Talanger, kompetens och välstånd växer UNDERIFRÅN

Ordning och reda är lösningen på skolans (och i förlängningen företagens och Sveriges) problem, eller? Är det så enkelt, är någonting som har med människor i samverkan, någonsin så enkelt? Det råder ingen som helt tvekan om att vi människor förtvivlat gärna vill att det ska vara så enkelt och att problem ska kunna lösas med en enkel, bästa, lösning. Men, nej, inget talar för att det skulle vara så enkelt. Ändå framhärdar vi. Och landets skolminister håller hårdare och hårdare fast vid tanken på att skolans problem är ett disciplinproblem ju mer kritik han får och ju fler indikationer på att utvecklingen inte går åt det håll han önskar. Björklund får kritik för sin politik idag på DN, med rätta. Problemet är att kritikerna ofta för fram en lika enkel, men annorlunda, lösning på problemen.

Tove Lifvendahl skriver i sin Ledare idag, eller det är i alla fall så jag tolkar hennes ord, att lösningen finns att hämta utanför landets gränser. Där ute, i den stora världen, där det vimlar av unika talanger och kompetenta människor. Problemet i hennas värld och det sätt hon tänker på handlar om att Sverige är ett inskränkt land som inte förstår sin egen obetydlighet. Hennes lösning på problemen hämtas utifrån och som hon ser det är problemet ett implementeringsproblem.

Nu på onsdag presenterar jag tillsammans med Kristina Lindahl von Sydow och Sylvia Schwaag Serger en rapport på tankesmedjan Fores med titeln ”Jakten på det nya kapitalet – Sverige i den globala konkurrensen om kompetens”. I den tittar vi närmare på hur väl olika grenar av det svenska samhället – akademin, näringslivet och politiken – har anpassat sig efter kunskapsekonomins rekvisit; att utveckling och tillväxt avgörs av förmågan att attrahera och tillvarata kompetenta människor.

Jakten på och konkurrensen om kompetenta människor är en lika fåfäng och problematisk lösning som hårdare regler och mer disciplin. Hårdare straff för att stävja brottslighet är samma andas barn. Problemet med hela detta tankekomplex är den underliggande människo- och kunskapssynen. Tanken bygger på att kompetens är något man har, att människan är fixt och färdig och att allt är givet på förhand. Därför är lösningen en bättre sortering av människorna. Och ökad konkurrens för att sålla agnarna från vetet. Lösningarna sägs bygga på tanken om en tro på individen, men det stämmer uppenbarligen inte. För om man verkligen trodde på individen skulle man intressera sig mer för människan unika förmåga att växa, förändras samt höga sig över sin förmåga.

Stefan Jarl (vars film Godheten inte får visas innan valet) byggde sin trilogi om Kenta och Stoffe och deras barn på tanken om det sociala arvet, tanken om att människan är statisk och ärver sin förmåga. Han hade fel i sitt ursprungliga antagande, det visade han i den sista filmen som handlar om Kentas och Stoffes barn. De lyckades, mot alla odds växa upp till välartade samhällsmedborgare. Och det finns massor med andra indikationer på att människan kan växa, och på att hårdare straff och fler regler samt mer disciplin inte löser problemen som åtgärderna säga lösa. Ändå framhärdar Björklund, Lifvendahl och andra. De väljer att inte se, för de har bestämt sig. De vet. Att vanliga människor är lata, odugliga och måste tvingas arbeta. Och att talanger och kompetens är en ändlig resurs som Sverige måste konkurrera om, genom sänkta skatter för de rika och höjda avgifter och mer arbete för de fattiga.

Om Sverige ska börja konkurrera på en global marknad om talanger och kompetens kommer det att kosta. Oj vad det kommer att kosta. För det skulle innebära att Sverige skulle utmana rika oljenationer och länder som USA, som har HELT andra resurser att locka med. Hur skulle det gå? Hur tänker man? Iden är befängd på många olika sätt. Dels bygger den på en problematisk människosyn, dels på en helt orimlig uppfattning om vad som är möjligt.

Vad är möjligt? Vad kan Sverige göra och hur fungerar människan? Om vi tar utgångspunkt i dessa två frågor, som adresserar grundproblemen, finns det massor att göra, som dessutom finner stöd i forskning om människan och om Sveriges reella förutsättningar. Människan är formbar och kan växa, om rätt grogrund för detta finns. Och om man verkligen jobbar med den resursen finns goda möjligheter att satsningarna betalar igen sin mångfaldigt. Det har Sverige visat tidigare. Talanger är en nyckfull resurs, som kostar pengar, massor med pengar, från dag ett, utan att det finns några garantier för att investeringen betalar sig. Talanger och kompetens som hämtas utifrån kommer att dra vidare, likt toppspelarna i fotbollen när ett bättre erbjudande dyker upp. Att bygga ett samhälle på att bocka och buga för egofixerade internationella världsstjärnor är inte en väg som leder mot hållbarhet.

Problemet i den svenska skolan och ekonomin är komplext och alla enkla lösningar riskerar att förvärra problemen, för det gör att vi lägger alla ägg i en bräcklig korg. Texterna jag har skrivit om bildning (här, här och här, t.ex. finns länkar) och den syn på kunskap som hela detta bloggprojekt bygger på handlar dels om att visa på den typen av risker, dels om att främja en utveckling som är långsiktigt hållbar. Jag har ingen enkel lösning på problemet, men jag har en hel del tankar om problemen med många av lösningarna som förs fram. Sverige kan bli en framstående kunskapsnation som lockar till sig stjärnor, men för detta krävs att människorna som bor här mår bra, att de tror på framtiden och att de känner sig respektfullt bemötta. Ökad konkurrens leder inte till det, tvärt om. Om det är kunskap vi vill ha finns inga genvägar. Kunskap kan bara växa underifrån, av det som finns här. Och det gör den om vi alla tror mer på varandra, om vi alla tar ett gemensamt ansvar och visar tillit till den förmåga som alla människor har mer eller mindre av. Genom att ge kunskapen i sig ett värde uppstår den effekten. Idag är det pengarna som kunskapen tänks leda till som eftertraktas egentligen, men då söker man kunskap av fel anledning. Kunskap växer underifrån och om den får göra det ger den välstånd åt alla. Den kan inte importeras, lika lite som välstånd sipprar ner från de rika.

Sverige kan lika lite som något land garanterat bli bäst, men alla länder kan alltid bli bättre. Det är inte genom stora reformer eller genomgripande förändringar som hållbar förändring växer fram. Det är genom små steg och med förståelse för människan som alla kan få det bättre. Vad Sverige behöver är lugn och ro, mer tillit och en bred förståelse för hur människor fungerar i praktiken. Sverige behöver satsa på basen för allt det där andra som vi så gärna vill ta genvägar för att få. Vi behöver göra tvärt om mot vad Björklund och Lifvendahl och andra vill. Sverige behöver inse att kunskap växer underifrån och att det är dit resurser måste omfördelas och riktas, mot basen och den grund vi alla står på. Det skulle locka hit människor som verkligen är intresserade av Sverige och som vill vara med och bygga ett bra land där så många som möjligt kan utvecklas och känna stolthet.