs vi förr eller senare inför denna typ av dilemman.

För att nå kunskap är det viktigt att arbeta förutsättningslöst. Det är vetenskapens adelsmärke. Men vad innebär det att arbeta FÖRUTSÄTTNINGSLÖST, på riktigt? Var och hur inleds den tankeprocessen? Vem avgör vad som är förutsättningslöst och vad som inte är det, om det uppstår tvister? Vill vi verkligen veta finns det egentligen ingen gräns för hur långt man kan gå i sitt kritiska sökande efter den där punkten som allt vetande sedan kan byggas upp från. Och tar men den insikten på allvar kommer vetenskapen aldrig till skott. Vi måste alltså alltid, oavsett vad vi undersöker, kompromissa och göra rimlighetsbedömningar. Det handlar om delar, samverkan, makt och rörelse. Av dessa ingredienser byggs världen och kunskapen, lika mycket i och av som mellan delarna.

In any event, the signified is thought not to exist outside of its relationship with signifier, and the ultimate signified is the very existence of the signifier, extrapolated beyond the sign. There is only one thing that can be said about the signifier: it is Redundancy, it is the Redundant. Hence its incredible despotism, and its success.

Maktens verkan handlar det om här. Och det är den kompromiss som Deleuze och Guattari landar i när de försöker förstå. Där tar de sin utgångspunkt, och på den insikten vilar det analytiska arbetet. Det som får något att hända, där och då. Vad det är och hur det fungerar är frågor vars svar är meningslösa, för informationen är gör varken från eller till för utfallet. Om det är den överordnade som bestämmer, eller den underordnade som viker sig av egen kraft, spelar liksom ingen roll. Det avgörande är det som händer och vilka konsekvenser det får.

Theories of arbitrariness, necessity, term-by-term or global correspondence, and ambivalence serve the same cause: the reduction of expression to the signifier. Yet forms of content and forms of expression are highly relative, always in a state of reciprocal presupposition. The relations between their respective segments are biunivocal, exterior, and "deformed." There is never conformity between the two, or from one to the other.

Det som uppfattas som stabilt är alltid resultatet av av kamp och slumpens skördar, på lägre nivåer. Världen och livet är fyllt av gränser och nivåer av nivåer som ger upphov till stabilitet. Inget av detta är emellertid givet, evigt eller enkelt att avgöra. Hela tiden och överallt utsätts alla på alla nivåer för krafter dom drar åt än sammanhållning, än upplösning.

There is always real independence and a real distinction; even to fit the forms together, and to determine the relations between them, requires a specific, variable assemblage. None of these characteristics applies to the signifier-signified relation, even though some seem to coincide with it partially and accidentally. Overall, these characteristics stand in radical opposition to the scenario of the signifier. A form of content is not a signified, any more than a form of expression is a signifier. This is true for all the strata, including those on which language plays a role.

Innehåll och uttryck finns överallt, men det är aldrig antingen det ena eller det andra som bestämmer vad som är vad, resultatet som går att iaktta i efterhand uppstår alltid som ett resultat av interaktion mellan.

Mellanrum är med andra ord viktiga, för det är där det (och detta är ett allomfattande DET) händer. Hur mycket vi än vill veta vad som händer i mellanrummen och hur mellanrum fungerar är den kunskapen förborgad för oss, inte av någon extern makt, utan för att det är ett av livets utgångspunkter. Om världen såg ut och fungerade på något annat sätt skulle ALLT se annorlunda ut och fungera på HELT andra sätt.

Vissa saker måste man bara acceptera. Detta är en av dem. Och när den frågan väl avgjorts kan sökandet efter kunskap om världen och livet riktas åt andra mer konstruktiva håll.