Ingemar Stenmark, och Dä bar å åk.

Ingemar Stenmark figurerar i rampljuset igen, denna gång som dansare. Han är ett fenomen av GIGANTISKA mått, i alla fall från mitt perspektiv. Stenmark förkroppsligar mina ungdomsår, från mellanstadiet och framåt genom hela grundskolan. Tänker tillbaka på den tiden och jämför det som var då med det som är nu. Skillnaden är enorm. Det var innan Olof Palme mördades, innan datorer och internet, innan lågprisflyg och Muhammedkarikatyrer.

När jag var liten gick jag själv till skolan, utom den allra första dagen. Vi korsade en stor väg för att komma dit, men ingen tänkte tanken att föräldrarna skulle skjutsa oss. Bil åkte man möjligen till simskolan på sommaren, men bara i undantagsfall. När föräldrarna frågade vad vi skulle göra svarade vi: Jag ska ut. Sedan lekte vi på byggarbetsplatser eller i skogen, eldade och promenerade på isar. Min bästa kompis bodde några kilometer bort och för att komma dit var jag tvungen att cykla på stora vägen.

TV-spel betydde två streck och en punkt som "bollades" mellan. Det kallades tennis. Jag spelade inte riktig tennis, men många av mina kompisar gjorde det, inspirerade av Björn Borg, som vad den andre store profilen. Vem av dem som var den bästa idrottsmannen är en fråga som debatterats, men det råder ingen som helst tvekan om vem av Stenmark och Borg som det svenska folket älskade mest. Det var Ingemar Stenmark.

Att se honom på TV igen väcker minnen. Jag blir nostalgisk. Och när jag lyssnar på låten som det svenska skidlandslaget spelade in när Stenmark stod på topp och helt dominerade utförsåkningen blir det till en tidsresa. Låten Dä bar å åk, är 1970-talet för mig. 

De e bar' å åk med is i magen å med tungan rätt i mun
Varje decimeter är en hundradels sekund
De e bar' å åk å inget annat, ingen mening me å prat
Ingemar är tyst å kör å det ger resultat

När Stenmark uttalade sig första gången i Let's dance sa han, "Jag är mest orolig för att jag ska snacka sönder programmet". För oss som var med när det begav sig är det uttalandet stor humor. Stenmark sa inte ett ord mer än nödvändigt. Han var den tyste norrlänningen personifierad. Då bar å åk, svarade han när han fick frågan, hur han gör för att vara så bra.

Men Gros, Gustavo Thöni, Kaiser, Franz och Hinterseer
Dem tror jag ber en bön ibland när ingen annan ser
Ack, måtte inte Stenmark ta sig ner

Namnen sitter för evigt fastetsade i minnet. Stenmark överst på pallen, och någon av dessa på andra och tredje. En gång var pallen helsvensk, med Stenmark i topp, Stig Strand som tvåa och Torsten Jakobsson som trea. Så vill jag i alla fall minnas det, men när jag googlar hittar jag inget sådant resultat. Men det spelar ingen roll. Det är känslan som är det viktiga. Nostalgi handlar inte om fakta.

De e bar' å åk när det är slalom genom varje liten port
De ä aldrig tal om att vara rädd fast det går fort
De e bar' å åk i alla branter, för vad är en lodrät pist?
Mot alla gratulanter och varenda journalist?

Så var det. Ingemar Stenmark var räddast för journalisterna. Jag minns när han bestämt sig för att åka störtlopp och hur vi bänkat oss hemma vid TVn, hela familjen. Det låg oro i luften. Han hade trillat i försöken. Så var det dags. Vi såg bilderna av honom uppe i startfållan. Han kastade sig ut. Så blev det avbrott. Nytt klipp, på Stenmark, trodde vi, som föll. "Å, nej!", hör jag min mor skrika, "Varför skulle han åka störtlopp". Men det var inte Stenmark som fallit visade det sig efter en stunds förvirring. Vi kunde pusta ut. Men hela Sverige höll andan.

Lalala...

Produktionen av låten är minst sagt tafflig, eller töntig. Men det såg vi inte då. Den är som 1970-talet självt. Mjukt och amatörmässigt, utan stil men med massor av känsla. Det kan jag sakna, värmen mellan människor. Brottsligheten var långt ifrån lika grym som den är idag, och poliserna var vänligare. Hoa, hoa Dalgren gjorde reklam för pappaledighet. Kampen för jämställdhet gjorde framsteg och vi fick fem veckors semester. Klyftorna i landet mellan fattig och rik var mindre än någon gång för och efter. Och den store idolen var Ingemar Stenmark.

På Sveriges alla spisar, där bränns middagsmaten vid
När tv-sporten visar någon utförsåknings strid
För viktigast av allt är Ingemars tid

Ingemars tid var viktigare än nästan allt annat. När han åkte på vardagar stannade skolarbetet. Alla eleverna traskade genom lokalerna till ett av klassrummen där en TV stod på. Där satt vi i klasar på bord, stolar och golvet. Andäktigt tittandes och lyssnades, på Gros, Gustavo Töni, Kaiser Frans och Hinterseer som aldrig riktigt lyckades, men som finns kvar i våra hjärtan för att de kämpade och fyllde vår vardag med spänning. Sedan kom de två obligatoriska frågorna: "Får vi se andra åket, och får vi se hela första gruppen?". Lärarna var lika intresserade som vi elever. Sverige stod verkligen stilla och maten brändes vid. Idag är det oerhört svårt att förstå hur mycket Stenmark påverkade vardagen och att Sverige stod stilla och höll andan när han åkte. Ingenting kommer ens i närheten av det som hände där och då.

De e bar' å åk med lugn och klokhet, vassa skidor och talang
Ingemar har allt det där, det ser man i varje hang
De e bar' å åk å inget annat, ingen mening me å prat
Ingemar är tyst å kör å det ger resultat

Lalala...

Nu dansar den snart 60-åriga Ingemar Stenmark och många tittar på Let's dance, men allt är förändrat. Stenmark är sig lik och det skulle inte förvåna mig om man vinner, för det har han gjort i alla andra tävlingar han ställt upp i sedan han avslutade sin idrottskarriär. Fast det är inte det det hänger på, om man vinner eller ej. Han har för evigt i en plats i mitt hjärta. Han förkroppsligar min ungdom och det Sverige som formade mig.