Dagens Nietzsche, om ett oförnuftigt förnuft

Människans syn på och förhållande till sig själv rymmer ett universum av kunskap. Hur man ser på sig själv, på människan som en del av den helhet som livet på jorden utgör, intresserar mig. Där finns en rik källa att ösa ur för alla som verkligen vill förstå vad det innebär att inte bara vara vid liv utan leva, tillsammans med andra, i ett samhälle, som delar av en helhet större än summan av dess delar.

Självbedrägeriet är det första som stirrar tillbaka på den som undersöker saken, den som bara skrapar lite på ytan på det mänskliga. För människa är bara en tunn fernissa på lager av lager av biologi och materia, en kvalitet som lika mycket kommer utifrån som inifrån. Människa är något som uppstår när människor interagerar. Intressant nog är även självbedrägeriet något som förnekas med emfas av alla som inte verkligen är intresserade av att veta vad det innebär att leva som MÄNNISKA. Gång på gång och överallt, även i akademin, förnekas eller bortförklaras det som gör oss till dem vi är. Oklart varför, för detta är kunskap som skulle kunna bidra till att göra livet enklare och mer hållbart. Det är som om människan inte kan stå ut med sig själv och sina medfödda tillkortakommanden, som om hen inte ens orkar försöka förstå sig själv. Energin och mödan som läggs ner på att försöka förstå andra saker, sådant som i förhållande till det mänskliga är externt, är enorm i jämförelse.

Guds existens, Higgs boson, liv på andra planeter, vilket lag som kommer att vinna Champions Leauge ... Listan på saker som det verkar finnas hur mycket tid, möda och resurser som helst för att utreda, kan göras hur lång som helst. Den som presenterar ett sådant problem kommer att mötas med entusiasm och förslag på svar möts med respekt, även om svaren som lämnas visar sig vara felaktiga och trots att problemen upprepas gång på gång. Ägnar man sig bara åt rätt frågan får man misslyckas, men nåde den som vågar ställa den förbjudna frågan: Vad är det att vara människa? Hur blir vi dem vi ser oss som? Vad är möjligt att göra, ensam och tillsammans? Hur förstås kulturen och dess påverkan bäst?

Den som genomskådat spelet och dess orimliga premisser, den som verkligen vill förstå vad det är att leva och verka som människa (med ALLT vad det innebär) utan att förneka det som inte passar in i den fåfänga förhoppningen om att allt vore annorlunda. Den som vill vara sann mot livet och sig själv och som på allvar vill förstå premisserna för levt liv, för att på det sättet kunna hitta fram till ett sätt att leva som är i samklang med livet självt, måste vara hårdhudad och beredd på att möta motståndet som finns där, inte uttryckligen hos någon enskild, men uppenbart på kollektiv nivå. Kulturförnekelsen som vår kultur präglas av är stor och stark, vilket visar sig i det faktum att den omtalas i andra termer än som förnekelse. Man skjuter helt enkelt på budbäraren istället. Få är redo och vill höra svaret på frågan som alla ändå ställer sig: Vad är det att vara människa?

Att vara människa är att vara del av något större än en själv. Människa blir man, ensam och tillsammans med andra. Människa är inget någon är, det är en kollektiv process. Detta visste den gode Nietzsche, som är den som inspirerar mig att skriva dagens bloggpost.

"Förnuftet" i filosofin

1. 

Ni frågar mig vad filosofernas alla idiosynkrasier innebär? ... Till exempel deras avsaknad av historiskt sinne, deras hat mot själva föreställningen om ett blivande, deras egypticism. De tror sig hedra en sak när de avhistoriserar den, sub specie aeterni -- när de gör en mumie av den. Allt som filosofer sedan årtusenden har handskats med har varit begreppsmumier; inget verkligt kom levande ur deras händer. När de dyrkar så dödar de, så stoppar de upp, dessa herrar begreppsavgudatjänare -- när de dyrkar blir de livsfarliga för allt. Död, förändring, ålder likaväl som fortplantning och växande är för dem invändningar -- till och med vederläggningar. Det som är, blir inte; det som blir, är inte ... Nu tror de alla, med förtvivlan till och med, på det varande. Men när de inte lyckas få tag i detta söker de efter orsaker till att det undanhålls dem. "Det måste vara ett sken, ett bedrägeri, som gör att vi inte kan förnimma varandet: var är bedragaren? -- "Vi har det, ropar de lycksaligt, det är sinnligheten! Dessa sinnen, som också i andra avseenden är så omoraliska, de bedrar oss rörande den sanna världen. Sensmoral: frigöra sig från sinnenas bedrägeri, från blivandet, från historien, från lögnen -- historia är inget annat än tron på sinnena, tron på lögnen. Sensmoral: avvisande av allt som sätter sin tilltro till sinnena, av hela den övriga mänskligheten: alla dessa är 'folk'. Vara filosof, vara mumie, representera monotono-teismen med en dödgrävarmimik! -- Och framför allt bort med kroppen, denna sinnenas eländiga idée fixe! behäftad med alla logiska fel som finns, vederlagd, till och med omöjlig, trots att den är fräck nog att bete sig som om den vore verklig!" ...

Kunskap är lika levande som du och jag och det samhälle vi bygger tillsammans. Kunskap, lika lite som människan och kulturen, är. Allt blir till genom interaktion, tillsammans, mellan. Och det spelar ingen roll hur mycket dessa fundamentala fakta ignoreras, det är så det är och ingen kommer undan. Men makt och våld kan insikten hållas stången, men bara ett tag. Förr eller senare kommer livet ikapp och någon tvingas hantera problemet.

Vill vi ha en skola värd namnet? Är det kunskap om livet vi efterfrågar? Då måste vi vara beredda på att svaren vi får inte nödvändigtvis är de svar vi vill ha. Fast det har vetenskap aldrig handlat om, att bekräfta det vi redan vet. Vetenskap handlar om det vi inte vet, om det vi behöver veta och om det vi inte ens i vår vildaste fantasi kunde tänka oss var sant. Bara genom att närma sig världen med ett öppet, sökande sinne kan verklig kunskap uppstå. Vi står inför ett val här. Vill vi ha insikt, eller bekräftelse?