Dagens Nietzsche, om moral som vetenskap

Om vetenskap som ett slags moral handlade förra bloggposten. Denna handlar om moralen, som ett slags vetenskap. Om vetandet inte har någon grund utanför människornas medvetande, eller i alla fall ingen mening bortom språket, tänkandet och kulturen, kommer vetenskapliga frågor oundvikligen att handla om moral. Men vad är moral och hur fungerar den? Vilket resonemanget i förra bloggposten visade går tänkandet lätt i cirklar, om det är de yttersta svaren man söker. Om man VERKLIGEN vill gå till botten med problemet i en värld som är begränsad hamnar man förr eller senare på samma plats där man började. Det kan upplevas som ett problem, men tänker man istället på det som en förutsättning, ett resultat av hur världen är beskaffad, kommer "problemet" att kunna betraktas och analyseras som ett moraliskt problem. Och det är också vad Nietzsche gör i aforismen som följer direkt på den som utgjorde underlag för föregående bloggpost.

345

Moral som problem. -- Bristen på personlighet hämnar sig överallt; en försvagad, tunn, utslocknad, självförnekande och självutplånande personlighet duger inte till något gott -- allra minst till filosofi. "Osjälviskheten" har inget värde i himlen och på jorden; de stora problemen kräver alla den stora kärleken, och den är bara de starka, fullödiga, säkra andarna i stånd till som vilar stadigt i sig själva.

Allt tänkande måste förankras någonstans, i något. Inom vetenskapen har man och gör man fortfarande, utgått från att detta något finns utanför människornas värld, att det är något som går att identifiera och värdera. Sanningen anses därför vara något i sig själv, något i förhållande till människorna externt. Men utan att det upprättas kontakt mellan det som anses sant eller kanske där det anses vara sant och människorna, är det meningslöst att tala om sanning. Sanning är, hur man än vrider och vänder på saken, ett ord. Varken mer eller mindre. En produkt av kultur. För det finns olika definitioner på begreppet sanning. Därför talar Nietzsche om betydelsen av en personlighet, för att ge stadga åt resonemanget. För att skapa kontinuitet och för att förankra tanken någonstans. Man måste helt enkelt bestämma sig och sedan hålla fast vid den tanken. Annars blir sanningen flytande och relativ.

Det gör en högst avsevärd skillnad huruvida en tänkare har ett personligt förhållande till sina problem, så att han i dem upplever sitt öde, sin nöd och sin högsta lycka, eller om han förhåller sig "opersonligt", det vill säga bara förmår beröra och fatta dem med den kalla nyfikna tankens känselspröt. I det senare fallet kommer ingenting ut av det, så mycket kan man utlova: ty de stora problemen, även förutsatt att de låter sig fångas, låter sig inte hållas kvar av grodor och svaga andar, sådan är deras läggning sedan eviga tider -- för övrigt en läggning de delar med alla riktiga kvinnor [som jag vill tillägga att jag ser som ett djupt problematiskt ordval, men det måste å andra sidan relateras tid den tid Nietzsche levde och verkade i. Jag läser det inte som hans personliga åsikt, utan mer som en effekt av tidsandan, vilket naturligtvis inte ursäktar åsikten]. --

För att det ska vara meningsfullt att ägna sig åt en verksamhet som vetenskap, eller moralisk utveckling, krävs att man bildar sig en fast utgångspunkt och att man går in för uppgiften med liv och lust. Vetenskap måste vara på allvar, annars är det en meningslös verksamhet som leder till ett mediokert resultat. Vetande utan ihärdiga försvarare är inte vetande. Kanske är det därför ifrågasättande av sanningen väcker så pass starka känslor? Inget fel i det. Ska vi tala vetenskap måste diskussionen ge utrymme för affekt och att den blir infekterad kan och får inte vara ett problem. Men man måste lyssna på varandra också och om man allt för lättvindigt överger sin åsikt i en fråga kan man fundera på om den var värd besväret. Vetenskap utgår från ett slags urkraft, från viljan att veta. Därför blir det oundvikligen på detta sätt, även om det har mer med moral att göra än med Sanning i traditionell mening. Det bör vara ett krav på utövare av vetenskap att de har ett personligt förhållande till sina problem, att man forskar om det man brinner för. Inte om det som gynnar ens karriär. Att man är beredd att kämpa med sitt liv som insats för kunskapen. Det är inget problem, men det blir ett problem om vi inte förstår vad som är vad och om vi inte försöker hantera frågan, vilket är fallet idag när begreppet Sanning inte får tas upp till diskussion. Om/när vetenskapens moraliska implikationer förnekas eller bortträngs.

Hur kommer det sig nu att jag ännu aldrig har träffat någon, inte ens i böcker, som har stått i detta personliga förhållande till moralen, som varit förtrogen med moralen som problem och som sin personliga nöd, plåga, vällust, lidelse? Uppenbarligen har moralen hittills inte alls varit något problem; snarare just det som man efter all misstro, oenighet och motsättning kom överens med varandra om, den fridens helgade ort där tankarna vilade ut också från sig själva, andades ut, levde upp igen. Jag ser ingen som skulle ha vågat sig på en kritik av de moraliska värdeomdömena; jag saknar till och med de utslag av vetenskaplig nyfikenhet, av psykologers och historikers bortskämda fantasi som med lätthet föregriper ett problem och fångar det i flykten, utan att riktigt veta vad det är som fångats. Det är knappt att jag lyckats hitta några sparsamma ansatser som kan bidra till en de moraliska känslornas och värderingarnas uppkomsthistoria (vilket är något annat än en kritik av dem och ytterligare något annat än de etiska systemens historia): i ett enskilt fall har jag gjort allt för att uppmuntra en böjelse och talang för denna sorts historieskrivning -- förgäves som det i dag vill förefalla mig.

Om vetenskapliga kontroverser handlar om moral borde en fördjupad förståelse för detta hjälpa oss att bättre värdera och hantera vetandet, bättre än att se det som en kontrovers om ifall utsagan är sann eller falsk. Det handlar om att se saker för vad de är, för att det ger oss bättre chans att arbeta vetenskapligt, utifrån en sant vetenskaplig grund. Med en fördjupad förståelse för vetenskapens moraliska implikationer förstår vi bättre hur vi ska hantera kontroverser som har med synen på vetande att göra. Moraliska problem måste lösas på andra sätt än vetenskapliga. Tänker man så här och tar man denna tanken till sig på allvar inser man hur central relationen mellan makt och vetande är för vetenskapligheten. Är det så vi vill ha det, att den med mest makt får mest rätt? Skulle inte tro det, för det går på tvärs även mot rådande syn på vetenskap. Ingen vill att det ska vara så. Ändå är det så, i väldigt hög grad. Är, med inspiration från Nietzsche, övertygad om att detta problem skulle kunna hanteras bättre om vi accepterade att vetenskap är ett slags moral och om vi satsade mer resurser på samt uppvärderade kunskaperna och kompetenserna som finns inom humaniora. Vetenskapens kulturella aspekter är underbeforskade och det är djupt problematiskt.

De moralhistoriker som finns (framförallt engelsmän) är det inte mycket med: de står vanligen intet ont anande själva under befäl av en bestämd moral och blir utan att veta om det vapendragare och följesvenner till denna; till exempel den fortfarande så trohjärtat upprepade folkliga vidskepelsen i det kristna Europa att det karakteristiska hos en moralisk handling ligger i osjälviskheten, självförnekelsen, självuppoffringen eller i medkänslan, medlidandet. Deras vanliga fel redan i utgångspunkten är att de hävdar något slags konsensus bland åtminstone de tama folken rörande vissa moraliska satser och därav sluter sig till att de är obetingat förpliktigade, också för dig och mig; eller att de tvärtom, sedan det gått upp för dem att de moraliska bedömningarna hos olika folk med nödvändighet är olika, sluter sig till att all moral är icke-förpliktigande: båda slutsatserna lika stora barnsligheter.

Det Nietzsche beskriver här är vad som händer om man inte accepterar moralens roll inom vetenskapen och samhället. Och missförståndet att påpekandet att vetenskap har med moral att göra skulle oss ut i relativismens gungfly. Nihilism handlar BARA om insikten att sanningen inte är fast eller evig, inte om något annat. Bara för att man hävdar att vetenskap är moral hävdar man inte att alla sanningar är lika mycket värda, det är en farlig vanförställning. Både moral och sanning är och måste vara beständiga för att samhället ska kunna överleva. Nihilism handlar bara om att rikta fokus mot människans skapande och upprätthållande roll i processen som ger oss en moral och en sanning. Nihilism är en moraliskt/vetenskaplig ståndpunkt. Och genom att vi accepterar den utgångspunkten får vi en bättre och mer adekvat grund att stå på, både för moralen och vetenskapen. Det gör varken moralen eller vetenskapen mindre värda. Därför menar jag att kulturvetenskap är lika viktigt för utvecklingen av kunskap som alla andra vetenskaper. Den typen av vetande behövs också, som ett komplement till annat vetande, för att förstå logiken som ligger bakom och reglerar vetenskapen och moralen.

De finare hjärnorna bland dem gör det felet att de blottlägger och kritiserar ett folks kanske dåraktiga uppfattningar om sin moral, eller människors uppfattningar om all moral, alltså om dess härkomst och religiösa sanktion eller om övertron på den fria viljan och liknande, och anser att de därmed kritiserat själva denna moral. Men värdet av ett påbud "du skall" är väsensskilt från och oavhängigt av den sortens uppfattningar om påbudet och av det villfarelsens ogräs det kanske är övervuxet med, lika säkert som värdet av ett medikament för den sjuke är fullkomligt oavhängigt av om den sjuke tänker vetenskapligt eller som en gammal käring [sic] i medicinska frågor.

Det spelar med andra ord ingen roll vad vi tror om sanning eller moral, hur vi ser på saken eller vilken ståndpunkt i frågan som för tillfället är den allmänt accepterade. Vad människan än tror har inget med sanningen att göra. Men tro har med moral att göra. Och detta är vetandets oundvikliga dilemma. Kunskapens mynt och dess båda sidor. Det ena går inte att få utan det andra, hur mycket vi människor än vill att så ska vara fallet. Frågan om sanning är och förblir en fråga om hur begreppet definieras och har egentligen inget med hur är egentligen. Vetenskap är moral och moral bör därför behandlas vetenskapligt, också. Det handlar inte om att ersätta det ena med det andra, utan om att förstå betydelsen av att se saken från två håll. Det handlar inte om antingen eller utan om både ock.

En moral skulle till och med kunna växa fram ur en villfarelse: inte heller med denna insikt vore frågan om dess värde ens berörd. -- Sålunda har hittills ingen prövat värdet av denna den berömdaste av alla mediciner som kallas moral: vilket först och främst kräver att man äntligen -- sätter den i fråga. Nåväl! Det är just detta som är vår uppgift. --

Utan kulturvetenskap, utan en fördjupad förståelse för vad moral är och hur den fungerar finns inget vetande värt namnet. För sökandet efter kunskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär, på gott och på ont. Förstår vi det har vi kommit en lång bit på väg mot både ett bättre vetande och en mer beständig och välfungerande moral. Inte kan väl det upplevas hotfullt? Eller om det gör det, vad beror det på? Inget har ju förändrats i grunden, det är bara det att allt ser annorlunda ut om det betraktas i ljuset av dessa insikter.