Dagens Nietzsche, om kunskapens grund och behovet av ödmjukhet

Ett tag går det att hålla verkligheten, det vill säga livet så som det är, bortom vår kontroll och insyn, det som ingen av oss kan veta något säkert om, stången. Ett tag kan man bortse från det som är hur det fungerar. Kontroll är möjligt att uppnå, ett tag. Och då är det lätt att få för sig att verkligheten inte alls är gåtfull. Då kan man hånskratta åt dem som anmäler avvikande åsikt, som säger vänta lite nu, låt oss ta det lite försiktigt. Ett tag går det att leva i den berusande känslan av att allt går ens väg, men så kommer den ikapp oss, verkligheten. Livet så som det är. Det är vad som händer i skolans värld just nu och jag kan faktiskt känna medlidande med Jan Björklund, människan Jan. Minister Björklund känner jag dock inget annat än förakt för. Ministerns överlägsna ton gentemot forskare, lärare och medborgare vars bild av verkligheten han inte delar, honom har jag inget förtroende alls för. Med människan bakom är det något helt annat. Ingen är mer än människa. Fast det bryr jag mig inte om just nu, för nu handlar det om skolan och om samhällets framtid. Vad vill vi att det bygget ska vila på, politikernas hemmasnickrade och mer eller mindre verklighetsförankrade bilder av hur det är, eller på stabila forskningsresultat?

Jag försöker att vara opolitisk här på Flyktlinjer, men även jag är inte mer än människa och just nu finns det mycket som talar för att Björklunds "motståndare" (gillar inte uttrycket, men det är ju så det ser ut och tänks om politik idag, tyvärr!) driver en mer faktabaserad linje ifråga om skolan. Båda vill nog väl, men just nu är det Fridolin som inger mest förtroende och som utgår från det mest solida och forskningsförankrade programmet. Han skriver i GP idag.

Vi har fått en skolpolitik som mer verkar styras av vad man tror att folk vill höra, än vad skolan faktiskt behöver. Det är i stället bättre att ge förutsättningar och mer tid för lärarna att göra sitt jobb, skriver Gustav Fridolin (MP).

Björklund har gått vilse i sin egen bild och använder just nu makten för att försöka tvinga in den bångstyriga verkligheten i en modell för hur det "borde" vara, istället för att lyssna och ödmjukt ta in och försöka förstå och sedan bygga skolpolitiken på sådan kunskap. Det gör Fridolin, i alla fall är det en sådan linje han går på val med. Han litar på lärarna, kanske för att han själv är lärare och för att han förstår förutsättningarna för vardagen i landets klassrum. Där Björklund vill styra, ställa och tvinga fram ett på förhand designat resultat (att bli bäst?!) där lyssnar Fridolin och känner tillit. Han visar ödmjukhet inför den komplexa verklighet vi alla lever i och har att hantera, på verklighetens villkor, inte på människans.

Detta är tankar som lockas fram av morgonens läsning av Nietzsche. Dagens text handlar om kunskap, liksom skolan, högre utbildning och forskning gör. Vad är det vi vet när vi säger oss veta eller bygger politiken på fakta. Vad är kunskap? Det är en fråga jag ständigt återkommer till och ju mer jag läser, lyssnar och reflekterar över frågan, desto mer ödmjuk blir jag inför verklighetens komplexitet och mångtydighet samt livets dynamik. Och ju mer skeptisk blir jag till alla dem som hävdar något bestämt och som säger sig veta säkert vad som är bäst för samhället, för människan och hur framtiden ska bli. Vi människor tänker efter före, alldeles för lite.

355

Ursprunget till vårt begrepp "kunskap". -- Jag hämtar följande yttrande från gatan; jag hörde en man ur folket säga " Hän kände igen mig". Jag frågade mig då: Vad menar egentligen folket med igenkännande? Vad vill det när det vill "igenkännande"? Ingenting annat än detta: att något främmande ska återföras på något bekant. Och vi filosofer -- menar vi egentligen något mer när vi talar om kunskap? Det bekanta, det vill säga det vi är så vana vid att vi inte längre undrar över det, vår vardag, någon sorts rutin vi sitter fast i, stort och smått som vi känner oss trygga och förtrogna med: -- inte sant, är inte vårt behov av kunskap just detta behov av det bekanta, viljan att under allt som är främmande, ovanligt, tvivelaktigt påträffa något som inte längre oroar oss?

Pregnanta frågor och en klarsynt iakttagelse. Detta kan och får inte läsas som kritik mot vetenskapen, det är i allra högsta grad relevanta frågor, framförallt för forskare, för alla som gör anspråk på att veta. Vad är det vi vet, egentligen? Och hur bedömer vi kunskapens relevans och sanningshalt? Det är inte frågor med enkla svar, det är filosofiska problem som tänkare ägnat sig åt i århundraden. Svaren går i vågor, efter en längre tid med vetenskapliga framsteg anar människor som tänker som Björklund morgonluft. Sedan, när verkligheten inte finner sig i att trängas in en bestämd föreställning om hur det borde vara, är det tankar och ord som Fridolins som vinner gehör och som framstår som rimliga. Jag vill se balans här, mellan det vi på goda grunder anser oss kunna veta och en mer ödmjukt undrande hållning gentemot verklighetens komplexitet. Vill mana till eftertanke, före. Och för den tanken finner jag stöd hos Nietzsche. Men vad är det som gör att just den tanken "känns" klok och sann? Vad är kunskap, egentligen?

Skulle det inte vara fruktans instinkt som får oss att söka kunskap? Skulle inte upptäckarglädjen vara densamma som glädjen över den återvunna känslan av säkerhet?... Den där filosofen som trodde att han "förstått" världen när han återfört den på en "idé": var det inte helt enkelt därför att "idén" var så välbekant för honom, så invand, att han inte var särskilt rädd för den längre? -- Och denna förnöjsamhet hos de sanningssökande! Man ser det ju på deras principer och deras lösningar på världsgåtan. Så snart de i tingen, under tingen, bakom tingen återfinner något som tyvärr är mycket välbekant för oss, vår multiplikationstabell till exempel eller vår logik eller vårt viljande och begärande, hur lyckliga de genast blir!

Är jag ensam om att känna igen mig? Handen på hjärtat, är det inte väldigt lätt att falla i fällan att acceptera som kunskap det som är bekant? Det som gör att jag känner trygghet är det inte den typen av vetande som vi människor accepterar lättare än det som går på tvärs mot det invanda, det som skaver och som kanske tvingar oss att tänka om? Hur kritiska är vi egentligen mot det som går på tvärs mot det vi vant oss att hålla för sant? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att denna djupt mänskliga egenskap, begäret efter trygghet, INTE påverkar vår syn på kunskap? Det är frågor utan svar, men lika fullt viktiga frågor. Det är frågor jag inte anser mig kunna släppa, för det handlar om själva fundamentet för vårt framtida samhälle, vår skola och om vård och omsorg. Kunskap är vetande av människor, för människor. Låt oss aldrig glömma det. Låt oss vara ödmjuka inför detta livets fakta. Låt oss reflektera över insiktens implikationer och låt oss granska vetenskapen med den kritiska rösten ringande i bakhuvudet på oss. Det sägs att Cesar hade en slav vid sin sida, på vagnen, när han red in i Rom för att ta emot folkets jubel efter framgångarna på slagfältet, som viskade i hans öra: Glöm inte att du är dödlig. Det borde alla politiker och forskare ha också, någon som upprepar frågan: Kan du veta detta säkert, hur vet du det? i örat på oss. Det är en insikt vi alla behöver påminnas om och påminna oss själva om. För att inte riskera att sugas in i tvärsäkerhetens svarta hål där alla tecken på verklighetens dynamik och mångtydighet krossas under tyngden av sanningssökandets förlamande kraft.

Ty "det som är bekant är förstått": det är de ense om. Också de försiktigaste bland dem anser att det bekanta åtminstone är lättare att förstå än det främmande; det skulle till exempel vara metodiskt påbjudet att utgå från den "inre världen", från "medvetandets realiteter", därför att det är en värld som vi känner bättre till. Misstag över alla misstag!

Jag behöver bara gå till mig själv, hur ofta hör vi inte det. Vad är det annat än en fåfäng och verklighetsfrämmande längtan efter det som är bekant, ett uttryck för rädsla för det obekanta. Det blir inte mer sant för att det är bekant, det måste vi förstå. Annars är vi alla illa ute, för det kommer att krävas saker av oss som vi inte har en aning om och som är både ovant och skrämmande, om vi vill bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Världens bästa skola får vi aldrig om vi går till oss själva eller känner efter i magen. Verkligt vetande kräver av oss att vi öppnar ögonen och vågar skåda in i det kaos och den komplexitet som verkligheten är. Fastnar vi i ett cirkelresonemang, vilket Björklund gjort, är vi dömda till undergång. Vill vi verkligen veta måste vi bryta upp och bryta oss loss. Vi måste röra oss och svänga i takt med verkligheten, vi måste möta världen så som den kommer oss till mötes.

Det bekanta är det invanda; och det invanda är svårast att " förstå", det vill säga att se det som ett problem, nämligen som främmande, som avlägset, som "utanför oss själva"... Naturvetenskapernas stora säkerhet i förhållande till psykologi och kritik av medvetandeselementen -- onaturliga vetenskaper skulle man nästan ha rätt att säga -- ligger just däri att det främmande är deras objekt; medan det nära nog ligger något motsägelsefullt och absurt i att över huvud taget vilja se det icke-främmande som objekt...

Det är inte den som är SÄKRAST som har rätt. Inte nödvändigtvis och absolut inte alltid. Det kan vi veta och vara överens om och resten är en öppen fråga. Där landar jag när jag tänker om detta med kunskap. Och om en sådan syn på kunskap vore den syn som skolan byggde på och förmedlade tror jag att resultaten inte skulle låta vänta på sig. För det skulle innebära att kunskapen och sökandet efter vetande och förståelse placerades i centrum av verksamheten. Det skulle innebära att vi får en skola som inte kränger fakta, men som skapar verktyg för vidare sökande efter ny och bättre kunskap, hela tiden ny och bättre kunskap. Skolan måste ge oss alla vetande som rör sig med och bättre svänger i takt mer verkligheten. Och det skadar inte om politiken också gör det!