Ska leda ett seminarium idag. Tre pass, hela dagen. Tanken är att vi först ska jobba med och formulera en vision och sedan utarbeta strategier för att sprida visionen. Vi får se hur det går. Det är svårt att göra det på riktigt, att samtala och tänka tillsammans. Tillsammans är nyckelordet. Där, i det gemensamma, mellan deltagarna, i helheten, finns styrkan i detta ord, tillsammans. Ett plus ett kan bli mer än två. Det är mitt mål med dagen. Fast jag är inställd på att det inte kommer att bli så, för det blir nästan aldrig så. Det är som sagt svårt att tänka tillsammans, svårt att samtala och därmed svårt att se och förstå värdet med att tänka tillsammans.
Allt för lätt och allt för ofta ger man upp innan man nått den kritiska massa som krävs för att tillsammans ska bli mer än summan av antalet deltagare i gemenskapen. Allt för ofta brister det i tålamod och man faller till föga för någon karismatisk individ som säger sig veta och som tar på sig ansvaret. Synd, för då spelar det ingen roll hur många man är. Om alla lyssnar på en finns ingen gemensam tankeverksamhet, bara en kollektiv monolog. Att tänka tillsammans handlar om att ge upp en del av sig själv för att vinna något mycket värdefullt. Alla som ingår i en gemenskap där en karismatisk individ tar över är förlorare och får inget med sig, utöver det man hade med sig när man gick in i "samarbetet". I ett samtal där man tänker tillsammans blir alla vinnare genom att mitt lilla bidrag växlas upp i gemenskapen, tillsammans med övrigas bidrag. När ingen tar över och alla lyssnar händer något, helheten blir större än summan av delarna.
Det är lätt att få för sig att det skulle vara enkelt detta att tänka tillsammans eller att samtala. Det räcker att "bikupa" lite, eller grupparbeta utan närmare instruktioner. Man samlar ett gäng bara, sätter ihop en grupp, så löser sig saken av sig själv. Inget kunde vara mer felaktigt än det. Att tänka tillsammans kräver mer än att bara samlas. Det kräver inte mycket mer, men kraven är å andra sidan centrala och det behövs inte mycket för att hela potentialen i gemenskapen ska gå förlorad. Vad som krävs är uppmärksamhet på vad som händer i gruppen och integritet hos deltagarna. Människor är sociala och det är både styrkan och svagheten med mänskligheten. Det sociala är en mäktig kraft, men den kan snabbt vändas mot det gemensamma projektet. Att tänka tillsammans handlar om att värna mellanrummen och tystnaden, för det är där det händer. Där finns potentialen, inte hos någon enskild i gemenskapen. Det är den avgörande insikten man måste ställa upp på och gemensamt värna, annars faller allt platt.
Risken är med andra ord uppenbar att det kan gå åt skogen. Ändå framhärdar jag och tror, samtidigt som jag är inställd på att det kanske inte allt kommer att gå som jag hoppas. Men den dagen då jag slutar tro på människan och en bättre framtid, den dagen finns ingen mening att leva längre. Så jag fortsätter. Om det inte fungerar idag kommer jag ändå att ha lärt mig något av erfarenheten och jag kommer att st bättre rustad nästa gång. Jag har kontakt med två företag som jag hoppas kunna få jobba med. Då behöver jag erfarenhet. Hoppet är den tunna lina jag balanserar på, den tråd allt hänger i. Som synes är inte hopp det samma som en obändig tro på något. Hoppas gör man för att alternativet är otänkbart och man gör det även om oddsen talar mot en. Det hoppas för lite i samhället idag och lyssnas och litas allt för mycket på dem med starka viljor och fasta övertygelser. Tron på den ensamma frälsaren som kommer utifrån och löser alla våra problem är stor och stark och den hotar att föröda allt vi har byggt upp. Därför fortsätter jag hopas även om jag sällan tror på framgång. Fler borde göra det.
Det är uppenbart att enda sättet att värna tystnaden är att tala så lite som möjligt. Och lika uppenbart är det att vem som helst kan bryta den. Men om det är enda vägen fram finns inget alternativ. Det är vad samtal handlar om och det är bara så man kan tänka tillsammans. Genom att göra det man tror på, även om mycket lite talar för att projektet ska nå framgång. Det är också därför jag bloggar, för jag hoppas nå ut med mina tankar. Fast i det enorma mediebruset är den typen av texter som jag skriver hopplösa, för de kräver tystnad och eftertanke, kritiskt analytisk förmåga och tid samt tystnad. Jag söker inte omedelbar uppmärksamhet och publicitet för publicitetens skull. Jag vill undersöka samtalets kraft och kulturens karaktär samt tänka högt, tillsammans med mina läsare, om kunskap, makt och förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Flyktlinjer har ingen egen agenda utanför sökandet efter förståelse för den värld och det samhälle vi bygger gemensamt. Vi har bara varandra och det vore förödande om vi inte kunde göra det bästa av den situation vi alla befinner oss i.
Antingen kan vi vänta på frälsaren från himlen eller vidderna, som utifrån kommer och löser våra problem. Eller också förlikar vi oss med tanken på att vi bara har varandra och om vi ska nå en lösning måste den komma inifrån djupet av vår gemenskap. Ju fler murar vi bygger och experter vi utser, desto mer makt som samlas på en eller ett fåtal platser, desto sårbara blir vi i det långa loppet. En stark ledare ser på pappret ut att vara en god idé, men det är aldrig så det fungerar i praktiken. Därtill är livet allt för komplext. Vi har bara varandra, på gott och på ont. Därför borde vi tänka mer och oftare, tillsammans. Ingen enskild sitter inne med hela lösningen, men genom att lyssna på varandra och genom att lägga samman fragmenten av kunskap och sedan tillsammans granska resultatet av de gemensamma ansträngningarna kommer vi att märka att vi når lägre än om vi lyssnade på ett aldrig så briljant geni. Vurmen för excellens får den stora massan att likna en grupp förälskat förblindade tonåringar som okritiskt följer den beundrades minsta vink. Det är en farlig väg att gå!
Tänker vi istället tillsammans finns inget annat att lita till än hoppet. Oddsen är inte på vår sida, för vi är i mångt och mycket våra egna fiender. Gång på gång går våra handlingar på tvärs mot våra intentioner och det vi vet är bra för oss, på sikt. Det är så människor fungerar. Jag fungerar också så. Men jag väljer att hoppas och fortsätter göra det jag tror på, även om det ser mörkt ut. För jag vill kunna se mig själv i spegeln imorgon och framöver. Jag vill inte känna att jag inte gjorde vad jag kunde, när jag hade chansen. Det är det enda jag kan göra, det enda jag tänker göra. Hoppas!
Tänka tillsammans är svårt, men det är inte omöjligt. Och jag har förberett mig i hela mitt liv. Allt jag lärt och allt jag vet tänker jag använda för att få dagen att fungera på bästa sätt, men det är inte jag som bestämmer. Lika lite som det är jag som bestämmer i lärosalen tillsammans med studenterna, som av systemet vi verkar i och bygger, ser på mig som en utifrån kommande frälsare som ska ge dem den framtid och de jobb de vill ha. Det kan jag så klart inte göra, så mitt uppdrag är att göra dem besvikna. Men hellre det än att de blir det ute i arbetslivet. Hellre besviken idag, när det fortfarande finns tid att göra något, än imorgon när allt hopp är ute. Det är min livsfilosofi. Och jag kommer kanske att dö besviken, men jag kommer aldrig att förlora hoppet.
Tänk om fler tänkte så. Tänk om ... tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans. Alla har något att bidar med och summan av det överstiger med god marginal även den mest excellente experten och geniet, men inte bara det även den till synes mest maktfullkomliga ledarens kraft är liten i jämförelse med massans intelligens. Det vet jag, men tyvärr kan jag ändå bara hoppas. För det är så människan, det vill säga du och jag, fungerar. Skillnaden mellan en massa och en förledd pöbel är hårfin. Lika tunn som den tråd som mitt hopp hänger på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar