Förre universitetskanslern Lars Haikola reflekterar i sin artikel i temanumret av Axess om vad som är högre i den högre utbildningen. Där finns mycket klokt att tänka vidare med hjälp av. Till exempel frågan om utbildningen blir högre, per definition, om den ges på högskolan? Ibland får jag känslan att det är det intrycket man vill ge, och vidare att det inte riktigt finns några incitament i dagens system att hindra den utvecklingen. Här finns tydliga paralleller till Apoteket, som uppenbarligen säljer fler varor och tjänar mer pengar (även på varor som inte är läkemedel) på sitt goda rykte. Och i en värld där ekonomin styr -- så till den milda grad att det uppsagda vapenavtalet med Saudiarabien leder till att regeringen drar på sig hänsynslös kritik för sitt försvar för mänskliga rättigheter från tunga företrädare för mäktiga ekonomiska intressen, för att deras (vinst)intressen hotas -- är detta en naturlig konsekvens. Frågan är om det är värt priset vi får betala i form av sjunkande, utarmade eller på andra sätt påverkade kunskaper. En samvetsfråga alltså, är vad vi har att hantera om vi på allvar vill diskutera vad som är högre i den högre utbildningen.
Forskningsanknytning handlar det om i de flesta definitioner och i andra länder som löst frågan på olika sätt. Det verkar finnas en bred enighet om att det är just den täta kopplingen mellan undervisning och forskning som gör högre utbildning högre. Kritik har riktats mot kurser som har Harry Potter i titeln, men detta menar Haikola med rätta är oväsentligt. Namnet på kursen har inget med innehållets kvalitet att göra, det handlar uteslutande om hur och av vem undervisningen bedrivs och vilka krav som ställs för att klara kurserna som leder till examen. Intressant nog påpekas även att det inte handlar om akademisk utbildning kontra yrkesutbildning, för högskolan har historiskt sett alltid utbildat till yrken (ett tidigt exempel är prästutbildningen). Forskningsanknytning alltså, är den springande punkten.
Anknytning till forskning kan ske på olika sätt och Haikola pekar på en femgradig skala som tagits fram av det danska evalueringscentret EVA och som i korthet bygger på följande hierarki. 1. Undervisningen bedrivs med grund i aktuell forskning. 2. Undervisning bedrivs på en institution där det även bedrivs forskning. 3. Disputerade lärare ansvarar för, men delar inte själva i undervisningen. 4. Disputerade lärare undervisar. 5. Disputerade lärare undervisar om sådant som de själva forskar om.
Sverige har valt en inkluderande väg, där alla utbildningar ges på högskolan och ger högskoleexamen, även om aktuell forskning inte bedrivs inom alla områden och på alla utbildningar som ger högskoleexamen. Nivå fem är det ytterst få som lever upp till, av olika anledningar. Och här tror jag vi ser en viktig anledning till att kunskaperna och kvalitén sjunker, för det kostar pengar att forskningsanknyta och försvara verklig akademisk kvalitet. Allmänheten, liksom den växande andelen studenter som kommer direkt från gymnasiet till högskolan har svårt att se och förstå vad som skiljer en forskningsanknuten från en som inte är det. När jag presenterar mig för studenterna som docent är det uppenbart att ytterst få inser hur mycket och hur många år av slit som ligger bakom den titeln. För dem är jag bara en i raden av lärare. Det blir väldigt tydligt när jag får höra att: "NN (som inte är disputerad och som inte har några planer på att bli det heller) säger att man ska göra eller skriva så här." När jag invänder med att man inte gör så inom forskningen blir det mitt problem, det är jag som får skit i utvärderingarna, för NN (och jag vill för säkerhets skull påpeka att NN inte är någon person som existerar, det handlar om min samlade känsla av att försvara forskningens grundläggande värden mot positioner i i högskolevardagen) uppfattas som "snällare." Vem får studentkårens pedagogiska pris? Är det huvudsakligen krävande och kvalitetsmedvetna eller "curlande" lärare. Det borde vi åtminstone kunna tala om, ifall vi menar allvar med ambitionen att verkligen ha en högre utbildning värd namnet.
Vad är det för kvaliteter som disputerande lärare tillför då, som utgör den avgörande skillnaden? För det handlar så klart på inget sätt om att adjunkter skulle vara dåliga LÄRARE, tvärt om! Ofta är nog adjunkter bättre pedagoger, men kvaliteten på undervisningen i högre utbildning ska vara FORSKNINGSANKNUTEN och undervisningen ska förmedla unika akademiska värden för att kallas HÖGRE. Haikola pekar på följande och menar att, "det vi vill uppnå är ju att studenten inser forskningsprocessens sökande, heuristiska och kritiska karaktär snarare än vad forskningsresultatet är". Högskoleutbildning handlar om att fostras till en sant självständig, kritiskt analyserande student med förmåga att dels avgöra vad som är en bra ståndpunkt eller ett klokt beslut, dels om att försvara beslutet. Detta har alla forskare, men inte självklart de som saknar egen erfarenhet av forskning, per definition väl underbyggd egen erfarenhet av. Därför är det skillnad på adjunkter och lektorer. En drastisk, men tydlig, jämförelse kan vara att undervisa i tyska utan att själv kunna tala och skriva språket. Riktigt så stor är nu inte skillnaden, men den kan får inte underskattas. Återigen, om vi verkligen vill att den högre utbildningen ska vara just HÖGRE.
Haikolas slutsats är att det är dyrt att leva upp till ambitionerna och att det därför krävs någon form av prioritering. Alla utbildningar som ges på högskolan kanske inte behöver forskningsanknytas i ordets striktaste bemärkelse? Men vilka utbildningar ska nedgraderas och vem ska ta beslutet, på vilka grunder? Och, framförallt, för att poängtera att det handlar om en samvetsfråga, vad är poängen med att hålla fast vid BENÄMNINGEN (och den prestigefulla kvalitetsstämpeln) högre utbildning om den akademiska kvaliteten nu inte är den högsta? Vad ska vi ha universitet och högskolor till egentligen? Vet vi det, och vill vi verkligen veta? Vem ska ha makten att bestämma: Politiker, näringslivsföreträdare, allmänheten, eller forskare?
Många frågor, men mitt svar är att högre utbildning handlar om forskning och ska bedrivas huvudsakligen av forskare, som helst får undervisa om det man själv forskar om och för tillfället funderar över. Om det är verklig akademisk som ska känneteckna den högre utbildningen är alltså svaret enkelt och frågan avgjord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar