Vad innebär det att vara forskare? Vem är forskare och
hur ser allmänhetens uppfattning om forskare ut? Det är frågor som upptar mig
just nu, på olika sätt och av olika anledningar. Jag och en kollega håller på
och skriver en artikel på detta tema, det är en orsak, och så börjar det dra
ihop sig till uppsats- och handledningsrally. Den tid på året när ingen verkar
tänka klart, för studenterna är stirriga och osäkra, och lärarna går på knäna.
Paradoxalt nog är det under sämsta tänkbara villkor som framtidens
forskarlöften fostras. Och skälet till det är inte epistemologiskt, det är
ekonomiskt och organisatoriskt. Där är vi idag. Vetenskap bedrivs idag inte med
kunskap för ögonen, utan med fokus på annat. Lönsamhet, effektivitet, nytta och
så vidare, ord som ingen är motståndare till, har smugit sig in i akademin och
fungerar där likt trojanska hästar. Kunskap för kunskapens skull är inte
NÖDVÄNDIGTVIS lönsam, inte SJÄLVKLART effektiv och heller inte nyttig, PER
DEFINITION. Därför misstas orden och värderingarna för något positivt och
önskvärt, när det i själva verket är tvärtom.
Effektivitet, lönsamhet och nytta är inte dåligt inom
forskningen, men det betyder inte att det per automatik är bra. Det
missförståndet måste vi göra upp med, om framtidens kunskapsbehov ska kunna
säkras, för det är idag grunden för framtidens akademi läggs och tänker vi inte
långsiktigt nu kommer det att leda till konsekvenser sedan. När effektivitet,
lönsamhet och nytta blir kortsiktiga KRAV, snarare än långsiktiga mål, hämmas
möjligheterna att bedriva forskning som leder till kunskap.
Kunskap är ett alldeles för skört och diffust begrepp för
att kunna hävda sig i konkurrens med effektivitet, lönsamhet och nytta, så i
samma stund som de orden tillåts spela roll i akademin kommer kunskapen att
vara förloraren. Kunskap är inget i sig, det är något som visar sig först långt
senare. Kunskap är en osäker investering för framtiden. Förstår vi inte det är
vi illa ute! Och mycket talar för att vi faktiskt inte förstår vårt eget bästa, tyvärr. Snart drar som sagt uppsatsskrivarsässongen igång igen. Under tio veckor ska studenterna skaffa sig kunskaper om hur man skriver en uppsats och hur man forskar samt insikt i vad som krävs för att uttala sig med stöd i eget vetenskapligt arbete. Och vi snackar här om tio veckor som dessutom är fyllda av en massa annat, ju mer desto närmare examensdags vi kommer. Under dessa premisser förväntas jag och alla andra lärare fungera optimalt och upprätthålla kvalitet och vetenskaplighet. Anledningen till att det blivit så här är inte vetenskaplig, det handlar om effektivitet, lönsamhet och "nytta", och det går så klart ut över kvaliteten.
Förståelse för vad det innebär att forska och fördjupad insikt om vilka krav som ställs på den som bedriver vetenskap går inte att tvinga fram, instruera någon i eller undervisa om med hjälp av någon universalmetod. Ändå är det just detta som vi lärare antas fixa. Och anledningen till att vi sitter i den hopplösa situation vi tvingats in i är att kraven på högre utbildning inte är kunskapskvalitetssäkrade, utan bara kvalitetssäkrade i enlighet med principer hämtade från näringslivet (där effektivitet, lönsamhet och nytta är ledorden). New Public Managment sätter ekonomin i centrum och därför kommer kunskapen att bli lidande. Vi kan med andra ord sluta fundera på vad som är problemet i den svenska skolan. Det är inte den postmoderna sanningsrelativismen (vad det nu ens är?!) och det är inte eleverna eller studenternas fel. Problemet är ekonomiseringen och det faktum att pengar är det enda värdet som räknas idag. Problemet är att det inte går att producera kunskap under sådana premisser.
Beviset på att det i alla fall ligger något i vad jag har att säga här är följande. Om det inte vore som jag menar att det är eller om jag har fel, hur kan det då komma sig att den som tjänar bäst idag är den som producerar ekonomisk vinst och nytta, med hjälp av effektivitet. Bankchefernas verklighetsfrämmande löner är välkända, men i dagens tidning läser jag om finanscheferna, som också tjänar orimligt mycket med tanke på vilka kunskaper som faktiskt krävs, för att slaviskt följa mantrat: effektivitet, lönsamhet, nytta. På högskolan finns ett stort överskott på kvinnor, för män väljer att inte studera. Och varför ska de göra det, när de kan få enkla välbetalda arbeten via kontakter.
Det är inte bara de högsta bolagsdirektörerna på Stockholmsbörsen som tjänar flera miljoner om året. Även de mer anonyma finanscheferna tar ut en saftig ersättning. Allra högst lön har Autolivs ALIV SDB 0,00% finanschef Mats Wallin, som varit anställd i bolaget sedan 2002. Bilsäkerhetsföretaget är känt för sina höga löner och dess vd Jan Carlson placerar sig i regel högt på listorna över börsens bäst betalda bolagstoppar.Jag raljerar och hårdrar, så klart, men jag är öppen för samtal om det rimliga i att tvinga forskare med mångårig ska tvingas underordna mig omöjliga krav som skapats i en fantasivärld och som sedan tvingats på mig i min lärarvardag. Hur jag än gör blir jag en förlorare.
– De här nivåerna som har nåtts är helt otillständiga. All forskning visar att man inte får ut mer av en person bara för att man sätter de här fantasilönerna. Det finns inte en enda fördel med de här lönenivåerna, säger LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som själv tjänar 95 730 kronor i månaden.
Albin Rännar, chef för marknadsbevakning på Aktiespararna, reagerar på att lönespannet är så pass stort även vad gäller de 30 bäst betalda.
– Det verkar väldigt konstigt att det ska skilja så mycket. Det är en ganska standardiserad och väl definierad uppgift, så det verkar märkligt, säger han och konstaterar att en årslön kring 9 miljoner kronor låter ”väldigt högt” för en finanschef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar