Fler tankar om bildning. Avslutar arbetsveckan med att reflektera över detta högst angelägna ämne. Skriver om och utvecklar tankar som dök upp i huvudet på mig under och efter seminariet på Umeå universitet här i veckan. En tanke som jag fick med mig och som jag gillar, som fångar mycket av det jag menar kännetecknar bildning är Theodor W. Adornos tanke om, att gå metodiskt ometodiskt tillväga i sitt sökande efter bildning. Bildning kan aldrig bestämmas på förhand, det blir till inom ramen för ett dynamiskt fält, som jag här tänkte försöka skissa på. Då kan man inte utforma en metod eller slå fast något på förhand om hur eller vad bildning är. Bildning är en kvalitet som man bara kan närma sig indirekt. Och då behöver man gå metodiskt ometodiskt tillväga.
Essän är ett slags metod för att göra det. En form utan rigida gränser eller på förhand uppgjorda regler. Essäns form skapas tillsammans med innehållet och i samma stund som tankarna sätts på pränt. Essän som en bildad och bildningsfrämjande stil gillar jag skarpt. Essän sätter innehållet i fokus och aktiverar läsaren. Låter oss inte slå oss till ro och försvårar en översiktlig läsning som gör att man kan missa viktiga nyanser. Essän har inga andra förväntningar knutna till sig än lusten att lära något och det gäller både för den som skriver och läsaren. Därför är den, oavsett vad den handlar om, bildningsfrämjande. Bloggen har likheter med essän, eller det är i alla fall så jag ser på min blogg, på det jag skriver här.
Bildningens dynamiska fält då, vad skulle det kunna vara? Jag tänker så här, jag utgår från (minst) fyra dimensioner. Den första handlar om yta och djup. Bildning kan vara ytlig och den kan vara djup. Det är ett sätt att se på, värdera och jämföra kunskap. Ett sätt att mäta graden av bildning. Men det räcker inte att kunskaperna är djupa för att det ska kunna sägas handla om bildning. Därför behövs ytterligare en dimension.
Den andra dimensionen skulle kunna röra sig mellan snäv och bred. Kunskaper som är ytliga och snäva har svårt att kvala in som kännetecken på bildning. Bildningen bör sträva efter största möjliga bredd och mesta möjliga djup. Men inte heller det räcker för att fånga dynamiken i bildningsbegreppet, minst en dimension till behövs för det.
Den tredje dimensionen handlar om abstraktionsgrad och kan fångas med hjälp av orden enkel och komplex. Bildningen bör vara, bred, djup och komplex, annars är det inte bildning vi har att göra med. Bildning är ett mål som aldrig går att uppnå, en rörelse, en strävan och därför behövs dessa dimensioner, för att undvika att bildningen låses fast och tas patent på. Bildningen måste vara levande och dynamisk för att det begreppet ska vara meningsfullt. Därför lägger jag till ytterligare en dimension.
Dimension nummer fyra handlar om var bildningen finns och det går att fånga med orden individuell och kollektiv. Läsaren förstå vart jag vill komma. Bildning är mer djup än yta, mer bred än snäv och mer komplex än enkel. Och bildning är mer kollektiv än individuell. Delad kunskap är (minst) dubbel kunskap. Bildade individer som sitter på sin kammare och bildar sig för inte bildningsprojektet vidare, oavsett hur djup, bred och komplex kunskapen är. För att det ska kunna sägas handla om bildning krävs att kunskaperna sprids, delas och görs till en kollektiv angelägenhet.
Om det är så här vi ser på bildning blir begreppet dynamiskt och levande, angeläget och kan bidra med att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Och det behövs, för att uppnå målen för landets högre utbildning. Dessa beskrivs på ett bra sätt av Jabar Amin, på Brännpunkt idag, i en replik till UKÄ och Björklund, som menar att det svenska systemet för utvärdering av högskoleutbildningar är bra, fast Sverige uteslutits ur ENQA.
Sveriges högskolor och universitet ska präglas av kvalitet, mångfald och tillgänglighet. Ett bra utbildningssystem är avgörande för samhällets förmåga att hantera framtidens utmaningar och möjligheter. Varje högskolepoäng är en investering som studenten gör i sig själv och som vi gemensamt gör i vår framtid. Vi måste därför kunna säkerställa att vår högre utbildning står sig i internationell konkurrens och håller en hög kvalitet.Systemet för kvalitetsgranskning som Sverige valt och tvingar alla högskoleutbildningar genom sätter fokus på formen och betraktar innehållet, bildningen, som en formalitet. Amin skriver vidare och jag kan bara instämma.
I stället för att redogöra för alla dessa fakta skickar regeringen sin universitetskansler att försvara regeringen genom att frisera fakta (Brännpunkt 11/3). Det är inte seriöst.Det är ingen enkel lösning, inget fixt och färdigt program, Sverige behöver för att bli en kunskapsnation, det är en annan syn på och uppvärdering av bildningen. En utbildning där betygen och examina inte är det viktiga, det som räknas, utan innehållet, kunskapen, kompetenserna. Och insikt om att detta är komplexa och dynamiska kvaliteter.
I ett brev till Miljöpartiet nyligen skriver ENQA rakt ut att det är första gången i ENQA:s historia som ett medlemsland går detta öde tillmötes. Det är klart underkännande av Björklunds hemmagjorda kvalitetssäkringssystem.
I och med förlusten av medlemskapet i ENQA fogas ännu ett misslyckande till regeringens andra tillkortakommanden på utbildningsområdet. Det är på tiden för Jan Björklund att lyssna på universiteten och högskolorna, att lyssna på lärare och studenter och sluta styra utbildningsväsendet bara baserat på sin egen ideologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar