fredag 23 januari 2015

Dagens Nietzsche, om ressentimentet 1

Började idag på en ny bok i serien Friedrich Nietzsches samlade skrifter, utgiven av Symposion. Till moralens genealogi. En stridsskrift. Efter den finns det bara ett band kvar med texter, Nietzsches sista skrifter. Det är inte utan att jag känner en viss oro. Det kommer att bli tomt, för jag har nu levt med en regelbunden dos av Nietzsches vishet i runt tre år. Visst finns det mycket annat att läsa, det är dagens underdrift. Bokhyllan hemma är fylld av böcker som borde läsas. Men det är något med just Nietzsche som slagit an en ton hos mig, något i hans sätt att fungera, tänka och skriva som inspirerar mig och som driver mitt eget skrivande och tänkande framåt. Hans temperament och känslosamhet känner jag igen mig i, liksom explosionerna av tankar som bara måste ut. Hans beläsenhet imponerar, och självklart är det häftigt att på egen hand upptäcka en så pass känd och omskriven filosof. Genom att läsa orden och tänka kring innehållet kan jag bilda mig en egen uppfattning om det som andra talar om.

Ressentimentet, till exempel. Plötsligt fanns det bara där, ordet som, när jag hörde det första gången för många år sedan, var obegripligt för mig. Ressentiment, var det någon som sa, mitt i en mening när vi samtalade om något. Jag var tvungen att fråga, för jag kunde inte följa med i fortsättningen, vilket var uppenbart att jag borde. Fast jag förstod inte ens då, men sedan, tror jag att jag har lärt mig förstå. Vi får se, för jag tänkte det skulle bli en liten serie i serien här, om just ressentimentet. Texten är lång, en mininovell och jag har inte hur mycket tid som helst. Vi får se hur många poster det blir och vart det tar vägen. Jag har ingen aning.
10.
Slavupproret inom moralen börjar med att ressentimentet självt blir skapande och föder världen: ressentimentet hos sådana slags människor som är förmenade den omedelbara reaktionen, den som ligger i en handling, och som kan hålla sig skadelösa endast genom en imaginär hämnd.
Slaven är en återkommande figur hos Nietzsche, den underordnade och kuvade, den som låter sig bindas och som utan tanke följer. Latheten, eller kanske snarare bekvämligheten. Idag motsvarad av den mentalitet som tar sig uttryck i ord som; Orka, eller frågor som: Kommer detta på tentan? Vilken bok är viktigast? Kan vi få instuderingsfrågor? Och, vad vill du ha? Jag sitter och skriver detta på jobbet, först på plats, innan dagens måsten tvingar mig att göra annat. Det är ingen slump att exemplen som kommer för mig knyter an till utbildning. Dagens utbildning, dagens syn på kunskap, är tydligt präglad av ressentimentet och blir därmed ett uttryck för slavmoral. Jag är kritiskt till det, för jag ser kunskapen och viljan att veta som en positiv kraft som kan hjälpa människan att höja sig över sig själv. Men om vi bygger en skola där ansvaret för lärandet allt mer åligger läraren, och allt mindre läggs på studenten, fostrar vi slavar. Akademin är fylld av okritiska följare, som i vetenskapens namn ger legitimitet till ett slags slavmoral genom att utan reflektion göra det som krävs, även om det går på tvärs mot allt man tror på och anser sig har goda skäl att hålla för sant. När forskare övergår från att söka kunskap där kunskapen finns, till att producera allt fler artiklar utifrån allt tunnare underlag, då har vi lämnat Den glada, positiva, vetenskapen som sätter kunskapen i centrum. Istället har vi fått en reaktiv vetenskap, som sätter jaget (i all sin ynkliga bekvämlighet) i centrum. Därmed har dörren öppnats för allsköns lathet, helt legitimt uppklädd i högtidsdräkt.

När det blivit okej att vara bekväm och när ingen höjer på ögonbrynen, utan istället anpassar hela verksamheten efter den som är minst intresserad, minst lämpad och latast, då har vi en högre utbildning som upphöjt slavmoral och ressentiment till vetenskap. Och därmed finns inte längre några hinder för rå nyliberalism, rasism och annat som följer minsta motståndets lag och upphöjer magkänslan till moralens högborg. Ressentimentet har banat sig väg ända in i parlamentet och lockar en stor del av väljarna. Så går det när okritiskt följande blir norm och allt fokus riktas mot formen, istället för att värna det kritiska tänkandet, bildningen och allt det som kräver något av oss. Att bli självständig är jobbigt och skrämmande, det kräver en annan moral än slavens. Att inte bara skapa, utan även över tid försvara ett hållbart, öppet och demokratiskt samhälle kräver en annan moral, en annan människa än den som är bekväm och följer minsta motståndets lag. Övermänniskan finns inom var och en av oss, men det är en egenskap som måste dras fram och det är varken bekvämt eller njutningsfullt, men det är värt det och vill vi bygga ett bättre och mer hållbart samhälle är det nödvändigt.
Medan all förnäm moral är framvuxen ur ett triumferande ja-rop till sig själv, säger slavmoralen från första början nej till allt "utanför", till allt "annorlunda", till allt som är "icke-jag": och detta nej är dess skapande gärning.
Läs SDs partiprogram med dessa ord i färskt minne. Deras politik bygger på en enda tanke: Utrota varenda jävel (som inte är som jag), för att anspela på Sven Lindqvist oerhört viktiga bok. När ressentimentet tillåts vara den enda skapande gärningen, den enda kompass man orienterar sig mot kan de mest fasansfulla handlingar framstå som goda. Om jag inte orkar, varför ska jag då ... Om det är på de premisserna man studerar på högskolan och om det är en inställning som lärarna och hela systemet legitimerar kommer det att bli svårt att vända utvecklingen. Därför det viktigt att påminna sig om ressentimentet, för det finns inom oss alla, liksom övermänniskan. Det handlar om vilken inställning vi har, till oss själva, till andra, till kunskap och till det som gott och önskvärt. Att tala om detta, att skriva som jag och Nietzsche gör här, handlar inte om att kritisera NÅGON, det handlar om att analysera samhället och den kultur som växer fram mellan oss människor. Kulturen skapas av oss gemensamt och vi har sedan att anpassa oss efter den. Ingen människa är en ö, vi blir till som slavar eller övermänniskor i relation till den kultur vi omges av. Ska kulturen ändras krävs det gemensamma ansträngningar, det räcker inte att skylla på Björn Söder, för han är ett offer lika mycket som dem han riktar sin motvilja mot.
Just denna omvändning av den värdesättande blicken -- denna nödvändiga riktning utåt istället för tillbaka mot sig själv -- tillhör ressentimentet: slavmoralen behöver, för att uppstå, alltid först en mot- och yttervärld, den behöver fysiologiskt talat, yttre retningar för att överhuvudtaget agera, -- dess aktion är i grunden reaktion.
Kulturen vi skapar genom att okritiskt följa alla regler och påbud som kommer uppifrån är ett resultat av slavmoral, en reaktiv moral som inte har någon egen vilja. Att tvinga forskare att bli följare, slavar under bibliometrin och ekonomin är att be om problem. Ändå låter "vi" det ske, för att det är jobbigt, svårt och skrämmande att tvingas acceptera alla de misslyckanden som en annan moral, en högre och mer positiv moral som står på egna ben och som drivs av vilja och visioner, av nöden tvingar människor att utsätta sig för. För att vi tror att vi gör varandra en tjänst och något gott när vi inte ställer krav på självdisciplin. Vi måste bryta det mönster, måste ta oss ur den villfarelsen. Vi måste ta oss ur oss själva och se världen ur evighetens synvinkel. Vi måste acceptera och sedan motarbeta ressentimentet, annars är vi dömda att leva som slavar, bekämpandes varandra och allt som är annorlunda, obekvämt eller bara kräver lite disciplin.
Vid det förnäma värderingssättet är fallet det omvända: det agerar och växer spontant, det söker upp sin motsats endast för att ännu mer tacksamt, ännu mer jublande säga ja till sig själv, -- dess negativa begrepp "låg", "gemen", "dålig" är blott en senfödd blek kontrast i förhållande till dess positiva grundbegrepp "vi förnäma, vi goda, vi sköna, vi lyckliga!", vilka alltigenom är genomdränkta av liv och lidelse.
Var finns liv och lidelse idag? Hos Björklund som med en dåres envishet upprepar sitt mantra: Betyg, betyg, betyg, som lösningen på allt? Knappats! Han agerar som han gör (och det är han på inget sätt ensam om) enbart för att slippa ta tag i grundproblemet och för att han vet att han kan vinna debatten genom den strategin. Skolan och kunskapen, forskningen och den högre utbildningen bryr han sig inte om, inte på riktigt, för han är fixerad vid formen, examen och det där förbannade Nobelpriset, som om det fanns några genvägar till verklig kunskap, djup insikt och bred bildning.

Det förnäma kräver en hel massa av den som suktar efter det, men det är mödan värd. Kunskap kan inte förmedlas via nätet, bara genom hårt eget arbete, genom att skåda ressentimentet i vitögat och höja sig över sig själv och alla de inneboende hinder som kroppen utgår för tanken. Så läser i alla fall jag Nietzsche. Och jag återkommer som sagt med mer tankar och reflektioner om detta.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Nietzsche måste ha känt till Hegels liknelse om herren och slaven. Slaven blir undertryckt från början, men så småningom lär sig slaven knepen och blir överlägsen sin förtryckare. Det kan väl vara en uppmuntrande tanke?

Ressentiment kan väl grovt översättas med 'avundsjuka', eventuellt kombinerat med 'hämndlystnad'? Kanske 'småsinthet' också.

Eddy sa...

Har lite för mycket att göra märker jag, för kommentarer har en tendens att bli liggande. En bild av hur arbetet ser ut i akademin idag, där tid för eftertanke blir allt mer sällsynt i takt med att kraven på mätbara prestationer blir allt hårdare.

Nåväl, bättre sent än aldrig. Osäker på relationen Hegel/Nietzsche, men det kan säkert stämma. Fast jag läser detta mer "spegelvänt", som att det handlar om något som kommer inifrån och som även finns hos människor med formell makt. Ser det även som en uppmaning till bildning och kritiskt tänkande, en påminnelse om att övermänniskan finns inom oss alla, om vi bara kan förmå oss plocka fram kraften som vilar där inne.

Småsinthet, och ett uttryck för lathet eller informerat ointresse, det är så jag ser på det också. Ingen vacker egenskap, allt. Men vanlig idag, i takt med att fokus riktas från innehåll och kunskap, till form och examina/betyg.