Nästa artikel i Axess temanummer om högre utbildning handlar om pedagogik, om ämnespedagogik och om hur man höjer kvaliteten generellt i alla utbildningar. Tvärtemot mycket annat som skrivits om pedagogik handlar det här inte om hur man styr mot på förhand uppgjorda mål, eller om lärarens ansvar. Ekonomihistorikern Christopher Lagerqvist skriver uppfriskande nog om relationen mellan universitetsläraren och dennes studenter. Och här är det inte studenten som står i centrum, eller läraren, utan KUNSKAPEN. Jag är inte helt säker på att jag håller med om allt som föreslås, men jag sympatiserar med synen på vad studier på högskolan ska vara och med ambitionerna som presenteras. Det är inte bra som det är idag, och att studenter kan klara sina poäng och få examen även om de bara läger ner 20 timmar i veckan är inget annat än bedrövligt.
Lagerqvist inleder med att konstatera att det inte existerar några som helst kortsiktiga samband mellan utbildning och ekonomisk tillväxt, vilket borde innebära att alla som ställer sådana krav på högskolan, och de som kritiserar högskolan för att inte leverera det som marknadskrafterna och näringslivet kräver, ska hållas borta från utbildningssektorn. En högre utbildning som enbart har berättigande om den ger ekonomisk avkastning i det korta perspektivet kan per definition aldrig kallas högre, menar jag. Ett sådant tänkande öppnar upp för ett djupt obehagligt tänkande som idag sprids öppet och ogenerat. (Läs till exempel Ola Larsmos kloka artikel i DN, om hur liberala företrädare, i kölvattnet av det uppsagda vapenavtalet med Saudiarabien, på allvar menar att mänskliga rättigheter inte är värda det ekonomiska pris som Sverige kanske får betala för att låta en sant moralisk kompass styra politiken). Nödvändiga satsningar på bildning och humaniora har länge hindrats just på grund av orimliga krav på snabb ekonomisk avkastning. Inte minst därför uppskattar och välkomnar jag detta tydliga påpekande! Det råder ingen som helt tvekan om att utbildning är en samhällsekonomisk investering som ger mångfallt igen, på lång sikt.
När denna missuppfattning retts ut kan uppmärksamheten nu riktas mot pedagogiken, eller kanske snarare organiseringen av den högre utbildningen. Med stöd i erfarenheter från ett forsknings- och utbildningsutbyte mellan Uppsala universitet och University of Oxford, presenterar Lagerqvist fem punkter som snarast bör implementeras på bred front i den högre utbildningen som ges vid svenska högskolor, väl att bemärka, utan att kostnaderna ökar!
1. Tydligt kommunicerade roller, mellan lärare och student. Båda grupperna måste, för att kunna utnyttja tiden effektivt, veta vad som förväntas av dem. Redan här känner jag att luften blir lite lättare att andas för alla vi som värnar kunskapen. För ansvaret idag är väldigt otydligt och vi lärare tvingas därför lägga massor av själsdödande tid och energi på att försöka förklara, till exempel att betyg INTE är en förhandlingsfråga, att det inte spelar någon roll VARFÖR man är frånvarande eller inte lämnar in det man ska i tid, eller att handledning och seminarier inte kan planeras gemensamt utifrån var och ens personliga kalender. Lagerqvist menar att läraren ställer frågorna, och studenterna jobbar med analys och presenterar väl underbyggda svar.
2. Den andra punkten handlar om vad undervisningen ska handla om: Diskussioner och jämförelser mellan de olika kursböckernas perspektiv och slutsatser. Läraren leder samtalen, och studenterna får respons på sina insatser, texter och olika typer av uppgifter. Och det är tydligt att det är STUDENTEN som utför arbetet med att presentera underlag som fungerar, och lärarens ansvar att ge respons. Läraren ska inte förklara hur man ska tänka eller vad mans ska svara, utan ge respons på det som tänks och sägs för att främja utveckling, fördjupning och analys. Den centrala är att ett konstruktivt SAMTALSKLIMAT etableras.
3. Punkt tre handlar om kravnivån som hela tiden ska höjas, på både individnivå och gruppnivå. Lärarens uppgift är att hela tiden utmana och ställa (rimliga) krav, och studentens är att anpassa sig, jobba hårt och aldrig slå sig till ro. En högre utbildning värd namnet handlar om att konsekvent, genom alla år man befinner sig systemet, prestera på grönsen till sin förmåga. Det handlar INTE om att uppnå på förhand uppgjorda mål, i en process som övervakas externt och där läraren ställs till svars om kunskapsnivån sjunker. Ansvaret för lärande och kunskapsutveckling är INDIVIDENS (alltså både lärarens och studentens, inte en av dem)! Kunskapen ska stå i centrum, inte någon av parterna som samverkar för att utveckla den, för landets framtids skull.
Punkt tre innehåller även ett radikalt förslag som jag verkligen uppskattar: Inför krav på att studier på heltid ska organiseras kring ett inläsningsbeting på uppemot 1500 sidor text (idag ligger det på max 300 sidor, vilket många studenter studsar inför och menar är helt orimligt ...). Intressant, viktigt och självklart kan jag tycka, men det är en evig kamp i vardagen. Och här ställer sig kravet på genomströmning emellan läraren och studenten vilket gör att kunskapen blir lidande. Studier på högskolan handlar om att lära sig konsumera stora mängder text och om att lära sig extrahera ut det viktigaste, på egen hand med benägen hjälp av lärarna. Detta är ett självklart krav på många arbetsplatser och bara för att man initialt TYCKER att det KÄNNS jobbigt betyder det inte att det är ett rimligt krav att inte höja ambitionsnivån.
4. Den fjärde punkten handlar om analytiskt tänkande och om att det är detta som ska främjas och stå i centrum för undervisningen. För att främja detta krävs att lärare inte ställer några innehållsupprepande och kontrollerande frågor. Bara frågor som tvingar studenterna att analysera innehållet och argumentera för sin läsning tillåts. Bra, viktigt, ÄNTLIGEN!
5. Punkt fem handlar om examinationen av insatserna, som också ska handla om förmågan att ANALYSERA innehållet i kurslitteraturen och om att läsa texterna kritiskt för att på det sättet bygga upp egen kunskap, som läraren bedömer kvaliteten på och ger kritiska utlåtanden om, snarare delar ut poäng och betyg i form av abstraktioner och hänsynslösa förenklingar av abstrakta kunskaper.
Sammanfattningsvis menar Lagerqvist att kravnivån måste höjas, över hela linjen. Dels måste lärarna få möjlighet att ställa högre krav på studenterna, dels måste studenterna (lära sig?) ställa högre och framförallt bättre och mer relevanta, kunskapskvalitetshöjande krav på sin utbildning. Krav från studenternas sida som handlar om att lärarna ska göra mer eller ta ett större ansvar för kunskapsutvecklingen och lärandet, eller krav på kurslitteratur på svenska eller vad det nu kan handla om, skulle med denna syn förhindras att komma till uttryck och alla skulle tvingas fokusera att tid och kraft på att utveckla KUNSKAPER!
Ett närmare och bättre samarbete mellan högskolan och övriga delar av utbildningssystemet, avslutningsvis, är det sista som behandlas i artikeln. Och det handlar här inte om att högskolan ska anpassas till det som ser på lägre stadier, utan om att förskolan, grundskolan och gymnasiet ska akademiseras mer för att på bästa sätt förbereda eleverna för tiden på högskolan och rollen som student.
Kloka ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar