En högre utbildning värd namnet 6

I en tid när det produceras mer text än någonsin, av allt fler människor, är det djupt beklagligt att förmågan att skriva inte är bättre än den är. Många som uttalar sig om språk och skrivande är lyriska över utvecklingen och i skolan uppmuntras barnen. Och det är så klart bra, att människor skriver kan aldrig vara dåligt, men om den som är ung och ska lära sig hantverket bara får höra hur bra det är att hen skriver, aldrig vilka problem som finns i skrivandet, får vi problem. Om man i skolan inte lägger ner tid och möda, även på att utveckla förmågan att skriva bra och om man inte påpekar vikten av korrekturläsning, om man aldrig talar om och lägger ner tid och möda på språkvård, riskerar språket att tappa sin mening och kraft och vi människor kommer att få svårt att kommunicera med varandra. Om detta eller i alla fall om dagens studenters bristande skrivförmåga och om relationen mellan språk och kunskapsutveckling handlar den sista artikeln i Axess temanummer, skriven av Ebba Lisberg Jensen.

Äntligen, tänker jag när jag läser, säger någon det som behöver sägas. Här finns en viktig nyckel till förståelse för många av problemen i dagens skolsystem. Språket är tankens medium och den som inte kan skriva kommer aldrig att kunna göra nytta av sina kunskaper, hur ambitiös studenten än är. Det räcker inte att kunna lyssna och läsa, man måste även kunna skriva. Språket är ett komplext system, uppbyggt av interagerade delar som kan förstärka och ta ut varandra. Lisberg Jensen har skrivit en synnerligen läsvärd, välskriven och mycket klok artikel om dessa saker och om var det brister. Med växande förvåning över hur påfallande väl jag känner igen mig läser jag artikeln och jag har delat den till många andra, som också känner igen sig. Den borde vara obligatorisk läsning. Följande möter jag dagligen på högskolan.

Men innan vi går längre i det resonemanget – hur ser problemet ut? Det är en utmaning att beskriva, eftersom det naturligtvis tar sig olika uttryck. Till att börja med verkar många ha en obefintlig känsla för syntax och ordens valör. Här är ett exempel: ”Den här rapporten är intervjubaserad på de som har naturen som intresse och de som inte har det och där de olika förhållningssätten tas i beaktan”, skrev en student, och fortsatte: ” Tillsist att tänka sig in i sin abstrakta motståndares åsikt förklarlig varför respondenterna trodde som det gjorde.” ”En uråldrig tradition som behövs bevaras och försvaras.” ”Vårt avfall blir bara mer och mer.” ”Avfall kan innehålla toxiska ämnen och har förmågan att förorena luft, mark och vatten genom paketen som livsmedlen kommer i.” Det saknas inte ord, alltså, men de tycks ha tappat sin betydelse, kommer slumpmässigt, och meningsbyggnaden är vag, talspråksaktig.

Ordvalen är ofta märkliga, abstrakta: ”subsesib”, ”skyddningar”, ”överexplorera”, ”förstöringar”, ”konfidens” osv. Ibland är de anglicismer, men ibland rena missförstånd.

Stavning, struktur och förståelse för nivåer av detaljer och generella resonemang är svaga. Grafiskt är texten ibland märklig: Varje ny mening kan börja på en ny rad, rubrikerna glider över i brödtexten etcetera.

Skillnaden mellan texterna jag läser i böcker, artiklar, tidskrifter och annat, och texterna som studenterna lämnar in är ENORM. Och nu har det gått så långt att jag nästan glömt hur det var när texterna faktiskt gick att läsa. Jag får ont i huvudet bara av att tänka på ännu en text som jag tvingas ta mig igenom när hela min kropp och hjärna skriker efter att bara få slänga den och be studenten börja om. Men när jag påpekar saker som rör språket möts jag aldrig av tacksamhet, jag får kritik för att jag kritiserar. "Ingen har klagat på mitt språk förut", får jag ofta höra. Som om det är en garanti, som om jag på subjektiva grunder, nyckfullt bestämmer vad som fungerar och inte. Det värsta jag fått höra som "försvar" är att: "Jag är svenskalärare [på mellanstadiet], så jag vet att jag kan skriva"!? Där står vi, och det är denna situation vi har att hantera. Det hoppfulla är ju att om vi fixar detta ordnar sig väldigt många av de andra problemen, nästan av sig själva. Språket är en nyckelkompetens.

Var brister det då? Naturligtvis inte på en plats, detta är ett komplext problem, men det finns ett mönster och jag instämmer i Lisberg Jensens analys.

Jag har inte någon särskild politisk hållning i frågan, men vill hävda att båda sidor på sätt och vis har rätt. Det har funnits, och finns, en flumskola. Problemet är kanske inte synen på eleven, som är positiv och humanistisk, men synen på läraren, som inte längre tillåts inta den roll som jag måste anse är själv kärnan i läraryrket: Att vara någon som kan bättre. Inte för att denna person är en bättre, överordnad människa, i någon existentiell mening, utan för att hen är äldre, har färdigheter och känner stoffet, vilket den lärande, eleven, inte har. Att upplösa denna roll är att underkänna något som är helt centralt i mänsklig existens: kunskaps- och färdighetsöverföring. Vilken, om allt går väl, leder till att nästa generation tänker vidare, utvecklar demokratin, samhällsbygget och vår gemensamma värld.

Tanken att varje ny generation elever ”kan själva”, ”har en vilja att lära”, ”vet inom sig vad som är rätt” är att överge denna kumulativa syn på kunskaper och färdigheter. Naturligtvis har de flesta barn en sådan vilja, men läraren måste ändå tillåtas att ha auktoritet att leda eleven på rätt spår. Med auktoritet menar jag inte stränghet och hårda ord, utan en respekt för eleven som bygger på föreställningen att var och en är kompetent, men behöver stödjas i att sträcka sig utöver sig själv. I en artikel från 1998 beskriver etnologen Jonas Frykman denna syn på utbildningen som transcendent. Den syftar till att växa, inte till att förbli som man är.

Men vänsterns mer strukturella kritik äger också sin riktighet. Det är något vi ser konsekvensen av i högskolan. Skolorna, och framförallt gymnasierna på ”min tid”, det vill säga mitten av 1980-talet, fungerade som ett slags garanter för att eleverna vid examen hade vissa färdigheter och kunskaper. Relationen mellan dessa skolor och elever byggde på att det var elevernas ansvar att ta sig över ribban. Skolorna hade inga ekonomiska incitament att godkänna elever som inte klarade sig. För två år sedan fick jag många brev och samtal från lärare på ”fria” gymnasier som mött påtryckningar från sina skolledare att anpassa kraven i sin undervisning, så att så många elever som möjligt blev godkända. Skolorna har, i marknadsekonomins namn, skiftat roll från myndigheter till ett slags resebyråer i utbildningens värld. Eleven är en kund som ska tas fram till målet – betyg eller examen – så smärtfritt som möjligt. Om färden blir för obekväm kan resenären besluta sig för att resa med ett annat bolag. Häri ligger förmodligen förklaringen till att vi på högskolorna får studenter som formellt är behöriga – men som knappast har verkliga färdigheter att klara en högre utbildning.

Synen på kunskap, lärande och incitamentet att schackra med betygen, det är en enkel och talande beskrivning av problemets kärna, menar jag. För allt för många studenter av idag lyssnar och litar inte på mig som lärare, jag betraktas snarare som någon som står i vägen, som någon som hindrar dem att få sin examen (som de gärna inleder förhandlingar om). De anser sig vara färdigutvecklade och många är inte intresserade av att växa och ser följaktligen läraren som en motståndare. Långt ifrån alla måste påpekas, men tyvärr mognar dagens studenter sent och i allt för många fall alldeles för sent, ibland först efter att de lämnat högskolan. Då kan jag få mail där man ber om ursäkt och förklarar att man förstår. Så dags då, men bättre sent än aldrig.

Politikerna slåss idag om att komma med förslag på hur den svenska utbildningens kvalitet ska höjas. Märkligt nog är det få initiativ som riktas mot dessa två faktorer: lärarnas och skolornas roll. Istället lägger man enorma resurser på nya, detaljerade utvärderingssystem. Varje kunskapsmål ska i detalj anges: ”Eleven har tillräcklig, men inte fördjupad, kunskap om X för att få betyget X.” Lärarna drunknar i detaljer och måste precisera exakt vad varje elev presterat i varje enskild övning. Denna teknokratiska kunskapssyn undergräver idén att människor vill lära sig, pröva nya idéer, sträcka sig utöver sig själva. Istället för att tänka ”Vad kan jag lära mig och berätta om det här spännande ämnet?” stadfästs en rationalitet som innebär att eleverna laborerar med minsta möjliga ansträngning, gärna efter att ha beräknat exakt vilket betyg man måste ha i varje ämne för att komma vidare på en viss utbildning.

Eleverna – och senare studenterna, när de kommer till oss på högskolan – kräver att få veta precis vad som krävs för att få betyget Väl Godkänt istället för Godkänt eller Underkänt. Ofta är de fokuserade på vilket stoff som ska redovisas. Nyligen beklagade sig studenter hos oss för att en lärare skrivit i en tentafråga: ”Ge några exempel på X.” Problemet var att man ville veta exakt hur många exempel som skulle ge en viss poäng på svaret. Det är lätt att bli irriterad på studenterna, men de argumenterar bara i enlighet med en logik som lärts in i ett system där det inte är kunskapen och resonemangen som premieras, utan kvantifierbara resultat.

Differentierade betyg och detaljerade lärandemål är en ständig källa till frågor, förhandlingar och invändningar från studenterna är ett växande irritationsmoment i lärarvardagen på högskolan. "Jag tycker att jag har svarat ...", som om det vore upp till studenterna att bedöma. Lätt att bli irriterad, men det är viktigt det som Lisberg Jensen skriver, det är en logisk reaktion, inifrån vårt nuvarande utbildningssystem. Det räcker som sagt inte att TALA om en kunskapsskola, det krävs förståelse för vad som leder dit också. Och dagens system gör det inte! Gör om, gör rätt!

Kunskaper och färdigheter måste, i ett modernt samhälle, vara tillgängliga för alla. Vi måste hålla fast vid tanken att de allra flesta människor kan lära sig att läsa, skriva, räkna och tänka bra. Alla kan naturligtvis inte bli lysande på allt, vi har alla våra olika begåvningar. Men kärnan i utbildningsväsendet måste ändå vara att kunskaper ackumuleras från generation till generation och förs vidare av skickliga lärare (alltså sådana som lär andra) så att nästa generation kan bli ännu bättre. Om jag skulle komma med några förslag för att på allvar lösa problemen med det svenska utbildningsväsendet, skulle det vara följande: Höj lärarnas status. Inte främst genom högre löner (även om det kan hjälpa!) men genom att återge lärarna deras akademiska frihet. Lärare är inte ett yrke för byråkrater och tabellryttare, utan för pålästa, kreativa människor som kan berätta, väcka kunskapstörst, få eleverna att vilja bli som de – fast mycket, mycket bättre. Och skilj på undervisning och betygsättning, åtminstone på gymnasiet. Danska gymnasier har statligt anställda censorer, som garanterar att eleverna har tillräckliga kunskaper och färdigheter både skriftligt och muntligt när de tar examen. Ett sådant system skulle effektivt innebära att resebyrå-approachen i gymnasierna försvinner, och fokus istället kan läggas på vad som är avgörande för goda skolresultat: relationen mellan kunniga, engagerade och fria lärare och elever som vill ta sig in i kunskapens värld.

Som sagt, Ebba Lisberg Jensen, har skrivit en synnerligen klok artikel om det som troligen är grunden för alla andra problem i dagens utbildningssystem. Och jag vill passa på att tacka henne, övriga författare och redaktörerna på Axess för ett bra, viktigt och väl genomfört initiativ för att sätta igång samtal om problemen i skolan, som verkligen kan leda till varaktig förändring. För en annan del av problemen i skolan är att dem som uttalar sig om skolan inte är intresserade av kunskap, utan av andra saker som pengar, väljarstöd och liknande. I temanumret är det forskare och lärare med lång erfarenhet som uttalar sig, klokt, nyanserat och med stöd i egna erfarenheter, och som dessutom skriver för att de oroar sig över att kunskapsnivån i Sverige sjunker.