Dagens Nietzsche, om vetenskapens kulturella dimension

Kulturvetare anklagas ibland för att vara ovetenskapliga, för att sprida irrläror. Även om det ligger en del i kritiken, mot en del av kulturvetenskapen, är den typen av anklagelser inget annat än ont förtal utan grund. Det är enkelt att inse detta, för om det vore så att det går att bedriva förljugen vetenskap, ja då räcker det ju inte att granska resultatet vetenskapligt för att avgöra slutsatsernas giltighet. Accepterar man svepande kritik mot ett helt vetenskapsområde, en metod, sätt att publicera resultat eller liknande, accepterar man samtidigt att vetenskap handlar mer om tradition och kultur än om kunskap. Accepterar man den typen av kritik ger man stöd åt uppfattningen att vetenskap handlar mer om att få rätt (genom makt och genom att säga rätt saker), än om att ha rätt.

Kritiken mot kulturvetenskapen, från naturvetenskapligt håll, är oftare ovetenskaplig än vetenskaplig, och därmed rimlig. För kritiken går inte sällan ut på att avfärda en hel disciplin och generationer av forskares arbete, eller om att misstänkliggöra enskilda forskare och deras resultat. Skrapar man lite på ytan märker man att kritiken handlar om ett slags omogen, ovetenskaplig kamp om makt och inflytande. Kritiken mot kulturvetenskapen handlar om att förgöra, inte om att förstå eller granska resultaten kritiskt. Och enligt samma logik blir allt försvar för kulturvetenskapen, i enlighet med den beröringsskräck som råder, ett slags bekräftelse på att den som anför kritiken har rätt, oavsett vilka skäl för den som anförs.

På sig själv känner man andra, brukar man säga. Är det så man ska förstå kritiken? Eftersom kritiken ser ut som den gör är det i alla fall inte en orimlig fråga, för kritiken har oftast ingen grund i verkliga förhållanden och därför kan man misstänka att naturvetenskapens resultat också handlar om tolkning och bygger på subjektiva antaganden om hur det borde vara, snarare än rena fakta. Är det av rädsla för att gå miste om pengar och prestige som naturvetare avfärdar kulturvetare, är det därför resultaten inte bemöts och därför man skjuter in sig på forskarnas vandel? Jag vet inte, men frågorna som här lyfts är som sagt rimliga och har jag fel är det en enkel sak att genom vetenskapliga studier bringa reda i frågan. Och då backar jag, för jag vill verkligen veta hur det ligger till. Jag är inte intresserad av att få rätt, men om jag har rätt accepterar jag inte, med stöd i vetenskapliga argument, att bli avfärdad och förlöjligad som någon som arbetar med ovetenskapliga metoder. Jag sysslar med vetenskap och kräver att bli bemött med vetenskapliga argument och granskad i enlighet med vetenskaplig noggrannhet. Annars har vi skapat en akademi som vilar på ovetenskaplig grund, vilket ingen tjänar på.

När jag säger att kunskap handlar om både fakta och kultur, är det inte ett påstående gripet ur luften. Det är ett uttalande som bygger på empiriska iakttagelser och deduktiva resonemang. Det är resultatet av vetenskapligt arbete. Kunskap är resultatet av mänskligt sökande efter förståelse, och det jag vill förstå är hur det går till när något kollektivt föredras framför något annat, även om allt vi vet talar för motsatsen, vilket det finns massor av exempel på i samhället och vardagen. När en kvantitativ metod anses bättre, objektivt sett, än en kvalitativ. Metodfrågan är det kanske tydligatse exemplet på att vetenskap är kultur och att graden av vetenskplighet avgörs med hänvsining till traditioner samt tycke och smak, i enlighet med rådande maktordningar. Vetenskapliga metoder är aldrig mer vetenskapliga än det resultat som följer ur dem, och det är alltid frågan, det vill säga kunskapsmålet, som avgör vilken som är den bästa metoden. Allt kan helt enkelt inte undersökas med statistiska metoder, alltså kan man inte säga att kvalitativa metoder är ovetenskapliga. Det kan man bara säga, (men det gäller för all vetenskaplig metod) om metoden används utan eftertanke och till fel saker.

Det är Nietzsche som får mig att tänka i dessa banor just idag. Han skriver i Avgudaskymning, i det kapitel jag just påbörjat, om förnuftet. Och det han säger är lika giltigt idag som det var när han publicerade följande tankar, om vetenskapens kulturella dimension.

2. 

Jag undantar med djup vördnad Herakleitos namn. När de andra filosoffolket förkastade sinnenas vittnesbörd, eftersom dessa påvisade mångfald och förändring, så förkastade han deras vittnesbörd eftersom de visade tingen som om de hade varaktighet och enhet. Även Herakleitos gjorde sinnena orätt. Dessa ljuger varken på det sätt som eleaterna eller som han trodde -- de ljuger överhuvudtaget inte. Det är vad vi gör av deras vittnesbörd som först lägger dit lögnen, till exempel lögnen om enhet, lögnen om tinglighet, om substans, om varaktighet ... "Förnuftet" är orsaken till att vi förfalskar sinnenas vittnesbörd. För så vitt sinnena påvisar blivande, förgängelse, förändring, ljuger de inte ... Men Herakleitos kommer för alltid ha rätt i att varat är en tom fiktion. Den "skenbara" världen är den enda: den "sanna världen" är bara tilljugen.

Utgångspunkten att det finns en sanning, och att alla frågor har ett svar, det enda rätta svaret, är en variant av samma sak som Nietzsche här talar om. Och det är där som naturvetenskapen och kulturvetenskapen skiljer sig åt. Det är inte som många kritiker av kulturvetenskap vill ha det till, att kulturvetaren ljuger när hen hävdar att det inte finns någon sanning. Det handlar inte om att ifrågasätta verkligheten och varat, det enda det handlar om är att vara sann mot sina vetenskapliga resultat, som ger vid handen att människan visserligen har förmågan att tänka rationellt och förnuftigt, men att den förmågan enkelt och väldigt ofta överskuggas och andra mer "primitiva" mänskliga egenskaper, som affekter och kollektivt upprätthållna villfarelser. Den mänskliga hjärnan är mästare på att skapa rationella förklaringar I EFTERHAND. Det visar, som jag förstår det, nyare hjärnforskning.

Det är alltså inte oförnuft och illvilja som gör att människan inte förstår sitt eget bästa alla gånger, utan förnuftet. Det är rationaliteten som gör oss irrationella, och det är detta som kulturvetare tar med i beräkningen av sina resultat. Det är den insikten som gör det rimligt och vetenskapligt giltigt att hävda att det inte finns en sanning eller att vetenskap är lika mycket kultur som fakta. Det handlar alltså om ifall vi vill förstå hur kunskap blir kunskap, eller om vi nöjer oss med att ta gamla sanningar för givet utan att syna dem i sömmen, för att det är gamla sanningar. Kulturvetenskap handlar om det förra, och den ovetenskapliga kritiken mot kulturvetare handlar om det senare.