Lyssna

Att lyssna är en konst, en förmåga man måste lära sig. Lätt att få för sig att det inte är så, att lyssnande bara handlar om att låta den andra tala. Lyssnande handlar inte bara om att vara tyst, om att visa hänsyn. Och det handlar inte alls om ordning och reda, som Björklund vill få oss att tro. Lyssnande är en förmåga som långt ifrån alla med fungerande hörsel har tillägnat sig. En allt mer sällsynt förmåga idag. Lyssna handlar lika mycket om att tänka och reflektera som det handlar om att höra. Och det är ingen randanmärkning, det är ett avgörande påstående. Insikten om detta problem blir allt mindre i takt med att förmågan att lyssna minskar. En ond cirkel som i tiden sammanfaller med sjukavdelning resultat i den svenska skolan. Jag tror inte ett ögonblick att det sambandet är ett resultat av slumpen, jag är övertygad om att sambandet är kausalt. Det är inte två problem utan ett.

Tystnad, tid för eftertanke, marginaler och utrymme för reflektion ses som kostnader, som outnyttjad effektivitetspotential. Tystnad kan och bör fyllas för att maximera upplevelsen, det är så upplevelsekonomin fungerar. Och eftertanke är ett tecken på svaghet, den som behöver tänka efter har inte vad som krävs och får finna sig i att slås ut i konkurrensen. Marginaler betraktas som en indikation på att organisationen inte trimmats tillräckligt. Utrymme för reflektion anses vara en lyx som får skjutas på framtiden, för här och nu måste alla jaga kostnader för att ta oss ur krisen. Nåde den som vågar kritisera denna den enda vägen. Kritik mot den rådande ordningen anses vara illojalt.

Så ser det ut i samhället idag, detta är vad vi gör med varandra. Till vilken nytta, för vems skull och varför? Var tyst en liten stund, tänk efter, reflektera. Försök förstå vad jag säger innan du avfärdar mig och min analys. Vad har du för evidens för kritiken? Hur ser dina argument ut? Jag är idel öra, vill och kan lyssna. Berätta, sätt ord på tanken. Utveckla din åsikt och jämför den med vad du ser. Ta dig tid att formulera dig. Låt inte bara magkänslan styra. Låt oss samtala. Eller har du glömt hur man gör? Ber om ursäkt, det är inte till dig som läser som jag riktar min frustration, det är som samtiden och kakofonin av ord, ord, ord och ljud, ljud, ljud. När allt färre förstår hur man lyssnar behövs det mer information, ännu fler ord om allt fler ämnen som tills för bara ett tag sedan betraktades som trivialiteter.

Mina studenter på högskolan får oändligt mycket mer information an jag fick när jag var student. Och ändå anser de sig behöva mer, framförallt mer personlig information. Jag vill veta hur du ser på min text, just min och är inte intresserad av allmänna kommentarer. Har du läst texten själv, frågar jag ibland. Påfallande många erkänner att de inte gjort det. Tecken i tiden. Jag klagar inte på ungdomen, skolan och landets högre utbildning är en del av samtiden, av det sammanhang vi gemensamt skapar för oss. Det är där förmågan att lyssna utarmas, kollektivt. Jag är en del av detta också. Jag skriver, bloggar och twittar mer än jag läser andras texter. Min ursäkt är dyslexi, jag läser långsamt och hinner inte, dessutom har jag ADHD. Eller, är det verkligen så? Är det inte i själva verket något jag skyller på, jag liksom alla andra? Alla har sina skäl. Det finns alltid förklaringar. Jag är aldrig unik. Även min förmåga att lyssna utarmas. Men jag ser i alla fall problemet och jag använder sociala medier för att uppmärksamma det, jag skriver inte för att få uppmärksamhet. Fast jag vill så klart bli läst ... Kultur är fylld av denna typ av paradoxer.

Fasar redan för valrörelsen. Två sidor som talar om för mig vad den andra sidan säger och vad motståndarens politik kommer att leda till. Ingen som lyssnar. Ord, ord, ord. Utan innehåll. Det finns allt mindre att lyssna på. Och debatten om skolan rullar på och den ena mer fantasifulla lösningen efter den andra förs fram, ed emfas. För jag vet vad som är bäst. Nej det är jag som vet. Nej jag. Ingen lyssnar, alla bara skriker. Fast det finns sansade röster också, som ser lite längre och som har perspektiv. Helena Svantesson, till exempel, på Brännpunkt igår.

Kanske är det enklare att skjuta på skolan och lärarna än att diskutera ett samhällsklimat där det egna ansvaret ofta glöms bort, ett samhällsklimat som vi alla är del av. Riktas strålkastaren mot barnens inställning till det egna ansvaret så faller ljuset ofrånkomligt även på föräldrarna och deras ansvar. Då måste helt plötsligt alla ta ett ansvar för den svenska skolan.

En debatt som utesluter det egna ansvaret blir också den självuppfyllande. Om vi ideligen får höra att problemen i skolan handlar om andra saker än inställningen hos eleverna själva, så tror vi till slut på det och eleven tar inte det ansvar som krävs för att klara skolan. Skolan är ett gemensamt ansvar. Lärare skall bedriva undervisning och behöver stöd av rektorer, föräldrar och samhället i övrigt. Elever skall lära sig. De behöver stöd och uppmuntran av lärare, föräldrar och övriga samhället att ta ett eget ansvar för sitt lärande. Skall vi lyckas med att åtgärda de problem som idag finns i den svenska skolan måste vi inse att vi alla är del av lösningen.

Samhällsklimatet, det är där både problemen och lösningarna finns. Mellan oss alla, i kulturen. Och när förmågan att lyssna allt mer utarmas och försvinner, när vi får för oss att det var något man gjorde på 1900-talet, lyssnade, reflekterade och hade råd att ta sig tid att reflektera. När vi är fullt upptagna med att uppdatera våra Twitterkonton eller diskuterar om det verkligen var rätt låt som vann i Melodifestivalen. När reklam-TV blivit norm och Public Service ger folket vad folket vill ha, inte vad de behöver och det som är bra på lång sikt. Då är vi oerhört sårbara och landet ligger vidöppet för mörkrets krafter. Putin förtrollade oss nyss med en OS-show utan motstycke i historien. Sedan slog han till. Vad gör vi nu? Hur ska vi enas om vad vi behöver göra om vi inte kan lyssna? Satsa på försvaret, eller ge lärarna 75000:- i bonus. Köpa 3D-skrivare, eller vad?

Jag kanske börjar bli gammal, men min oro har inget med ålder att göra. Det var inte bättre förr, men det betyder inte att det är bra nu. Och det som var bra förr är olyckligt om vi gör oss av med. För det gör att det som var dåligt förr kan komma tillbaka, snabbare än vi anar. Putins agerande uppvisar skrämmande likheter med en annan diktator som anordnade OS i en annan tid. Förr i tiden. Det betyder inte att det måste går som det gjorde då, men det borde mana oss alla till eftertanke. Vi borde reflektera om ifall vi har råd att att inte lyssna och om det är en bra idé att inte ta sig tid att stanna upp lite. Vad vi behöver är marginaler och mellanrum, tystnad och övningar i konsten att lyssna.

Är det inte ovanligt tyst ute? Har inte antalet fåglar som kvittrar minskat? Lyssna, tänk och gör det som du tror är det bästa, med stöd i de kunskaper du har.