Vår beredskap är god, sa han, Per Albin Hansson,
landsfadern. Och det svenska folket trodde honom, har jag i alla fall för mig
att man brukar säga. Hur det nu var med den saken låter jag vara osagt, för det
jag tänker på handlar inte om det, utan om det faktum att beredskapen inte alls var god,
tvärtom. Att Sverige inte invaderades under andra världskriget handlade om helt
andra saker än den svenska förmågan att försvara sig. Tur och tillfälligheter
var det som fällde avgörandet, och det i sin tur ledde senare till rekordåren i
den svenska ekonomin. Under 50-, 60- och 70-talen pekade alla siffror uppåt.
Sverige rönte uppmärksamhet i världen och den svenska modellen beundrades.
Då hade vi en skola och ett utbildningssystem som lyftes fram och som studerades som en förebild. Sedan, från 1980-talet och framåt har det gått utför. Och här står vi nu.
Det krävs självbedrägeri eller ignorans, lögn och
hårdvinklade perspektiv på samhället för att kunna upprätthålla illusionen om
att det går bra för Sverige, för att kunna säga att vår beredskap är god. Per
Albin Hansson fällde sitt berömda uttalande mitt under brinnande krig, i en
exceptionell situation och ett utsatt läge, när det var som det var med
beredskapen och det avgörande var att folket upprätthöll modet och inte gav upp. Han är
ursäktad och det gick som tur var vägen. Men det är inte vi idag, vi har inget sådant att skylla vårt självbedrägeri på. Dels är läget ett helt annat och något
otvetydigt hot utifrån mot Sverige finns inte. Dels är vi inte i behov av någon
nationell samling för att överleva krisen, tvärtom vet vi redan allt vi behöver veta och det som saknas nu är handling, kollektiv handling.
Vad Sverige behöver är krismedvetenhet. Insikt om det
allvarliga läget och förståelse för hur dålig vår beredskap egentligen är. Det
sociala kapitalet är förött, sammanhållningen i Sverige är katastrofal och
landet håller på att slitas isär inifrån av ekonomiska och sociala klyftor samt
en växande misstro mellan grupper och enskilda. Det ekonomiska kapitalet är
kört i botten. Den där Atlantångaren som Björklund talade om så fort han fick chansen, för att dribbla bort kritiken mot hans egen misslyckade politik, den drivs
framåt genom att elda upp inredningen. Underhållet i samhället, infrastrukturen
och själva fundamentet som landet vilar på vittrar sönder på grund av ignorerat
underhåll och av missriktad sparsamhet. Beredskapen är inte god, alls. Sanningen är att det finns ingen
beredskap, inga lager att ta till eller marginaler att luta sig mot. Sverige
vilar på MINNEN av fornstora dagar.
Vad som förs fram som lösningar på problemen är mer av samma
som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i. Skolan och hela
utbildningssystemet håller på att administreras till döds. Ytan, fasaden och
formen må vara imponerande, väloljad och klanderfri. Det produceras mer
mätbara resultat än någonsin och planen följs till punkt och pricka. Budgetdisciplinen
är god. Det är bara det att hela bygget vilar på lösan grund och det som produceras är meningslös tomhet. Utfallet av hela
apparaten, det som produceras av utbildningssystemet, på ett generellt plan (som tur är finns det
alltid undantag), är inte KUNSKAP.
Det kan tyckas vara en detalj och jag kanske uppfattas som en party killer, men
det är den tragiska sanningen. Och ingen tjänar på att den inte förs fram, tas
på allvar och undersöks grundligt. För om vi verkligen vill ha ett hållbart samhälle
och en kunskapsskola finns inga genvägar, bara hårt gemensamt, konstruktivt arbete, med sådant som
verkligen betyder något och som leder till att vi alla får det bättre och att
framtidens kunskapsbehov säkras.
Här är en lista på saker som idag brukar föras fram som lösningar på
problemen, men som jag menar tvärtom är en del av problemet.
1. Universitet och skolor är inga produktionseheter!
Kunskap är en nåd att stilla och ödmjukt bedja om, inte ett resultat som
kostnadseffektivt kan stressas fram genom strategier hämtade från näringslivet.
Utbildning är en osäker men nödvändig investering. Ingen tjänar på höga betyg,
många examina, olika typer av nyckeltal eller något annat som mäts idag och som
används för att spela ut olika lärosäten mot varandra. Det är inget annat än en
nationell skandal att landets akademiker tvingas bli konsulter som kränger "kunskap"
till kunder med hjälp av "akademisk" courporate bullshit såsom:
publiceringsstrategier, bibliometri, utvärderingar och strävan att bli
världsledande. Vad forskare, lärare och studenter behöver är tillit, lugn och
ro och förståelse för misslyckanden, marginaler och KUNSKAPEN i fokus.
2. Forskning visar inget! Forskning ger oss inga svar.
Resultatet av gedigen forskning är UNDERLAG till beslut. Om vi tror att
forskning kan visa något eller ännu värre bevisa något är vi illa ute, för det
som framförallt kännetecknar forskningen är att forskare INTE är överens.
Forskning handlar om att söka svar och plausibla förklaringar till komplexa
problem och en värld som ständigt förändras. Ödmjukhet inför framtidens
fundamentala oöverblickbarhet är oerhört mycket viktigare än säker kunskap och
vattentäta bevis. Det forskare är bra på är att UNDERSÖKA och ANALYSERA!
3. Ekonomistyrning av skolor och universitet ger
resultat, men inga användbara resultat. Resultaten av målstyrning av kunskap
och utbildning må vara mätbara, men eftersom det som mäts inte är det som
samhället verkligen behöver tar mätandet, utvärderandet, kontrollerna och den
snabbt växande administrationsapparaten fokus från kärnverksamheten, det vill
säga lärandet och kunskapsutvecklingen. Lärande är en komplex verksamhet och
alla försök att reducera det som är komplext kommer att förändra innehållet.
Betygen må öka, men det som verkligen betyder något är det som elever och
studenter VERKLIGEN kan och det är omöjligt att mäta på något otvetydigt sätt och
därför bör lärare befrias från den uppgiften, för att kunna ägna sig åt det
lärare är bra på: LÄRANDE, vilket inte kan handla om att kontrollera
resultatet. Om elever och studenter inte lär sig ligger ansvaret hos dem, inte
hos lärarna. Släpper vi den principen är vi ute på ett sluttande plan.
4. Den enda vägen leder alltid fel. Idag har det
utvecklats en logik som alla måste följa och som går ut på att bara det bästa
är gott nog och värt att satsa resurser på. Och det går så klart inte att
argumentera mot, men eftersom ingen vet på förhand vad som kommer att vara bäst
framöver kommer den logiken att leda till ovanstående problem och allt fokus
och resurserna vi säger oss värna kommer att förbrukas i jakten på det bästa.
Det är helt enkelt ett omöjligt uppdrag, och ju förr vi inser att kunskapens
vägar är omvägar desto bättre. Den bästa skolan är den där elever lär sig
något, och det är som sagt inget som går att veta förrän i efterhand, ibland
långt senare. Kunskap är som sagt inget resultat, utan en nåd att ödmjukt bedja
om och hoppas på.
Vi kan väga, mäta, jämföra, utvärdera och skapa nya
effektivare administrativa system. Vi kan hålla oss sysselsatta med sådant som
ger tydliga resultat, vi kan producera artiklar, utforma
snillrika, målsäkrade (och halvt genomförda) forskningsprojekt att konkurrera med varandra om pengar med. Vi kan
citera oss blåa av ansträngning och skaffa oss imponerande
publiceringsstrategier och ambitiösa mål som betas av, kontrolleras och
rapporteras. Vi kan skapa ändlösa listor på saker vi gjort. Inget av det
förändrar faktum att vi skapat en visserligen imponerande motor som låter väldigt mycket och som är skinande blankpolerad, men den rör sig inte ur fläcken och den slukar enorma resurser till ingen nytta. Dagens utbildningssystem premierar allt
annat än verkligt lärande och kunskap och samhällets slits sönder inifrån av en förödande konkurrens till döds.
Vår beredskap är inte god, men lösningen på problemet är som tur är inte på något sätt svår.
Det enda som krävs är insikt om vad som verkligen är problemet och vad som
faktiskt leder till verkliga och långsiktigt hållbara resultat. Svårigheten ligger i genomförandet, för det finns som sagt inga enkla lösningar.
2 kommentarer:
En smärre och kanske förvånande detalj vill jag korrigera: Hansson hade rätt!
Uttalandet fälldes på en konferens om folkförsörjning som hölls på Skansen ett par veckor innan kriget bröt ut 1939. Under första världskriget hade beredskap och folkförsörjning inte varit bra, vilket medförde nöd och hungerkravaller på gränsen till revolution 1917. Men inget av detta hände under andra världskriget. Ransoneringarna fungerade från början, förberedelserna gjorde att det blev ingen ny svält. Så Hansson hade rätt.
Sedan har uttalandet ryckts ur sitt sammanhang och klistrats på det militära försvaret (som ju var i rätt dåligt skick 1939).
I övrigt har jag inga protester mot inlägget. Försöker man lägga bildningen under ekonomisk tvångströja kommer det på sikt att bli synnerligen oekonomiskt.
Tack Björn för det klargörandet! Intressant, tror inte att jag har hört detta tidigare, att det placerats i fel sammanhang.
Trevlig helg!
Skicka en kommentar