tisdag 24 mars 2015

Recension av boken: Organ till salu


Som vanligt lägger jag ut recensionerna av böckerna som jag recenserat, efter att de publicerats. Och idag kom senaste numret av RIG. Kulturhistorisk tidskrift grundad 1918, där min senaste recension finns med.

Susanne Lundin: Organ till salu. 
Natur & Kultur, Stockholm 2014.
253 s.
ISBN 978-91-27-13829-2

Skulle du kunna tänka dig att köpa en njure av någon du inte känner, någon från ett fattigt område i Filippinerna som går med på att intyga att hen är en släkting till dig? Skulle du kunna tänka dig att köpa et organ som kommer från någon som det finns misstankar om har blivit bestulen på det? Eller, skulle du kunna tänka dig att sälja en av dina njurar eller en bit av din lever för att betala av en del av dina skulder? Fundera lite på dessa frågor. Är du säker på att du kan veta säkert vad du skulle svara, idag, imorgon, längre in i framtiden? Går det ens att svara entydligt och kategoriskt på denna typ av frågor, eller spelar det roll vilken livssituation man befinner sig i, hur mycket pengar man har eller hur stor nöd man är i? Det är besvärande och komplexa frågor som dyker upp i huvudet när jag läser Susanne Lundins bok Organ till salu, som är en bok som väcker fler frågor än den ger svar. Det är också poängen, som jag ser det med boken. Och det är även poängen och värdet med humanvetenskapen, att ställa frågor som leder till reflektion och fördjupad förståelse för livets och vardagens problem, snarare än att ge svar som bygger på evidens.

Boken är liten till formatet, har en populärvetenskaplig ton och ett språk som ligger nära skönlitteraturen. Organ till salu är en spännande, ingående och känslosamt återgiven berättelse om saker som sker på samhällets skuggsida, som kommer nära offren, och som följer tätt i spåren av förövarna som finns och verkar i den illegala organhandeln. Bokens utformning och språk gör den lättillgänglig, utan att förenkla något. Samtidigt är detta en vetenskaplig text som bygger på gedigen kunskap och ett ambitiöst fältarbete. Även om betoningen i framställningen ligger på berättelsen och trots att det saknas noter så är detta en i högsta grad teoretisk bok. Resultatet är med andra ord så långt från ”trivselenologi” (om uttrycket tillåts) man kan komma.

Vetenskapliga texter tenderar ibland att låta formen ta överhand, men här visas prov på att det är innehållet som är det viktiga. Kunskapsmålet styr framställningen och formen är utformad för att nå så många människor som möjligt, inte framförallt med resultaten, utan med frågorna. Jag läser Organ till salu som en propagandabok för humanioras samhällnytta. Och så här inte bara kan man skriva vetenskap, om det handlar om den typ av frågor som Lunden undersökt är det är här man bör skriva, för allmänheten. Ska vi någonsin kunna komma tillrätta med problemen som boken pekar på, som dessutom liknar och har bärighet på andra typer av komplexa och etiska problem, behövs det fler vetenskapliga texter av detta slag. Susanne Lundin visar med andra ord dels på styrkan i och värdet med en hermeneutisk analys, dels på vägar fram för en angelägen och samhällsengagerad kulturvetenskap.

Boken är upplagd på följande sätt: Först ett förord där förutsättningarna ges och problemen och dilemmana som ska behandlas beskrivs. Ordet eller begreppet förhoppningsindustrin lanseras och komplexiteten i frågan presenteras. Sedan får vi, med Lundin som guide, följa med på besök hos först säljare av organ i Moldavien, sedan till förmedlare av organ i Israel, därefter till opererande läkare (och säljare av organ) i Filipinerna. Resan avslutas därefter, det vill säga den fysiska resan eller fältarbetet, i Sydafrika där Lundin avslöjar syndikatet som ligger bakom den smutsiga handeln och dess infrastrutur. I ett avslutande kapitel fortsätter resan, men nu på ett mer teoretiskt/intellektuellt plan genom ett resonemang där studiens centrala frågor mejslas fram, teoretiska utgångspunkter presenteras och läsaren engageras att tänka vidare på egen hand. Det avslutande kapitlet mynnar ut i en uppmaning som jag vill lyfta fram även här:
[uppmaningen] riktar sig till såväl politiker som allmänhet. Den manar alla att fundera över vilken roll Sverige har för organhandelns framväxt och vad vi kan göra för att bekämpa den.
Boken avslutas sedan med en epilog som börjar med att Lundin blir uppringd av en av informanterna, en av dem som köpt en njure och fått den transplanterad i Pakistan. Det visar sig att den inte fungerar som den ska och att patienten nu är desperat och drar i alla trådar han kan för att föröka bli uppgraderad i kösystemet som finns i Sverige för dem som är i behöv av organ. Den berättelsen visar återigen och i koncentrat hur komplext problemet är och hur angelägen men svårhanterlig frågan är. Epilogen innehåller också en okonventionell källförteckning där studiens empiri och tillkomsthistoria presenteras, litteraturtips ges och källor att söka egen information om frågan presenteras.

En enda sak oroar mig när jag läser boken och det är insikten om att Lundin låter kunskapsmålet, materialet och frågan vara ledande för utformningen av texten och mediet som tankarna förmedlas genom. Det som oroar mig är emellertid inte det eller något annat i Lundins framställning, tvärtom, det är det akademiska systemet som inte uppskattar den här typen av texter. Nu vet jag att Lundin skriver referee-granskade artiklar också, men varför uppskattas inte denna typ av text, där kunskapen styr framställningen och som riktar sig till och har alla chanser i världen att nå ut brett i samhället? Hur kan det komma sig att akademin valt att premiera form framför innehåll när vetenskaplig kompetens ska bedömas? Varför diskrimineras hermeneutiskt, kvalitativ forskning som förlorar en central del av poängen genom att tvingas in i en form som inte medger fördjupning, reflektion och fokus på frågor?

Boken Organ till salu väcker en hel massa olika typer av frågor, samtidigt som den ger värdefulla inblickar i medicinsk etik, kulturell komplexitet och vad som sker på samhällets baksidor och i juridikens gråzoner. Jag vet fortfarande inte hur jag skulle agera om jag var sjuk och i behov av en njure eller om jag var fattig och hamnade i klorna på någon cynisk organförmedlare, men jag vet väldigt mycket mer om hur komplex organhandeln är och jag inser att det inte finns några enkla svar. Framförallt inser jag hur viktig etnologisk forskning är och hur mycket värdefull kunskap som en kvalitativ studie kan ge. Och jag inser att detta är forskning som behövs också, som komplement till andra typer av studier.

(Här, här och här, finns andra recensioner av boken)

Inga kommentarer: