Kunskapsskolan är en förlåtande skola, utan tvång

Obligatorisk gymnasieskola blev det första förslaget som den nya regeringen presenterade. Den första byggstenen i ett nytt och annorlunda, mer kunskapsfrämjande utbildningssystem. Besviken! Mer tvång, övervakning och på förhand bestämda vägar mot klart definierade mål. Mer av samma medicin som redan och alldeles för länge körts ner i halsen på den uppväxande generationen. Åtgärden är fel på så väldigt många olika sätt. Först och främst bygger den på ett fatalt tankefel. Kunskap kan ALDRIG tvingas fram. Den som är trött på skolan, som inte vill, förstår, orkar eller som vill något annat, för hen kan tre ytterligare år, inlåst i skolsystemet, mycket väl bli droppen som urholkar stenen. Inga tvångsåtgärder i världen kan råda bot på skoltrötthet, det vet jag av egen erfarenhet. Och om skolan tvingas ansvara för fler som inte är motiverade, men som ändå ska pressas systemet där måluppfyllelse är något som antas gå att garantera, hur blir det då med resurstilldelningen?

Alla tvångsåtgärder i utbildningssammanhang är dels kontraproduktiva, dels kostar de mer än de smakar. Skolan får helt enkelt vackert vänta in elevernas mognad, intresse och vilja att motivera sig. Lärande handlar om att tillägna sig något man inte redan har tillgång till, om att arbeta med det man inte förstår eller vet något om. Kunskapsutveckling är en icke-linjär process som inte går att styra. Plötsligt finns lusten och intresset där och då kan enorma framsteg göras nästan utan någon ansträngning alls. Ju mer tvång man utsätter den omotiverade för, desto längre tid tar det och desto mer energi krävs för att intresset ska återvända. Det är en ekvation som går att räkna på. Och gör man det finner man att tvång, kontroll och ansvarsövertagande är förkastligt, inte minst ur ett resurshushållningsperspektiv.

Om detta förslag anger tonen för de kommande fyra åren blir jag oroad! Jag vill se mer frihet systemet, inte frihet att välja vilken skola man vill, utan frihet att välja väg inom samma skola. Frihet att läsa och lära där och när man vill. Jag vill se en mer förlåtande skola, som från första stund är tydlig med att ansvaret för kunskapsinhämtningen och lärandet helt och hållet är elevens och längre fram studentens. Den som vill ska absolut få omdömen och hjälp att se sina behov, men ansvaret för lärandet måste vara elevens. Betyg är och kommer aldrig att bli ett objektivt mått på något, det är en subjektiv abstraktion. Ett grundlöst påstående, som ger sken av exakthet och som förflyttar fokus i lärandet, från kunskapen och innehållet till formen och omdömet. Lärande förvandlas då till ett slags förhandling och det intrycket förstärks när man lägger på andra kontroll och uppföljningssystem.

Det talas om att lärarna ska få färre administrativa uppgifter. Enda sättet att minska på administrationen är att överföra ansvaret för kunskapsinhämtningen och lärandet på eleverna och på studenterna. Det kan låta hårt att säga det, men en sådan reform måste inte per definition utlämna eleverna och studenterna till sina egna förutsättningar. Allt handlar om vad som händer om de inte tar sitt ansvar, om vad samhället gör då. Jag vill se ett förlåtande system där eleverna får nya chanser så länge de vill och försöker, men att ingen flyttas upp i systemet förrän de visat sig ha erforderliga kunskaper. Att gå från mellanstadium till högstadium kan och får aldrig vara en rättighet, vilket det i princip blir om det finns ett lagstadgat antal ÅR man ska gå i skolan. Idag är lagen formulerad som så att Eleven kan ... när hen går ut skolan. Med följande formulering har man på ett enkelt sätt skapat en helt ny skola: För att få lämna skolan ska eleven kunna visa ... Då är det inte längre lärarens ansvar att kontrollera utfallet. Läraren kan då lägga all energi åt att skapa intresse för kunskap, innehåll och lärande. All tid kan ägnas åt detta, om ansvarsfördelningen ser ut på det sättet istället.

Jag vill se satsningar på KomVux och förmånliga lån, som kan ges med krav på motprestationer om man vill införa kontroll. Den som inte klarar av att visa att hen har tillägnat sig kunskaper blir återbetalningsskyldig. Alla åtgärder som handlar om att ansvaret inte läggs där det hör hemma är förkastliga åtgärder. Jag kan bara ansvara för mig själv, inte för någon annan! Det är en humanistisk grundprincip som håller på att avskaffas, med katastrofala konsekvenser som följd. För idag är det aldrig den som behöver kunskapen som ansvarar för att den inhämtas och utvecklas. Däri ligger problemen i skolan idag, i rädslan för att låta individen misslyckas. I den missriktade omsorgen som leder till ökat tvång för eleverna och till ökat ansvar och administration för lärarna.

Bara för att någon får misslyckas betyder inte att man MÅSTE få skylla sig själv eller att man ställs på bar backe och aldrig kan få en ny chans. Det är också ett högst olyckligt tankefel. Skolan bör sätta kunskapen i centrum, men det betyder inte att man slutar bry sig, tvärtom!

En personlig reflektion jag gör är att jag misslyckades kapitalt i grundskolan och inget tvång i världen hade kunnat få mig att bli intresserad. Ju mer jag övervakades och ju fler inslag av tvång jag utsattes för, desto mer avogt inställd blev jag till skolan. Lägg därtill det faktum att jag mobbades. Med mer tvång och inlåsning, med mindre eget ansvar, och med fler år i en sådan skola, hade jag varit körd för livet. Det hade kostat samhället enormt mycket mer än vad fallet blev. KomVux räddade mig. Jag är enormt tacksam för det och betalar fortfarande tillbaka för chansen jag fick. Ändå är det föst nu som jag kunnat uppbåda lust och energi att lära mig matte ordentligt. Håller just nu på att läsa boken Strömningar i matematikens filosofi, av Petter Rasmusson. Svårt är bara förnamnet, även för mig som ändå är van att läsa filosofi, men oerhört inspirerande och väldigt nyttigt för mig som lärare att befinna mig vid gränsen för min egen intellektuella förmåga, blickandes ut över det bottenlösa stup som okunskapen i praktiken är. Ansvaret för lärandet är mitt och kravet kommer inifrån. Inget kan slå den kraften om det är lärande man vill uppnå. Det är omöjligt att tvinga fram den, det är en nåd att stilla bedja om. 

När ska ansvariga för skola och högre utbildning fatta det och omsätta den tanken i praktiken?

Forskning, inte bara på en fredag

ForskarFredag arrangerades i fredags, och jag gick med på att ställa mig på scen inför publik för att tala om min forskning, även om det är ett hopplöst uppdrag. Jag gick med på att utsätta mig för det, för att jag tycker att jag har ett ansvar att göra det. Jag är forskare, finansierad av staten. Att förmedla forskningsrön och vara med och försöka sprida intresse för forskning är viktigt. Därför ställde jag upp. För kunskapens skull, för framtiden och för att försöka bidra till ett mer hållbart samhälle. Det är vad jag forskar om: Förutsättningarna för ett bättre samhälle.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Därför skrev jag om min upplevelse här på bloggen, för att reflektera, för att förklara och för att ge min bild. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt bästa. Det var första gången högskolan arrangerade denna variant av ForskarFredag, med korta presentationer, jury och en publik som röstar fram en vinnare. Tanken är god, men det kan bli bättre och mer vetenskapligt. Jag anklagar ingen för något, analyserar bara, och lyfter frågan till en högre nivå. För kunskapens skull, för det måste väl ändå ytterst vara den vi alla värnar? Annars är jag helt felunderrättad. Frågan jag ställer mig i efterspelet av arrangemanget och med stöd i min personliga erfarenhet är, gynnar det forskningen? Några svar har jag inte, men jag tycker frågan är viktigt och bör diskuteras på ett principiellt plan.

Vetenskapen ska granskas och tål den inte det är det inte vetenskap. Tyvärr är dock vetenskapen inte längre vad den varit. Vetenskap idag handlar bara delvis och allt mindre om att FORSKA, om att analysera, undersöka och fördjupa kunskaper. Vetenskap idag är en verksamhet som allt mer liknar företagande med fokus på pengar. För att forskningen ska räknas som forskning måste kunskapen produceras inom ramen för ett projekt, och ju större projekt (läs, mängden pengar forskningsledaren lyckats dra in) desto viktigare. Resultaten som presenteras räknas dessutom bara om de publiceras i därför avsedda och strikt kontrollerade tidskrifter, där principen för meritering är ju fler som submittar papers, ju svårare det är att bli PUBLICERAD, desto bättre och mer prestigefullt är det. Allt har kokats ner till en enda aspekt, konkurrens. Helt okritiskt har den kollegiala granskningen av vetenskapens innehåll ersatts av konkurrens om formen. Lean production av kunskap, som krängs på en marknad. Det är så det känns när jag är nere och dyster. Som tur är jag inte alltid det! Allt sammantaget har jag trots allt världens bästa arbete och jag får ägna mig åt det jag tycker är viktigast och roligast, kunskapsutveckling och lärande. 

Jag erkänner villigt att jag varken lyckats erhålla forskningsmedel (det är jag dock inte ensam om, för anslagen är begränsade och bara runt 10 % av ansökningarna beviljas medel) eller knäckt koden för att bli publicerad i referee-granskade tidskrifter (delvis beror det på att det inte finns så många tidskrifter i mitt ämne, för det finns ingen sådan tradition. Kulturvetenskap är ett ämne som lämpar sig bättre att skriva böcker om. För mig är kunskapsmålet den viktigaste aspekten, innehållet, inte formen). Att det handlar koder som ska knäckas snarare än ny kunskap som ska utvecklas och presenteras för allmänheten, är min åsikt, och den bygger jag bland annat på en föreläsning jag var på för några år sedan. Jag lyssnade på en framgångsrik forskare som publicerat över 400 artiklar. Han talade om sig själv som en som knäckt koden, och hans föredrag handlade om hur man SKRIVER för att bli publicerad. Jag vill skriva för att förmedla kunskaper, att bli publicerad kan aldrig vara ett självändamål. Att söka forskningsmedel var inget för honom, sa han. Oddsen var för dåliga. Han jobbade som professor i Norge, där hans uppdrag, som jag förstod det, var att skriva artiklar. Innehållet var inte det viktiga, det var att han blev publicerad och hjälpte lärosätet att klättra på rankinglistorna som blivit allt viktigare i konkurrensen om studenter.

Så här såg det inte ut när jag sökte mig till högskolan. Och omställningen har gått fruktansvärt fort. Sverige är ett litet land och förändringens vindar blåser inte bara från Rosenbad, även om förändringen fått större genomslag under Alliansen. Den förändrade synen på forskning och kunskap är en global rörelse. Att jag är kritisk till det som håller på att hända är ingen hemlighet, och det torde dessutom stå fullkomligt klart att jag aldrig anklagar någon enskild för det som händer, utom möjligen Jan Björklund, som i kraft av att ha varit högste ansvarige fått klä skott för en del av min frustration. I övrigt sitter alla i samma båt och har att hantera situationen och förutsättningarna på bästa sätt, efter bästa förmåga. Jag är övertygad om att alla gör så gott de kan och att alla vill gott och agerar med samhällets bästa för ögonen. Jag gör det, och tar för givet att andra gör det. Detta är en forskarblogg!

Vetenskapens uppdrag är inte att vara överens, utan om att granska, analysera och söka ny kunskap. Det är granskningen, transparensen och det kritiska förhållningssättet som är forskningens adelsmärke. Om det idealet överges, om forskare, forskargrupper, högskolor och ämnen ser mer till sitt rykte, placering på rankinglistorna och om konkurrensfördelarna bevakas mer än kunskapen, om pengarna och mängden publiceringar blir viktigare än innehållet, då är vi ute på ett sluttande plan. Det konkurreras redan idag om studenterna, som betraktas som pengapåsar. Det läggs massor med pengar på marknadsföring, som en konsekvens av att konkurrens ersatt andra (bättre, eller i alla fall mer vetenskapliga) sätt att främja kvalitet. Jag tycker det är olyckligt och vill lyfta den frågan, återigen för kunskapens skull.

Igår tittade jag, förmodligen sist av alla, på det sista avsnittet av TV-serien The Wire. En fantastisk serie! Samtidigt som det är en tragisk berättelse, för den visar vad pengar gör med människor och hur fokus på pengar och form (statistik och jämförbara nyckeltal) påverkar samhället. Det är nu ingen dokumentär, det är fiktion. Men ibland är fiktionen mer sann än dokumentären. För om knarkets, eller egentligen pengarna som knarket drar till sig, samhällspåverkan skulle granskas vetenskapligt och om alla avslöjanden skulle leda till strafförelägganden skulle aktörerna göra allt för att dölja så mycket som möjligt. Alla vet att det finns pengar i knark och att pengar gör något med den som har eller kan få. När det ligger pengar på bordet, om det går att tjäna pengar, då minskar benägenheten att granska och tänka kritiskt. Pengar har en väldokumenterad förmåga att ta över, nästla sig in och påverka. Därför är jag kritisk till ekonomiseringen av skola, högre utbildning och forskning. Jag vill se tydligare fokus på kunskapen.

Detta är saker jag tänker på i efterspelet av ForskarFredag. Hur ser akademin ut? Vad händer med kunskapen och det kritiska tänkandet när pengar blir en allt viktigare del av forskningen? Vad gör det med kvaliteten i utbildningen om vi tvingas locka och pocka för att få studenter att läsa? Jag tror inte, på goda grunder och med stöd i forskning, att det är bra att forskare konkurrerar om pengar. En sak som många inte vet om är att en miljon i forskningsanslag bara ger drygt hälften till forskarens arbete. Resten går till over-head kostnader, till driften av lärosätet. Att forskare anmodas söka pengar har alltså inte bara med sug efter kunskap att göra. Det finns annat i potten också. Precis som i The Wire är det många aktörer som vill vara med och dela på "förtjänsten". Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Därför tycker jag att forskare ska ha en garanterad lön och friheten att söka KUNSKAP där kunskapen finns  och att spridandet av kunskap ska anpassas efter innehållet, inte tvärt om.

Som det känns nu kommer jag inte att ställa upp nästa år, om jag nu får frågan. Det kostar allt för mycket och den som gör det har allt att förlora och mycket lite att vinna. Jag gjorde det för att jag är lojal i första hand med kunskapen, i andra hand med samhället och i tredje hand med högskolan där jag arbetar. Jag gjorde det för att jag tycker det är viktigt och roligt. Men så här med facit i hand tvingas jag konstatera att det inte var värt det.

Vad är en bok?

Bokmässan avslutas idag. Var där igår, och kom även denna gång hem med en hög böcker och tidningar. Tror bara jag har missat två eller tre bokmässor genom åren, sedan starten. Det är en högtid. En kulturgärning och en viktig manifestation för läsandet, som allt mer hotas av annat som pockar på uppmärksamhet i vår värld. Det är allvarligt! OERHÖRT ALLVARLIGT är det, att läsandet håller på att bli en förmåga som bara en liten klick av befolkningen behärskar till fulländning. I en tid då vi översköljs av mer information än någonsin i mänsklighetens historia är läskunnigheten och förmågan att värdera information avgörande för ett lands och dess befolknings framtid. Därför är bokmässan viktig. Tyvärr är även bokmässan hotad. Eller, kanske överdriver jag? Men låt oss då samtala om saken, för jag har allvarligt talat svårt att se något viktigare just nu än frågan: Vad är en BOK?

För mig består en BOK av följande komponenter. Tankar som satts på pränt, bokstäver och ord, vilket torde vara självklart och odiskutabelt (eller okej, det finns ju bilderböcker också ... Men även de är resultatet av tankar). Detta räcker dock inte för att det ska bli en BOK, inte för mig i alla fall. En BOK är en fysisk produkt. Ord som satts samman till en längre text blir inte en BOK förrän den tryckts på papper och bundits ihop mellan två pärmar. Det är en BOK. E-böcker är som jag ser det inga BÖCKER. Visst fyller de också en viktig funktion, men det är inga böcker, inte i den mening jag lägger i begreppet BOK. Och den dagen böcker bara finns på nätet, har Bokmässan spelat ut sin roll. Vad som händer då med läskunnigheten?

Detta är ett försvarstal för BOKEN, för jag är orolig för att vi håller på att begå ett stort misstag när vi allt snabbare för över allt mer till nätet. En av böcker jag köpte handlade om detta, om konsekvenserna av digitaliseringen. Boken är skriven av Pelle Snickars och den heter Digitalism. När allting är internet. När något, oavsett vad det är, förs fram som enbart positivt, när fler datorer i skolan är LÖSNINGEN, då blir jag orolig. För inget är så enkelt! Därför blir jag glad när jag läser om kritisk forskning kring just konsekvenser av digitalisering. Jesper Strömbäck, professor i kommunikation och journalistik vid Mitthögskolan, anlägger ett sådant perspektiv. I en äldre artikel i DN hittar jag följande tankar, som manar till eftertanke.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Att läsa är inte alltid lätt och lustfyllt. För mig med (lättare) dyslektiska problem är läsning alltid en kamp, för det kräver energi och ihärdigt arbete att tränga genom muren av ord för att komma fram till meningen som orden bär på. Jag tackar mina föräldrar för att de inte gav upp, för att de matade mig med böcker så fort jag visade minsta intresse för något. Och jag tackar dem för att de läste högt för mig när jag var liten. Långt, långt senare upptäckte jag att det var nyckeln till min läsförståelse, att lyssna på orden mer än läsa dem. Under komvuxtiden, där jag hamnade efter många år och på krokiga vägar, för att ta igen det jag missade under grundskolan, lärde jag mig detta med hjälp av en specialpedagog. Jag läser med öronen.

Det som räddade mig var att jag vuxit upp i ett hem fyllt av böcker och med läsande föräldrar. Morgontidningen och böckerna var en självklarhet. Och även om jag inte läste så mycket, för det gick trögt och jag hade inte knäckt koden, fanns böckerna där med sina lockande ryggar som bar på löften om upplevelser och resor i fantasins land. Böcker för mig är LIKA mycket en fysisk artefakt som det är en samling tankar. Det enda går inte att skilja från det andra. Det är en oskiljbar helhet. Och det är den HELHETEN som Bokmässan handlar om, inte om ettor och nollor. För det är en helt annan mässa, en teknikmässa. Visst går det att publicera texter på nätet, men begreppet e-bok är för mig varumärkesintrång, för det finns inga likheter. En e-bok är något helt annat och den är snarlik allt annat som finns på nätet. Visst är det praktiskt att kunna ha "biblioteket" i fickan, men en lista med datorfiler lockar (i alla fall inte mig, och om vi ska lita på Strömbäcks forskning är jag inte ensam) inte till läsning och fungerar inte alls på samma sätt som pappersboken. För den redan läsfrälste fungerar det, men för den växande skaran människor som inte knäckt koden är nätet en plats som är allt för distraherande för att övervinna det initiala motstånd som finns hos alla.

Jag skriver detta i mitt arbetsrum hemma, omgiven av böcker. Ute i hallen står det fler, och i vardagsrummet. Mitt hem är fyllt av pappersböcker, av minnen och av löften om framtida läsupplevelser. Det jag betalar för när jag köper en bok är pappret och pärmarna, den taktila känslan, lika mycket som innehållet. Boken är helheten och tar man bort det fysiska finns ingen bok längre, bara en text. Och texter finns det gott om på nätet. Jag har skrivit närmare 2000 bloggposter, som tillsammans, om jag skriver ut texterna på papper, representerar uppskattningsvis 5000 A4-sidor. Dessa texter är viktiga för mig, men de väger ändå lätt i jämförelse med de tre BÖCKER som har mitt namn på framsidan.

Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Låt oss bevara boken. Låt oss i alla fall inte rusa fram, förblindade av teknikens under. För gör vi det kan det plötsligt vara försent, kan det resultera i att läskunnighet och läsförståelse, kritiskt tänkande är något som bara en liten grupp människor behärskar. Då är vi alla illa ute. Där är vi alla i Googles, FRAs och andra mäktiga aktörers händer. Då har vi kommit fram till det 1984 som George Orwell skrev sin berömda BOK om. Påminner om att den gamla hederliga skrivmaskinen tagits i bruk igen, av underrättelsetjänster världen över. En tänkvärd påminnelse om kulturell komplexitet och om att det inte finns några enkla lösningar.

Vad är en bok för dig? Och vad är dina argument, dina visioner och hur ser din oro ut?

Kunskap är kultur

Kunskap handlar om kultur, det blir allt mer uppenbart ju mer jag reflekterar över ämnet. För kunskap handlar om det vi människor vill veta, om det vi tänker på och undrar över. Dit, i den riktningen, styr vi de gemensamma resurser som samhället har till sitt förfogande. Mot svaren och mot dem som kan svara, på de frågor som just nu anses (av kollektivt, samhället) vara mest angelägna. Kunskap i sig är ett oändligt mycket vidare begrepp, för det inbegriper allt som går att veta. All möjlig/tänkbar kunskap kan aldrig rymmas inom ett lands akademi. Eftersom resurserna är ändliga krävs prioriteringar, och utgångspunkten för dessa är demokratiska (i Sverige i alla fall). Därför och på det sättet är kunskap alltid relativ och kulturbunden.

När detta påpekas -- oftast av kulturforskare, som är dem som först ser det, eftersom det faller inom deras radars räckvidd -- är det inte sällan så att man skjuter på budbäraren. Kulturvetaren anklagas för att relativisera, för att ifrågasätta resultaten av annan forskning. Inget kunde dock vara mer felaktigt än den typen av påståenden. Det enda kulturvetaren säger är att kunskap handlar om det vi människor vill veta, och att det inte finns obegränsat med resurser att söka all kunskap. Kunskap som av samhället anses ointressant, perifer eller kanske obehaglig att dra fram i ljuset, på sökandet efter den kunskapen satsas det få eller inga medel.

Jag har inte kompetens att ifrågasätta naturvetenskaplig forskning eller forskning inom andra ämnen där jag är novis. Men jag har kompetens att uttala mig om kultur, för det har jag forskat om på heltid sedan 1997 då jag antogs som doktorand. Då, på 1990-talet, satsades det fortfarande på humaniora. Idag är det si och så med den saken. Idag anses den typen av kunskaper inte värda att lägga pengar på. Svenskt Näringsliv menar till och med att det är skadligt för individen och för samhället att läsa humaniora. Rapporten Konsten att strula till ett liv talar sitt tydliga språk. Och näringslivet är en mäktig instans, med pengar och inflytande över kulturen, över människors förväntningar, intressen och vilja att veta. Även politiker, (som gått till val på fler jobb) har intressen och makt att fördela resurser. Humaniora får därför finna sig i att leva och verka i en tynande tillvaro. Sådana är spelreglerna.

Jag accepterar alltid spelreglerna. Försöker alltid göra mitt bästa för att aldrig överträda rådande etiska riktlinjer. Jag är forskare och vill vara korrekt. Om jag brister i det vill jag bli påpekad om det. Avfärdad på oklara grunder, förlöjligad eller bara bortsorterad, vill jag dock inte. Transparens är ett krav som borde gälla alla, överallt, alltid. Att kulturvetenskap läggs ner. Att resurserna till humaniora krymper, eller att intresset för humaniora i samhället sjunker. Det accepterar jag. Det måste jag acceptera. Men jag accepterar aldrig att tystas, för jag står upp för det jag tror på. Och jag har en grundlagsskyddad rättighet att skriva om det jag brinner för. Kunskaperna och insikterna som jag får genom att leva i samhället och kulturen, dem vill jag skriva om. Och eftersom den typen av kunskaper inte passas in i det rigida vetenskapliga referee-formatet skriver jag här. På fritiden. Bloggen är mitt sätt och min kanal att sprida kunskaper och insikter om kultur. Jag vill visa hur viktig kunskapen om kultur är, för att på det sättet försöka bidra till ett ökat intresse i samhället, för humaniora och för humanioras samhällsnytta.

Det kanske kan uppfattas som jag talar i egen sak, men det är inte så jag ser på saken. Visst skriver jag här för min skull, för Flyktlinjer hjälper mig att bli av med tankar som annars skulle störst mitt arbete som lärare och forskare. Flyktlinjer inspirerar mig. Jag är tacksam för att jag har den här kanalen och för att jag blir läst. Inom kort kommer bloggen att passera 200 000 besök. Det känns magiskt. Jag är oerhört tacksam för allt detta, men när jag skriver om kulturvetenskapens nytta skriver jag inte i egen sak. Jag skriver för samhällets och mina barns framtid, för att visa vad vi går miste om ifall vi avskaffar humaniora helt och bara överlåter det till bloggare som skriver på en allt mer krympande fritid.

I dagens DN, på Ledarplats, hittar jag ännu ett argument för det jag här försökt visa. Kulturen påverkar oss på fler sätt än vi har förmågan att förstå. Kulturen är det som förenar oss och den sträcker sig långt utöver dig och mig, på grund av att du och jag är olika och har levt olika liv. Kulturen är summan av alla vi, våra tankar, erfarenheter och önskningar. Kulturen består också av materialitet och teknologi. Allt sammantaget är kultur. Därför är det kanske viktigaste man måste lära sig och förstå, som kulturvetare, att man aldrig kommer att kunna förstå kulturen i sin fulla vidd. För att överleva som kulturvetare måste man vara ödmjuk, vilket är en inbyggd egenskap inom hela humaniora. Vi söker förståelse, inte sanning. Och det viktigaste människan behöver förstå är att kultur aldrig går att kontrollera, hur mycket vi än försöker och hur sofistikerade och utbredda system för kontroll vi än inför. Ledaren i DN handlar om Estonia och det som hände sedan. Artikeln avslutas med följande ord, som får illustrera vad jag menar.

Går det ens för ett samhälle att förberedas på det otänkbara? Efter tsunamikatastrofen, tio år efter att ”Estonia” sjönk, stod den svenska regeringen handlingsförlamad och dyrbar tid gick till spillo. Information färdades trögt genom regeringskansliets kanaler och vägar för beslut stockades.

Efteråt konstaterades att slutsatser som dragits i utredningar om ”Estonia”-katastrofen aldrig ledde till att inbyggda organisationsfel åtgärdades. Tydliga ansvarsfunktioner och en sorts rutiner för kaos, som har visat sig avgörande under kriser av alla kategorier, saknades.

Sedan dess har Sverige inte utsatts för en prövning av samma mått igen. Det är därför svårt att svara på frågan om det råder en verkligt höjd krismedvetenhet generellt.

Sannolikhetskalkyler och sårbarhetsanalyser räcker heller inte. Vi tvingas leva med att världen, trots allt, är en osäker plats, och att otänkbara katastrofer plötsligt kan bli möjliga.

Naturvetenskap och ingenjörer har gett oss enormt mycket. Samhället har naturvetare och ingenjörer att tacka för oerhört mycket. Ingenjörer uppfyller människans önskningar, men människors önskningar är både goda och onda. Hiroshima, Tjernobyl eller bly i bensinen. Listan på saker som naturvetenskapen OCKSÅ har bidragit med är lång. Och verkligheten är komplex. Som rubriken på Ledaren säger: Det otänkbara är inte omöjligt!

Vi vill ha kontroll, men om det inte går måste vi hitta andra vägar. Vi måste lära oss hantera osäkerheten. Det kan humaniora bidra med. Förståelse för och verktyg att hantera, tillvarons oöverblickbarhet. Där finns humanioras nytta, inte i evidens, avgränsningar eller säkerhet och kontroll.

Inte bara jag är förlorare i ForskarFredag

Igår var jag med på arrangemanget Forskarfredag på min högskola (jag står precis utanför bilden, det är min arm som syns). Jag satsade allt jag hade, är jättenöjd med min insats, och jag fick sagt det jag anser behöver sägas och det som gick att säga om mitt ämne och min forskning, på de fyra minuter vi hade till vårt förfogande. Vi var fem forskare som deltog från vår högskola. Alla var lika peppade, och jag som gick ut sist hann bli riktigt nervös under väntan på att det skulle bli min tur, för allas presentationer var mycket bra! Det råder ingen tvekan om att vinnaren var värd att vinna, för det var vi alla, som jag ser det. Ett lyckat arrangemang alltså. Ändå är det något som gnager. Jag kom sist, det bidrar så klart till känslan. Jag satsade allt och jag ville vinna och åka till Stockholm för att tävla i den nationella tävlingen. Kulturvetenskapen hade varit värd det, och det är för kulturvetenskapens skull jag känner mig lite beklämd idag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Läser i dagens tidning om ett seminarium på Bokmässan där den sjunkande läsförståelsen i Sverige diskuteras. Det borde vara ett ämne som platsar på framsidan, med krigsrubriker. Istället behandlas det som ebolaepidemin i Afrika, med förstrött intresse. Ja, jo, visst är det allvarligt, men ... Det finns ju så mycket annat som oroar. Faktum är att om vi inte gör något nu riskerar både ebolaepidemin och den sjuknade läsförståelsen att leda till katastrof och till enorma kostnader för samhället längre fram. Sjunkande läsförståelse, liksom kultur är en angelägenhet för hela samhället och det rör vår gemensamma framtid. Tyvärr hamnade dessa aspekter i skymundan igår.

Ett lika allvarligt problem som bristen på förståelse för vad sjunkande läsförmåga kan leda till i ett kunskapssamhälle, är att forskning inte heller tas på det allvar som forskningen (och här talar jag om all forskning) behöver tas på. Arrangemanget Forskarfredag är ett vällovligt arrangemang, men det är ett jippo. Är det bra att presentera forskning och forskare på detta sätt, som ett jippo? Att tvingas begränsa sig till fyra minuter och att göra det i form av en tävling tycker jag är bra, det var en spännande och lärorik utmaning. Forskare behöver definitivt bli bättre på att pitcha sin forskning. Men om syftet med arrangemanget är att locka fler till forskaryrket tror jag att det måste bli mer seriöst, för det krävs enormt mycket av en för att bli forskare. Och forskare är ett ansvarsfullt arbete som hela samhället ytterst lutar sig mot. Det är allvar. Jag tycker därför inte att det är klokt att ha en "Idoljury", eller att låta publiken, bestående av gymnasieelever, rösta på vem som ska vinna. Det är att förminska insatsen och det arbete som ligger bakom. Juryn bestod dessutom av tre personer, två naturvetare (som bedömde innehållet) och en kulturchef (som bedömde framträdandet). Utlåtandet jag fick från juryn visade tydligt att de inte lyssnat på vad jag sagt, att de inte förstått och att de heller inte ansåg sig behöva förstå humaniora. Men det var ju bara på skoj? Nej, för mig är forskning inget jippo, det är blodigt allvar!

Låt mig, innan jag går närmare in på kritiken av arrangemanget, gå igenom mitt anförande. Den röda tråden, det jag ville visa, var att synen på forskning i samhället är endimensionell. Forskare får frågan:

Vad kommer du fram till?

Den frågan är det vanligaste sättet att rikta intresse mot forskare, som nog i allmänhet betraktas som lite underliga figurer. Men när jag får den frågan kryper det i mig, för den visar att den som ställer frågan inte har en aning om vad kulturvetenskap är för ett ämne eller vilka metoder som används för att undersöka kultur. Jag är med andra ord en förlorare redan på förhand. Därför valde jag det som utgångspunkt och röd tråd i mitt anförande, för att visa hur man bör närma sig mitt ämne, hur man ska förstå kunskapen som forskningen resulterar i, och för att visa vad kunskapen kan användas till.

Den frågan säger väldigt mycket om kulturen den ställs i och om synen på forskare, på forskning och på forskningens resultat.

Förväntningarna som samhället har på forskare är en avgörande aspekt, för den styr möjligheterna att bli förstådd. Om man väntar sig ett speciellt svar på frågan och sedan inte får ett sådant svar, blir man besviken, så klart. Men det är naturligtvis inte forskaren det är fel på, utan frågan. Som forskare är jag tvingad att välja metod och material samt analysverktyg, efter kunskapsmålet för det jag studerar, inte efter samhällets förväntningar på forskare och på forskning. Vad kommer du framtill, visar väldigt tydligt att naturvetenskap är norm i akademin och samhället. Det visar även sammansättningen av juryn och innehållet på ForskarFredags hemsida. Forskare är naturvetare, och så finns det annan forskning, också. Humaniora och bildning talas det om, men sällan i samma mening som forskning, oftast bara i högtidstal. När jag ställer mig på scen har jag alltså inte bara juryn och publiken emot mig, jag har dessutom hela det kulturella sammanhang jag lever i och forskar om. Hur förklarar man detta? Jag valde följande sätt.

Om varför den frågan ställs. Om varför den ställs på det sättet, och om varför intresset för forskningsresultat ser ut just så. Om det handlar min forskning! 

ForskarFredag är ett endimensionellt arrangemang eftersom det behandlar all forskning lika, vilket är djupt missvisade och orättvist. Det finns inte en vetenskaplig metod, det finns bara OLIKA vetenskapliga metoder. I samhället finns det en uppfattning om att naturvetenskap är liktydigt med forskning, vilket är olyckligt. Detta ville jag trycka på i min framställning.

Forskning är ett OÄNDLIGT mycket mer komplext hantverk än vad som ryms i frågan: Vad kommer du fram till?

Sanningen är att jag inte kommer fram till något. I alla fall inget otvetydigt eller exakt …

Här förlorade jag, för att säga så är liktydigt med självmord. Men det kan väl i så fall visa att jag anser att kunskapen är viktigare än mig som person. Om det är resultatet av min forskning, ska jag ljuga då, för att vinna en tävling? Aldrig! Jag tar min forskning största allvar. Kulturvetare bevisar inget. Kulturvetare undersöker världen, så som den ser ut och som den levs.

Kulturvetenskap är studier av rörelse, skillnad och det som håller samman. Studier av det som finns mellan. Mellan människor och mellan människorna och en myllrande värld där ute.

Kultur skapas genom interaktion, kommunikation och inte minst konflikter som uppstår när människor försöker förstå världen och det som händer i livet och samhället.

Kultur är därför förändring mer än något annat. Och jag forskar om förutsättningarna för att skapa ett bättre samhälle och en mer hållbar framtid.

Hur skulle man kunna säga något SÄKERT om denna typ av saker eller problem? Hur definierar man ett mellanrum, som uppstår mellan två eller flera parter? Kultur är ett slags relation, men det är en relation som ständigt förändras. Det finns ingen lagbundenhet, ingen linearitet, bara komplexitet. Detta går dok inte att bevisa, vilket man gör inom naturvetenskapen. Men eftersom det är omöjligt är det meningslöst att anklaga kulturvetare för att de inte kan bevisa sina "resultat". Kulturvetenskap är en tolkande vetenskap och en tolkning kan aldrig vara fel, eller rätt. Den kan bara vara mer eller mindre väl underbyggd och bygga på bättre eller sämre argument. Jag försökte visa detta genom att peka på några frågor, som jag tänker mig att alla förstår, inte går att komma fram till något definitivt svar på. Detta var mitt anförandes credo, dess mest centrala del.

Vad kommer du fram till?

Ett sätt att visa på orimligheten i den frågan är att be er som sitter i publiken att reflektera över följande.

Hur lång är en stund?

Hur smakar mjölk?

Vem kan man lita på?

Varför tjänar män mer än kvinnor, även om de har samma kompetens och utför samma arbete?

Vilka bilder av och föreställningar om alkohol och droger finns i vår vardag och hur påverkas vi av dem?

Hur kan man skapa kunskap i samverkan mellan akademin och det omgivande samhället?

Vad är kvalitet och vad är kunskap?

Hur svarar man på dessa frågor? Sanningen är att det finns inget definitivt svar. Längden på det som kan accepteras som en stund (vilket jag naturligtvis inte forskar om, men många frågor som kulturvetare arbetar med är av den KARAKTÄREN) varierar, med ålder, kontext och över tid. Liksom kultur handlar det som något som finns mellan nu och sedan. En stund är inte nu, och inte imorgon, men när? Det är en förhandlingsfråga, som förhandlas om hela tiden, i vardagen, fast ingen tänker på det så när de är fullt upptagna med annat. Med att lyssna på naturvetare, som säger hur det är och som ger klara och entydiga svar på frågan: Vad kommer du fram till? Har man bara fyra minuter på sig är det dock svårt att förklara. Därför vände jag mig till publiken, för att få dem att tänka själva, vilket är en av de kanske viktigaste målen med kulturforskning, att få människor att tänka själva och att lära sig se kulturen, dess dynamik och komplexiteten. Förstår man det förstår man lättare hur man kan arbeta, tillsammans för att skapa en bättre och mer hållbar värld.

Den TYPEN av frågor arbetar jag med. Det handlar som ni märker om frågor utan GIVNA svar.

Dessutom förändras ofta svaren när människor tar del av resultatet. För så fungerar kultur och kunskapen om kultur.

Forskar man om fysik, om rymden eller om virus eller något annat som naturvetenskapen sysslar med behöver man aldrig ta med studieobjektens reaktioner, invändningar eller kunskaper och insikter i beräkningen. Det måste jag som kulturvetare emellertid ALLTID göra. Forskningsresultaten är bara halva sanningen, resten (och det varierar så klart, över tid, beroende på kontext och så vidare) läggs till av dem som läser, lyssnar och reflekterar över det jag skriver om.

Kulturvetenskap är en exakt vetenskap, om människors vardag som är dynamisk och föränderlig.

Detta är mitt sätt att försöka visa att jag också forskar. Det är bara det att jag forskar om helt andra saker än naturvetare, väsensskilda ämnen och aspekter av människors liv och vardag. Att skylla på mig för att jag inte kan svara på frågan, Vad kommer du fram till, är som att skylla på vädret för att det regnar, kroppen för att den åldras eller budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Jag vet att det är så, för det visar min forskning. Därför vet jag också hur det jag säger oftast kommer ett bli bemött; Med ett lätt överseende leende på läpparna och en klapp på axeln. Frustrerande? Så in i helvete!

Jag försökte med en berättelse, en liknelse, som har koppling både till mitt ämne och dess historia och till staden där jag uppträdde. Tänkte att detta kanske skulle göra mitt budskap klarare.

Det går att likna kulturforskning vid studier av TROLL, det vill säga studier av levande troll i en mörk skog.

Som alla vet förvandlas troll som utsätts för solljus till STENSTODER. Insisterar man på att trollen ska ut i solljuset måste man acceptera att kunskapen om dem blir meningslös och oanvändbar.

Därefter upprepade jag budskapet som hela anförandet syftade till att förmedla.

Vill man förstå resultatet av min forskning måste man inse och acceptera att ju mer exakthet kulturforskningen avkrävs, desto mer ovetenskapligt och missvisande blir resultatet av forskningen.

Kulturvetenskap är också FORSKNING, men eftersom jag forskar om något helt annat än naturvetare måste jag använda andra metoder och analysredskap, annat material och andra framställningsformer när jag ska förmedla resultatet av mitt arbete.

Det har jag kommit fram till!

Det är resultatet av över 20 års forskning om kultur.

Återigen en upprepning av budskapet och ett förtydligade av och påpekande om att jag också är en forskare. Därmed hade jag förbrukat nästan hela min tid. Jag såg på klockan, som jag sneglat på hela tiden, att det fanns tio sekunder kvar. Därför lade jag till följande ord och avslutade anförandet med tre sekunder tillgodo, vilket för mig visade på stringens, god planering och även effektiv resurshushållning, men tyvärr fick konferenciern det att låta som det var mer tur än skicklighet.

Och om det svaret inte accepteras som ett vetenskapligt svar bevisar det bara att vetenskap också är kultur.

Jag är som sagt nöjd med mitt anförande. Jag har INGET att skylla på. Jag hade fyra minuter som alla andra och jag tycker att jag förvaltade dem på bästa sätt och den känslan förstärks nu när jag gått igenom anförandet ord för ord igen. Jag vet inte hur jag under rådande förutsättningar skulle kunna förklara min forskning och dess resultat på ett bättre sätt. Däremot vet jag hur jag skulle kunna göra det på ett roligare och mer publikfriande sätt, fast hur roligt jag än tycker det är att forska om kultur skulle jag aldrig förnedra mig till att skämta bort tillfället, för att fjäska för publiken. Det strider mot ALLT jag tror på och det menar jag är förödande för forskningen, för samhället och för framtiden. Forskning är på allvar, och därför är jag tveksam till den här typen av jippon.

Kritiken av arrangemanget då. Tycker det är viktigt att granska dess vetenskaplighet. För om man verkligen vill visa på forskningens betydelse och samhällsrelevans och hur viktigt det är för alla att det finns forskare, och att kunskapen vi använder och behöver vilar på vetenskaplig grund, då borde det ställas samma krav på arrangemanget och dess deltagare, om transparens och kritiskt tänkande, som det görs på forskare och på forskning. Så var nu inte fallet och jag tycker det är värt att reflektera över, även om det inte spelar så jättestor roll i det stora heta. ForskarFredag är ett jippo, men även jippon påverkar kulturen och i förlängningen synen på forskning.

En av deltagarna hade sin handledare i juryn, som bestod av tre personer och vars utlåtande vägde tungt, men inte tyngre än publikens röster. Vilken bild ger det av tävlingen och dess resultat? Oavsett hur det hade gått påverkar så klart en sådan sak, om inte utfallet (för detta är inte någon anklagelse) så i alla fall synen på det. Publiken hade ingen aning om det, och därför var omröstningen inte förutsättningslös. Två av tävlingsdeltagarna (ettan och tvåan) var naturvetare och samma gäller för juryn. Ett sammanträffande? Så klart inte, vilket är synd, för synen på forskning. Naturvetenskapens makt över allmänhetens uppfattning stärks när den här typen av enkla problem inte tas på större allvar än vad som var fallet igår. Ett krav på forskning är OBJEKTIVITET, och det var också något som juryn ifrågasatte i sina kommentarer på min presentation och min forskning. Men hur objektivt är det att bedöma sin egen doktorands forskning? Och det faktum att juryns frågor till mig visade att de inte förstått vad kulturvetenskaplig forskning handlar om, vad som är forskningens kunskapsmål eller att det ens går att forska på andra sätt än på naturvetenskapliga, det gör att tävlingen inte var en tävling.

Forskning handlar inte om vad man tycker är bra, utan om vad som går att göra troligt. Forskningens mål, oavsett ämne handlar, om att presentera så bra och användbara förslag på lösningar och insikter som det bara går. Men varje fråga kräver sin metod, sitt material och sitt sätt att presentera resultatet på. Detta är grundläggande insikter som alla forskare borde vara väl införstådda med, men tyvärr saknar jag den insikten hos juryn, som svarar på följande sätt på frågan om vad som är deras uppdrag:

Juryn betygsatte de tävlande enligt;  

- Min roll är att uppmärksamma de tävlande på om de går vilse i fakta-skogen, faktan ska gå hem om man säger så, säger Stefan Edman, biolog, miljödebattör och teknologie hedersdoktor vid Chalmers. 

- Jag lyssnar på hur vetenskapliga de är, om de får fram hur de gått tillväga, om det är mätbart och om de talar om resultat, säger Anna-Karin Christiansson, Universitetslektor i styr- och reglerteknik vid Högskolan Väst.  

- Med min vana från en mängd musiktävlingar, både som artist och som jurymedlem är min uppgift att bedöma själva framträdandet, det kan vara en avgörande faktor, säger Tommy Scalisi Svensson förvaltningschef för Kultur- och fritidsförvaltningen i Trollhättans stad.

Den ende som förstod vad jag talade om var kulturchefen, men han bedömde ju bara framförandet. Som kulturvetare går man aldrig vilse i någon fakta djungel. Allt jag sade finns presenterat ovan och om någon kan hitta något där som inte stämmer tar jag tacksamt emot den typen av kritik, för det viktiga är som sagt inte jag eller det jag kommer fram till, utan kunskapen och att den är pålitlig. Kulturforskningens resultat är vidare ytterst sällan mätbara. Jag talade visserligen inte om min metod, men det gjorde ingen annan i tävlingen heller. Det var dock bara jag som fick frågan, vilken jag naturligtvis inte kunde besvara inom ramen för ett jippo, på några sekunder. Där och såm när jag fick den frågan kände jag mig lite som på skolgården i högstadiet, ifrågasatt, utsatt, ensam och missförstådd. Mobbad av de äldre, med makt och inflytande. Den framstående naturvetaren plattar till den obegripliga kulturvetaren. Att jag inte talade om något annat än mitt resultat föregicks med tystnad och att juryn, efter att jag presenterat kulturforskningens elementa ändå envisades med att man ville se mer evidens, avgränsningar och resultat, det gör mig ledsen.

Det var dock bara ett jippo, vilket följande utlåtande om vinnaren visar.

- Med Petters presentation är det både Kjell-forskning och Kjell-kritik vilket säkerligen bidrog till vinsten, säger jurymedlem Stefan Edman.

Vem är jag att klaga? Och vem lyssnar på en förlorare, som dessutom har mage att försvara sig. Patetiskt, kanske du tänker. Tänk då på att det är vinnaren som skriver historien, makten som har tolkningsföreträde, och alla vi som lever i samhället och som brottas med kulturens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet som är förlorare under nuvarande kunskapsregim. För hur löser man problemen med sjunkande läsförståelse i samhället med hjälp av naturvetenskap och ingenjörskonst?

Dagens Nietzsche, om posthumanisten Nietzsche

En ny humanism. Sällan har mänskligheten varit i större behov av det än i dessa tider. En humanism, efter humanismen, en post-humanism. En humanism som vilar på en stabil grund av vetenskapliga studier av människan i hela sin komplexa vidd. En humanism som tar hänsyn till ny hjärnforskning och som förmår se bortom den egna, högst begränsade, horisonten. Vad jag efterlyser är en humanism som förutsättningslöst studerar människan som en del av ett större sammanhang. En vetenskaplig humanism, helt enkelt.

Klassisk humanism bär på rester av äldre tanketraditioner och gamla "sanningar". Allt för mycket sådan gammal barlast finns kvar och tynger arbetet inom humaniora. Dags att kasta dessa hämmande förutfattade meningar över bord. Hög tid att plocka upp det älskade barnet ur det smutsiga badvattnet och vårda det ömt genom att låta det växa upp i frihet, under ansvar. Bara så kan mänskligheten lyfta sig i håret och ta sig förbi sina egna inneboende begränsningar. Och det behövs i dessa dagar mer än någonsin. Vi har en hotande ebolaepidemi i Afrika, en allvarlig konflikt som riskerar att sprida sig i Ukraina och krigsherrar som utifrån en förlegad medeltidslogik sprider skräck och död i Mellanöstern.

Jag ska tala idag, inom ramen för det EU-övergripande arrangemanget ForskarFredag. Är oerhört peppad, för detta känns som den kanske viktigaste och mest spännande utmaningen jag någonsin tagit mig an. Känner ett enormt tungt ansvar som vilar på mina axlar. Humanioras framtid står på spel och jag lovar att göra vad jag kan för att försvara mitt ämne, vilket håller på att avskaffas, utrensas och överges av allt fler forskare som vill göra karriär. Därför tänker jag på ovanstående saker, på hur viktigt humaniora är och på hur ämnet hämmas av sin egen historia. Det jag ska tala om handlar om att försöka visa på att ingen, inte ens den mest framstående, nobelprisbelönade kärnfysikern, kommer undan kulturen. Det är det viktigaste resultatet jag kommit fram till under mina drygt 20 år i akademin. Utan kunskap om kultur, utan en dynamisk humanism som harmonierar med centrala forskningsresultat i andra ämnen och som utbyter tankar med andra forskare, utan en akademin präglad av mångfald, finns inget hopp för mänskligheten. Inspiration till mitt tal och till ovanstående tankar är Friedrich Nietzsche, som alltid.

Dagens citat eller aforism från Nietzsche visar återigen hur framsynt han var. Hur känslig hans forskarradar han levde med. Han visar här än en gång prov på en enastående förmåga att hitta luckor i samtidens vedertagna tänkande. Det tragiska är att orden och tankarna är lika brännande aktuella idag som när de formulerades för så många år sedan. Låt mig visa hur jag tänker genom att gå igenom texten, mening för mening.

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett litet kort faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår,--

Dessa herrar är idag inte bara herrar, det är en förändring sedan Nietzsches tid, men tanken är den samma. Förgivettagandet som logiken bygger på lever kvar och påverkar kunskapsutvecklingen fortfarande, kanske till och med än mer idag än för 100 år sedan. För idag går allt snabbare, idag handlar även vetenskap om ekonomi. Kunskapen har marknadsanpassats: tänk konkurrens om forskningsanslag, bibliometri och (indirekt) räknade och mätande av kunskap (kompetens handlar idag om hur många publicerade artiklar som forskaren har lyckats få med sitt namn på). Det är en sorts vidskepelse, för som Nietzsche visar finns det ingen grund för antagandena som vetenskapen vilar på. 

nämligen att en tanke kommer när "den" vill och inte när "jag" vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet "jag" betingar predikatet "tänker". Det tänker: men att detta "det" just är det gamla berömda "jag" är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framförallt ingen "omedelbar visshet".

Det finns ingen given kausalitet mellan orsak och verkan, det har 1600-talsfilosofen David Hume visat. Att vi ser och tänker orsak-verkan handlat om vana, om att människan inte är helt igen logisk utan upplever och reagerar mycket mer på världen, än kalkylerar. Att se på sig själv som ett autonomt och logiskt koherent jag, som agerar i världen i enlighet med rationella önskningar och väl genomtänkta avvägningar, det är en förmodan. Bilden av oss själva bygger på ett antagande, som är så djupt rotat i kulturen och tänkandet att alla försök att ens undersöka om det är så, motarbetas och ifrågasätts. Inte sällan används vetenskapens renommé för att ge stöd åt motståndet mot dessa tankar, grundlösa förmodanden och antaganden. Det tänks, om det råder ingen som helst tvekan, men att därifrån sluta sig till att det MÅSTE vara jag som tänker, det handlar om vana, om kultur. Jag läser detta citat som ett tidigt utkast till ett postmodernt tänkande, vilket bekräftas av att Nietzsches ande, via Foucault, vilar över den vetenskapliga praktiken.

Till sist är redan detta "det tänker" alltför vågat: redan detta "det" innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. "Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen --". Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande "kraften" hörande materialklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna "jorderest", och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvara det lilla "det" (den förflyktigade resten av det gamla jaget).

Albert Einstein och Niels Bohr tog fysiken till nya höjder genom att bryta med ett äldre tänkande som visat sig stå i vägen för nya och mer användbara tankar om världen. Det är hög tid att humaniora vågar ta ett liknande språng ut i det okända land som ligger där och väntar på att utforskas. Det öde land som öppnar upp sig mellan oss människor, för det är där kulturen finns, mellan. Inte i delarna som bygger upp helheten. Kultur är emergens, är föränderligt och komplext.

Att försöka införa enhetlighet, att söka Svaret och den Enda vägen, är ett ohållbart sätt att bedriva vetenskap på. Olika frågor kräver olika svar, metoder och sätt att presentera rönen. Min utmaning senare idag är därför dubbel. Dels måste jag vara tydlig och klar i min presentation av innehållet, dels måste jag kämpa mot människor kulturella förväntningar på mig som forskare. Det är ett omöjligt uppdrag, men det faktum att Nietzsches tankar fortfarande lever och sprids och att det går att hämta inspiration från dem ger mig mod och kraft att ställa mig på scenen.

För framtiden, i och med kunskapen. Det är mitt motto. Jag försvarar inga sanningar, jag undersöker världen så som den levs, förändras och uppfattas. Och det arbetet har lett mig fram till insikten om att posthumanismen är den enda rimliga humanismen.