Känner mig som en enstöring idag. Igår vad dagen fylld av sociala aktiviteter. Jag presenterade min bok på etnologen i Umeå och deltog sedan i ett seminarium om bildning, med ett eget inlägg. Och på kvällen var det middag. Oerhört givande. Fick många bra kommentarer och diskussionen efter mitt inlägg i samtalet om bildning var mycket inspirerande. Kvällens aktiviteter bjöd också på samtal, om livet i akademin och den högre utbildningen. En dag, från morgon till kväll, fylld med allt det jag tycker om vill ha. Och det återstår en halv dag av samtal om bildning innan det bär av hemåt igen. Ändå känner jag trötthet. Att vara social kräver fokus och att tankar hålls samman. Att lyssna och delta i samtal tar på krafterna. Jag kan vara och är närvarande, där och då. Det är sedan, när jag är för mig själv som tröttheten kommer.
Detta är ett handikapp. Ett dolt handikapp. Tror jag uppfattas som social, och jag tycker verkligen om att träffa andra människor. Vill samtala och delta i utbyten. Vill träffa och lära känna nya människor. Vill verkligen vara som alla andra, så som jag tror att alla andra är i alla fall. Fast det kostar på och ibland går det inte att mobilisera den kraft som behövs. Det är en baksida med ADHD som inte har någon framsida. Det är bara ett hindrande handikapp. Önskar att jag kunde fungera fullt ut i den typen av sammanhang, för jag trivs verkligen och det är oerhört givande.
Återkommer till tanken om den där racermaskinen, som kan accelerera snabbt och som tar sig dit dess förare vill på nolltid. Tänker på hur häftigt det känns att ha den kraften. På hur tacksam jag är för att jag har förmågan att röra mig i olika sammanhang. Jag är bra på att känna av stämningar och smälta in i kulturella miljöer, olika miljöer. Har heller inga problem att växla miljöer. Det trivs jag med. Men så vad det det här med tröttheten. Priset som är förknippat med förmågan. Den som vill köra snabbt måste tanka ofta och den som kör på raketbränsle får betala dyrt. Efter en tid på banan måste bilen in i depå. Där är jag nu. På hotellrummet, i väntan på nästa dags sociala och aktiviteter. Är redan i tanken där, i samtalet om bildning. Det är bara kroppen jag ska övertyga om att det är mödan värt att mobilisera även om den stora tröttheten har drabbat mig.
Jag är alltid två. Dels min kropp, dels min hjärna. Och samspelet mellan dessa båda aspekter fungerar inte alltid optimalt. Det gnisslar, ibland betänkligt, men det är bara jag som hör ljudet. Som lider av det, för det tar på krafterna och gör mig trött. Blir ledsen när jag tänker på det, när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara.
Repar mod, som alltid. Vill inte fastna i sorgen och saknaden efter något jag inte kan få. Tror jag blivit ganska bra på det, att inte fastna i den typen av känslor. Har i alla fall blivit oerhört mycket bättre på det under senare år. Ska snart äta frukost. Sedan bär det iväg, mot universitet. Mot samtal om bildning, utbyten av kunskap. Det jag gillar, även om jag blir trött. Den tanken skänker tröst. Visst blir jag trött, men det är värt det. Är värt varenda minut. Och det är som det är hur jag än tänker på det. Får vila på planet hem. Och i morgon jobbar jag hemma. En hel dag i lugn och ro, utan andra intryck och annan stimulans än den jag ger mig själv.
Är bra på att hitta tillbaka. Bra på att börja om. Lika bra på det som att hitta nya vägar fram. Därför gillar jag bloggen och bloggandet. Talade om det som ett bildningsprojekt igår. Och det är det, dels för mig som skriver. Varje text utgår från ett problem som jag har och jag vet aldrig var det ska sluta. Det vet jag först när jag sätter punkt och trycker på sänd. Att skriva är en resa och att resa ger kunskaper och insikter. Hjälper mig att växa som människa, vilket var en definition av begreppet bildning som vi talade om igår. Dels är bloggandet ett bildningsprojekt eftersom det är kunskaper jag skriver om och förmedlar.
Bloggandet vill jag se som ett samtal. Den plats varifrån jag samtalar med omgivningen när jag är för trött för att vara bland folk. Viljan att vara social är det inget fel på, det är förmågan. Och jag har tvingats hitta vägar, tvingats utveckla min kreativa förmåga. Därför är bloggen en del av min sociala förmåga, en del av mitt distribuerade, posthumanistiska jag. Än är jag här, än är jag där, men jag är alltid med. På ett eller annat sätt.
Kändes bra att få skriva detta, för det var med blandade känslor jag vaknade. Den bedövande tröttheten har lättat lite. Ska äta frukost och ta en promenad. Sedan är jag redo för möten igen. Jag vill ju och jag kan också. Gott så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar