Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 12

Allt och alla är på ett eller annat sätt sammankopplat med allt och alla andra. Det behöver inte förklaras, det är uppenbart. Tänker till exempel på midsommarfirandet, där likheterna mellan firaren som dricker snaps och äter sill och potatis och det hen äter och dricker är större än skillnaderna. Genetiskt är människan, sillen, potatisen och snapsen samma andas barn, eller olika delar av livet här på jorden. Det mer som förenar än skiljer åt. Och det är en tanke som ständigt måste hållas vid liv, som ständigt måste erövras och föras vidare över tid. Det är inte kunskaper vi bli färdiga med eller vetande som accepteras av alla. överallt. Lätt att glömma det, att kulturen och samhället är en kamp, är resultatet av kollektiv förhandling. Förändringens krafter drar än åt upplösning, än åt sammanhållning. Och däremellan lever vi människor våra liv av det som finns tillhands och tillsammans med våra medmänniskor. 

Läser om detta, om den mänskliga sidan av dynamiken som uppstår mellan sammanhållande och upplösande, i en skrämmande men mycket intressant analys av högerextremismen i Sverige, skriven av Heléne Lööf, på SvD, i dagens Under Strecket. Hon skriver att nazism inte är en företeelse som dyker upp och som försvinner, det är snarare en kulturell underström som finns där hela tiden och som stärks och får kraft, vilket gör att den kan organiseras och formera sig, när individualism och den starkes rätt betonas och när konkurrens och neoliberalism är den dominerande samhällsideologin. Eller det är i alla fall min analys av hennes ord.

Vi har fört dessa debatter många gånger sedan början av 80-talet, gång på gång tycks vi yrvaket öppna ögonen för samma gamla verklighet. Det finns nämligen ingen nynazism, det finns bara en obruten organisatorisk linje som går tillbaka till grundandet av Sveriges fascistiska kamporganisation 1924. De vågor av aktivism, våld och konfrontationer som nu åter tar fart har genom decennierna följt ett cykliskt mönster – där det stundtals har sett ut som om aktivismen, grupperna och konfrontationerna försvunnit. Men de har aldrig försvunnit, de har bara ändrat form, ändrat taktik, dragit sig tillbaka från offentligheten, för att åter efter en period sakta men säkert arbeta sig in i det offentliga medvetandet igen.

Krafter av sammanhållande leder till krav på resande av murar, rättning i leden och rädsla för allt som upplevs främmande. Nazismen går med andra ord inte att lokalisera till en plats, en personlighet eller gruppering, det är en aspekt av den helhet vi byggt för oss. Ett resultat av allas våra val. Det är inte bara skola, vård och elavtal vi väljer. För medan vi är fullt upptagna med att se om vårt eget hus sätts konsekvenserna av våra val i verket och vi ledare som driver igenom bonusprogram, vi får skolor som väljer och vrakar mellan eleverna och plockar de lönsamma russinen ur kakan och vi får en nynazism som andas morgonluft. Allt och alla är delar av samma helhet. Som sagt. Och med det sagt kastar jag mig in i samtalet med Deleuze och Guattari, som också är inne på samma tankespår.

There is no question, however, of establishing a dualist opposition between the two types of multiplicities, molecular machines and molar machines', that would be no better than the dualism between the One and the multiple. There are only multiplicities of multiplicities forming a single assemblage, operating in the same assemblage: packs in masses and masses in packs.

Kulturen är ett föränderligt fält i rörelse som blir till mellan dynamiken som uppstår mellan krafter som drar åt sammanhållning och krafter som drar åt upplösning. Multipliciteter är sammanhållna helheter som går in i och ut ur varandra. Interagerande delar. Assemblage eller hopplock av olika saker, aspekter och som rätt som det är kan lösas upp och skingras, eller stärkas och hårdna. Nazismen kan fungera som en "bra" illustration av detta fenomen, denna kulturens logik. Kultur är inte, den blir ständigt till genom att vi människor lever och verkar i världen. Skapas samtidigt som oss och medan vi är upptagna av annat. Därför behövs humaniora och kulturvetenskap, för att lära oss se och förstå vår egen roll i skapandet, även av sådant vi inte gillar.

Trees have rhizome lines, and the rhizome points of arborescence. How could mad particles be produced with anything but a gigantic cyclotron? How could lines of deterritorialization be assignable outside of circuits of territoriality? Where else but in wide expanses, and in major upheavals in those expanses, could a tiny rivulet of new intensity suddenly start to flow? What do you not have to do in order to produce a new sound? Becoming-animal, becoming-molecular, becoming-inhuman, each involves a molar extension, a human hyperconcentration, or prepares the way for them.

Vi kan, vi måste, lära oss hur man kan agera annorlunda. Kulturens utveckling går inte att styra, framtiden är öppen, men det går alltid att agera annorlunda. Alla kan alltid välja väg och vi rör oss hela tiden, antingen mot upplösning eller mot sammanhållning. Och kulturen blir till när mina val läggs till dina val och alla andras val. Fast det är inte bara människor som väljer, det gör även djur och teknologier, materia och molekyler. Allt dras antingen mot eller ifrån. Tillblivandet blir eller präglas därmed antingen av ökad territorialisering eller deterritorialisering. Gränser byggs och försvaras, eller öppnas upp, allt medan vi är upptagna med annat. Därför har alla allt att vinna på lära sig se och förstå dynamiken och rörelsen, förändringen och min roll i helheten.

In Kafka, it is impossible to separate the erection of a great paranoid bureaucratic machine from the installation of little schizo machines of becoming-dog or becoming-beetle. In the case of the Wolf-Man, it is impossible to separate the becoming-wolf of his dream from the military and religious organization of his obsessions. A military man does a wolf; a military man does a dog. There are not two multiplicities or two machines; one and the same machinic assemblage produces and distributes the whole, in other words, the set of statements corresponding to the "complex."

Allt har hela tiden handlat om eller inspirerats av Freuds fallstudie om Vargmannen. Denna text handlar inte bara om Vargmannen utan lika mycket om vårt samhälle. Om dig och mig och om vår syn på oss själva, varandra och den värld vi lever i. Insikten om hur lite Freud faktiskt lyssnar på sin klient finner jag viktig, för den leder till andra reflektioner om hur vi lyssnar på varandra och på hur vi ser på världen, livet och allt. Lite reflektion, eftertanke och kritiskt tänkande, är vad som behövs för att komma till rätta med problemen i skolan och med en växande nynazistisk rörelse. Detterritorialisering, upplösning och rivande av murar ser jag ett behov av. Inte mer av samma som försatt oss i den situation vi befinner oss i. Och inspiration till dessa tankar hämtar jag från Deleuze och Guattari. Det finns andra att läsa och inspireras av. Det viktiga är inte vad man läser, utan vilken kunskap man söker och vad man gör av insikterna.

What does psychoanalysis have to say about all of this? Oedipus, nothing but Oedipus, because it hears nothing and listens to nobody. It flattens everything, masses and packs, molecular and molar machines, multiplicities of every variety. Take the Wolf-Man's second dream during his so-called psychotic episode: in the street, a wall with a closed door, to the left an empty dresser; in front of the dresser, the patient, and a big woman with a little scar who seems to want to skirt around the wall; behind the wall, wolves, rushing for the door. Even Brunswick can't go wrong: although she recognizes herself in the big woman, she does see that this time the wolves are Bolsheviks, the revolutionary mass that had emptied the dresser and confiscated the Wolf-Man's fortune. The wolves, in a metastable state, have gone over to a large-scale social machine.

Om svaret är givet på förhand, varför då lyssna? Om invändningar och kritik möts med svaret: "Jag delar inte din bild", vad är det för samhälle vi har skapat då? Är det verkligen mer disciplin som behövs i skolan, vilket vår utbildningsminister hävdar och håller fast vid på ett sätt som liknar vid Freuds fasthållande vid sexualiteten? Är det hårdare straff och mer kontroll, mindre utrymme för kreativitet, frihet och skapande som leder oss och vårt samhälle rätt? Är det inte snarare just det tänkandet och den typen av handlingar som ger luft åt rörelser som vill stänga gränserna och begränsa den etniska mångfalden? Jag har inte svar, jag ställer bara frågor som jag menar att vi borde reflektera över. Jag vet inte och hävdar inget bestämt. Gör inte anspråk på tolkningsföreträde. Jag lyssnar, på vad som sägs och känner in stämningar och iakttar det som sker. Söker mönster och letar samband. Försöker göra som Deleuze och Guattari när de analyserar Freuds fallstudie om Vargmannen. Lyssnar och tänker kritiskt, reflekterar och lämnar förslag på alternativa tolkningar.

But psychoanalysis has nothing to say about all of these points—except what Freud already said: it all leads back to daddy (what do you know, he was one of the leaders of the liberal party in Russia, but that's hardly important; all that needs to be said is that the revolution "assuaged the patient's feelings of guilt"). You'd think that the investments and counterinvestments of the libido had nothing to do with mass disturbances, pack movements, collective signs, and particles of desire.

Återvänder till dagens Understreckare och frågan om nazismen, med ovanstående tankar i färskt minne. Tänker vidare på vad som sker och hur det kan förstås. Är det rätt väg att tysta och straffa, eller ska vi börja bygga ett samhälle där fler kan och uppmuntras att bry sig om varandra? Går det att utrota ett fenomen som ytterst hämtar kraft ur människans rädsla för det som är nytt, ovant och främmande? Heléne Lööf konstaterar att.

Vad vi ser nu är ingenting nytt, utan en upprepning av de mönster vi sett under lång tid. Bara för att grupper och frågor försvinner från det mediala och politiska sökarljuset betyder inte det på något sätt att de försvinner i verkligheten, hur gärna vi än vill inbilla oss att de gör det.

Inget är nytt under solen, allt är varianter av gamla välkända teman. Kultur är dynamisk rörelse och den går aldrig att kontrollera. Om detta var vad som undervisades i skolan kanske vi inte skulle behöva tänka på med disciplin, kanske vi inte skulle behöva tvångsåtgärder, för att öka kunskaperna och sprida förmågan till kritiskt tänkande i samhället. Och kanske skulle ett sådant handlande kunna leda till att politiker tvingas lyssna, på vetenskapen och på allmänheten. Den ledare som inte gör det, som inte lyssnar och som ser sig själv som bärare av den rätta läran, hen är en farlig ledare. Och vi vet alla vad som ligger i den farans riktning. Det behöver inte bli så, men det finns en uppenbar risk.

Tänk på det. Lyssna, reflektera och kom gärna med invändningar. Jag undervisar inte här, jag tänker högt och vill gärna samtala om den kultur som är allas vår gemensamma angelägenhet.