Vetandets värde är större än allt!

Världen samhället, kultur och följaktligen högre utbildning, är en icke-linjär process av tillblivelse, ett flöde av förändring där det ena påverkar det andra och där det aldrig finns någon väg tillbaka, bara olika vägar framåt. Dagens studenter har gått igenom en helt annan grundskoleutbildning än gårdagens. Omvärlden har förändrats och fortsätter förändras, liksom verksamheternas ekonomiska förutsättningar. Jag oroas över förändringens riktning och farorna som lurar i den riktning vi rör oss mot. Med växande förtvivlan tvingas jag se på hur den miljö jag sökte mig till för att lära och utveckla kunskaper i, med oroväckande hastighet håller på att förändras från grunden, från att ha fokuserat på innehållet till att nu allt mer fokusera på formen. Och när det steget väl tagits, när den förtöjning som kunskapen utgjort släppts, förvandlas verksamheten inom akademin. Idag håller universitet och högskolor på att bli produktionsenheter med fokus på ekonomi och resultat, istället för dynamiska kunskapsfabriker med sökande efter vetande och frågorna i centrum. 

Jag vill fortfarande veta och förstå, men det finns allt mindre tid för det och allt mer fokus läggs på annat. På kontroller och uppföljningar, kursplaner, kvalitetssäkring, målformulering och en ständigt växande administration som likt en gökunge äter tid och utrymme som tas från tid för arbete med studenternas lärande och den egna kunskapsutveckling. Det räknas och mäts och kontrolleras och fokuseras på formen. Allt mindre tid ägnas åt innehållet, kunskapen och arbetet med att lära sig söka och värdera kunskap. Faran ligger i att det idag arbetas mer än någonsin. Det strömmar väg- och mätbara resultat från Högskolan och forskningens plats i medierna är given. Tyvärr har forskarnas roll i sammanhanget reducerats till ett slags statister som hämtas stöd för. Forskning är bara intressant om och när den ger någon med makt stöd, inte för att kunskaperna fördjupas och för att vetandet har något värde i sig.

Missnöjd både kan och bör man vara, för det skulle kunna vara så mycket bättre. Både skolan och högre utbildning samt forskning. Medlen skulle kunna användas effektivare, kunskapen skulle kunna bli mer användbar och det kritiska tänkandet kan och bör utvecklas. Kort sagt, hela verksamheten skulle kunna bli mer hållbarhetsinriktad. Utbildningssystemet bekostas av det allmänna och ska tjäna samhället och medborgarna, absolut. Men hur? Här finns en uppenbar risk, för om och så länge kunskap betraktas som en kostnad fjärmar vi oss från innehållet och vetandet underordnas formen (det som går att väga, mäta, räkna) och då har skola och utbildning förvandlas till en produktionsenhet istället för en understödsverksamhet. Idag har företag och ekonomer allt för stort inflytande över verksamhetens riktning. Fokus på resultat, på pengar och lönsamhet eller tillväxtorienteringen som ledningen av universiteten idag tvingas anamma är förödande för kunskapsutvecklingen, och detta riskerar i sin tur att undergräva hållbarheten i samhällsprocessen. Kortsiktiga mål och ekonomiska hänsyn premieras, på bekostnad av framtida behov. Om vi såg på utbildning som en investering för framtiden istället för ett sätt att tjäna pengar idag skulle det göra all skillnad i världen, utan att något måste förändras i grunden. 

En viktig orsak till att det är som det är, handlar om den rådande (och kunskapsignoranta) uppfattningen om att sanning är ett begrepp formulerat i bestämd form singular. Denna syn går ut på att det som fungerar, det fungerar överallt, på samma sätt. Därför sneglar man och tvingas av landets regering att anamma en och en enda ledningsfilosofi, även för verksamheter som fungerar på helt olika sätt. Ekonomin sätts i första rummet, och såväl kunskapen, studenterna, forskare och bedömningarna av resultatet tvingas anpassa sig efter detta. Resultatet blir att kunskapen förlorar i pregnans, kvalitet och på sikt även i användbarhet. Ämnen som har särskilt svårt att passa in i (den enda) mallen tvingas ut (Kulturvetenskap och Humaniora, till exempel) när fokus ligger på resultat och form. Ämnen utan omedelbar koppling till lönsamhet, som utvecklar kunskaper som behövs för integrering, värdering och ökad bildning. Vill se ett tydligare fokus på helheten, dynamiken och förändringen. 

Den enda kunskapen som anses vara värd att bevara och utveckla i dagens samhälle är kunskap som gynnar företagen och ekonomin i en mycket snäv mening. Tidsperspektivet för kunskapsutvecklingen är den samma som företagens, kvartalsinriktad. Investeringar för framtiden, nödvändiga hänsyn som krävs för att bygga ett hållbart samhälle betraktas som kostnader, medan organisatoriska beslut som på sikt riskerar att kosta enorma summor betraktas enligt samma logik som budgetmässigt nödvändiga. Enligt rådande syn på vad man kan och bör göra, när fokus på innehållet förlorats. När skolan förvandlats till en resultatenhet. Fler och tidigare betyg, mer utvärderingar och tydligare fokus på formen är en del av problemet, inte lösningen. Det är orsaken till kunskapens utarmning, inte vägen fram, inte en lösning. Resultatet är att vi som samhälle, med öppna ögon och helt medvetet, med ett slags välinformerad ignorans, håller på att undergräva själva det fundament som allt annat vilar på: KUNSKAP.

Till vad ska resultatet av det vetenskapliga arbetet användas? Varför ska man forska? Hur implementerar man på bästa sätt den kunskap som växer fram på Universitet och högskolor? För vem finns skolan, högre utbildning och forskning? Beroende på hur man svarar öppnar sig olika möjligheter för vidare förändring, och andra vägar stängs. Som alltid, överallt, är det bara i och genom faktiska konsekvenser som det går att bilda sig en uppfattning om värdet på en reform. Och konsekvensen av nuvarande kunskapssyn och organisering av skola och utbildning är att Sverige befinner i fritt fall. När kunskapen utarmats tillräckligt, på grund av kortsiktigt ekonomiskt tänkande, finns snart ingen väg tillbaka och att bygga nytt från grunden är enormt kostsamt. Det är inte ekonomin i sig som är problemet, det är synen på kunskapens värde och kortsiktigheten i tänkandet.

Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som utgår från folkets (d.v.s. breda lager av befolkningen) långsiktiga behov, inte företagens och politikens kortsiktiga och verksamhetsinriktade mål. Det är där allt börjar och samhället utgår från, från människorna och deras behov av trygghet och stimulans. Detta fokus, på kunskapen, innehållet och människorna, är en självklarhet som gått förlorad. Och det har gjort att lösningen blivit en risk och att vi idag släcker eld med bensin. Ju mer vi gör för att lösa problemen som hela tiden uppstår desto större blir risken och problemen.

Att jag skriver detta och att jag ser det jag ser är ett resultat av mångårig humanvetenskaplig forskning som hela tiden bedrivs i motvind och utan uppskattning från systemet jag verkar i. Som tur är finns det studenter och andra aktörer som ser och förstår, som ger inspiration och kraft och mod att fortsätta arbeta för att försöka höja värdet på vetandet och för att placera kunskapen i centrum. Bara så kan vi hoppas på att få en skola värd namnet och ett utbildningssystem som ger oss avkastning på insatt kapital, istället för att generera pengar. 

Vetandets värde är större än allt!