Grunden för all metafysik

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. För forskande lärare är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på gränserna som finns men inte syns. Gränserna för biologin och för intellektet är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man aldrig veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland. Stannar upp lite så här i början av veckan för att tänka på det, för att undvika att passera gränsen.

Vill vara där jag är, för det är den bästa platsen för mig. Samtidigt är det frustrerande att tänka på hur det är och ställa det mot hur det skulle kunna vara. För då är det inte lika bra längre. Fast det är absolut inte bättre någon annanstans. Jag är där jag vill vara och hoppet om att det ska bli bättre är levande. Kanske kommer det aldrig att bli mindre att göra, men kraven och alla måsten kan bli färre och mindre. Marginalerna kan bli större. Jag kan få mer kontroll och bestämmer själv. På det hoppet lever jag. Kan vila i den känslan. Behöver vila, för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester. Hur går det till? Vad är det som händer?

Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra i sömmarna. Det är vi som begär mer och mer av oss själva och varandra. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Kultur är och finns inte, den görs och blir till i handling. Boken jag håller på och skriver handlar om det, om att klä den teoretiska tanken i ord som gör den lite mer konkret och begriplig. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det plats och mellanrum att utforska det som är okänt och svårt, som till exempel kultur.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av handling. Kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det tid för. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på, när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Om vi inte är vaksamma drabbas vi alla. Ingen kommer undan. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig. Låter bara tankarna komma.

Läser Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Talar till mig och till alla andra, vi som läser. Många gör inte det, läser inte. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. För kulturen utarmas om den inte hålls levande, och levande hålls den av oss. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Egentligen. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord. Hittar den här dikten, som handlar om det jag tänkt högt om här. Om det som är viktigt i livet, samhället. Igår, idag och imorgon. Läs. Begrunda.

Grunden för all metafysik 

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.) 

Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt. 

I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Bakom kunskapen och produktionen. Bakom kraven på effektivitet finns det som är viktigt, det som ständigt riskerar att tappas bort eller glömmas. Där finns grunden för allt. Kunskapen om detta finns redan, den behöver inte skapas. Den behöver återupplivas, i handling, av oss. Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Kunskap för kunskapens skull är en annan oändlig resurs. Att läsa filosofer, som den Boye läser, handlar om livet, om grunden för allt. Därför ska man gå i skolan, för kunskapens skull. Inte för betygens eller examen. Kunskap är den grund som samhället vilar på, själva fundamentet för allt annat. Tummar vi på den principen är vi illa ute.

Ska kommentera inlämningsuppgifter idag. Hoppas, hoppas, hoppas att texterna jag måste läsa är texter som skrivit av passionerade, kunskapstörstande studenter som har tankar och kunskaper att förmedla. Jag lever på det hoppet, och den dag då det hoppet inte finns där längre har jag lovat mig själv att sluta som lärare. Tyvärr är chansen liten att jag ska få läsa sådana texter, men jag lever som sagt på hoppet.