Kunskap är kultur

Samtal om samtal om kultur är titeln på en bok som jag skrivit, som blev klar i höstas och som nu letar lämpligt förlag. Jag har fått det antaget på ett förlag, men de vill ha över 80 000 kronor i tryckbidrag. Så ser det ut idag. Författare som inte är kända och som inte skriver texter som kan krängas på någon av universitetens större utbildningar refuseras, eller om man trots allt tycker att manuset har kvaliteter och kan tänka sig att som förlag stå bakom det låter man författaren ta hela risken. Det räcker idag alltså inte att göra allt jobb, som författare måste jag även dra in pengarna. Kontraktet gäller en första upplaga om 500 exemplar, och för den får jag ingen ersättning. Jag tycker det är skit och har ännu inte tagit något beslut. Offerten ligger här på skrivbordet och den gäller i ett år. Under tiden söker jag sponsorpengar, alternativt ett annat förlag. För jag tror på samtalets konstruktiva, kunskapsutvecklande kraft. Hittar jag inget förlag ger jag ut den om e-bok, vilket börjar kännas allt mer lockande och det skulle dessutom öka möjligheterna dramatiskt att nå spridning. Fast det skulle å andra sidan ge projektet ännu mer att degraderande hobbykaraktär än det redan har. Så jag avvaktar ett tag till och funderar vidare på saken. Under tiden ger jag här och var och när det passar lite smakprov på innehållet, som här idag, när tiden är kort och sakerna som bara måste göras är många.

Med boken vill jag visa dels att kultur bäst förstås som ett slags samtal, dels att den typen av insikt bäst uppnås genom samtal. Jag vill främja ett annat, ett mer förutsättningslöst, nyfiket förhållningssätt till både kunskap, kultur och hållbarhet, för det är frågor som alla har lika nära till och vars svar vi tillsammans skapar. Jag vill bryta med föreställningen om att någon skulle kunna bli expert på att samtala eller på kultur. Därför hämtas här lika mycket inspiration från icke-akademiska texter. Ett lärt samtal följer sin egen dynamik och det måste finnas utrymme för att inspireras av det som kommer i ens väg. Bara man håller sig till det övergripande temat. Tänker på författaren David Foster Wallace, på hans sätt att klä kunskap i ord och beskriva just det jag försöker fånga här. Tänker på hur ledsamt det är att han valde att lämna jordelivet för egen hand. Kanske såg han vart vi är på väg och kanske insåg han att han inte orkade eller ville leva i det samhället? Kanske. Många lider av depression idag, vilket är ett tecken på att samhället och kulturen är långt ifrån hållbar. Psyket har till dels med känslor att göra och känslor handlar om upplevelse och förväntningar. Är inte känslan den rätta spelar det ingen roll hur bra siffrorna ser ut. Kultur är oändligt mycket mer än det som går att mäta, väga och räkna på. Som tur är finns David Foster Wallace ord kvar och hans tankar lever, liksom Deleuzes tankar och ord. Fast orden och tankarna finns så klart bara så länge de läses och någon samtalar om dem. Kunskap och kultur som inte kommuniceras finns inte. Kultur och kunskap kräver aktivitet för att hållas levande, kräver samtal för att utvecklas och bli till meningsfulla verktyg i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. David Foster Wallace böcker liknar faktiskt lärda samtal och texterna går att läsa och samtala om. Texter heter en samling noveller som gavs ut på svenska 2013. Fastnar för följande, vackra och kloka, tankar om humaniora och vad som är syftet med (en humanvetenskaplig) utbildning och vad kunskapens syfte är.

Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten.” Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag. (Foster Wallace 2013:297)

Dessa ord om kunskap är något av det klokaste jag läst och de kommer utanför akademin (även om Foster Wallace var akademiker också), från en lärd författare som förstår bättre vad kunskap och utbildning handlar om än många akademiker som är mitt uppe i en lysande karriär. Orden om vatten syftar på en inledande berättelse om några fiskar som blir uppmärksammade på att de lever och verkar i vattnet, som de fram till dess inte uppmärksammat eller förstått värdet av. Jag brukar använda den liknelsen för att förklara vad kultur är och vad kulturvetenskap handlar om, men jag kommer aldrig i närheten av den elegans i uttrycket som David Foster Wallace visar prov på. Kultur är som vatten och människan är som fiskarna, beroende av det medium de lever och verkar i, men just därför svårt att se och förstå när man är fullt upptagen med att leva.

Att lyckas lära sig förstå kulturen och inse vad kunskap är är som sagt ofattbart svårt. Just därför är det nödvändigt att försöka och att aldrig sluta försöka. I en värld som är målsäkrad, effektiviserad, ekonomistyrd och därför helt tömd på innehåll och mening är det mer humaniora som behövs för att återskapa dynamiken och för att ge samhället och livet riktning och innebörd, inte mindre. Det goda samtalet och lärda böcker är en bristvara idag. Det är problemet och där finns samtidigt lösningen. För det goda samtalet eller kunskapen är aldrig långt borta, liksom vattnet finns de runtomkring oss, överallt. Men det handlar om kvaliteter som inte går att beställa fram, det krävs helt andra strategier för att utveckla kunskap och förstå kultur. Sluta fokusera på målet, släpp kontrollen. Lyssna på varandra och lita på människans goda vilja. Inse att livet och samhället består av mer än pengar, att pengar är ett medel, inte ett mål. Alla vet att det är så och just därför är det svårt. För det är lätt att få för sig att humaniora är enkelt, att kulturvetenskap handlar om insikter som alla redan förfogar över. Inget kunde vara mer fel, bara för att man lever i kulturen betyder inte att man blir expert på ämnet kultur. Avsaknaden av det goda samtalet visar att vi tyvärr har lång väg kvar att gå. Det yttrar sig som problem i skolan och genom att samhället har svårt att inkludera alla och problemen bottnar i att vi inte förmår inse värdet av vatten och kultur. Jag vet inte, men misstänker att det finns ett samband här, mellan sjunkande kunskaper generellt och neddragningar inom humaniora och en mer kontrollerad och kvalitetssäkrad skola och högre utbildning.