Antingen eller är enkelt. Både ock är svårt, ofta mycket svårt. Ibland är det till och med svårt för den som är insatt att se hur lite av det ena som finns med i det andra när man tror och vill att det ska handla om både ock. Och bara för att det har varit en dualism, det vill säga en relation mellan det ena OCH det andra, betyder inte att det förhållandet gäller för evigt. Relationer behöver ömsesidig omsorg annars bryts de upp. Mellanrummet i dualismen krävs för att relationen ska vara en dualism, istället för parallella monismer. Det krävs, som man brukar säga, två för att dansa tango. Dans är en relation som kollapsar om än den en ene, än den andre tar över. Solodans kan vara fascinerande, men det är en monism, inte en dualism. Det är något annat, inte nödvändigtvis något väsensskilt eller dåligt, men något annat. Och skillnaden mellan är avgörande.
Efter två dagar med samtal om arbetsintegrerat lärande, AIL är detta tankar som dyker upp i mitt huvud. AIL för mig är och kan bara vara en dualism. Inte en arbetslivsmonism eller en akademisk soloprestation. Och heller inte pluralism, för där finns ingen samverkan mellan. I-et i AIL är centralt. Utan integrationsledet finns ingen arbetsintegrerat lärande. Bara dels arbete, dels lärande. Eller kanske antingen arbete eller lärande. Det är svårt men nödvändigt att upprätthålla dualismen och värna mellanrummet. Här finns många fällor att falla i. Arbetslivets pengar riskerar att förblinda och akademiska elfenbenstorn blir lätt sig själva nog. Monismer är enklare att hålla fast vid, för där finns bara en part att hålla reda på. Monismen är fokuserad, så att säga i utgångsläget. Dualismer kräver ständig omsorg och ömsesidig passning för att även fortsättningsvis vara en dynamisk relation. Det går inte att ensam upprätthålla dualismen, det krävs att båda parter värnar relationen. Detta är inget problem, det är förutsättningen som båda parter har att förhålla sig till och jobba med.
Pluralism förväxlas ofta med dualism, för där finns mångfald och simultana röster. Men en dualism är en relation mellan. Pluralism finns även utan att man lyssnar på varandra. Dualism är ett sammanhang bestående av två parter och ett mellanrum. En helhet som parterna värnar och upprätthåller gemensamt. Om arbetslivet dikterar villkoren, till exempel ger tydliga direktiv och lockar med pengar, liknar relationen mellan parterna mer den relation som en torsk har till en prostituerad. Det är inte vad de flesta skulle säga är en relation, det handlar mer om en affärstransaktion utan empati och förståelse. Den typen av relationer som bara finns så länge maktförhållandet mellan parterna är asymmetriskt och är inte dynamiska. Utan ömsesidigt beroende och lyssnande på och förståelse för varandras respektive olikheter, förutsättningar och kunskaper samt kompetenser finns ingen dualism. Bara monism eller pluralism.
Akademin brukar förknippas med utbildning och forskning. Där finns experterna och deras kunskaper. Det som är nytt och unikt i ett arbetsintegrerat lärande, till skillnad från andra typer av samverkan mellan akademin och arbetslivet, är att AIL idealt sett bygger på ett ömsesidigt lyssnande och lärande samt gemensam kunskapsproduktion. Även forskare kan (och bör) lyssna och lära, inte bara på varandra utan också på andra samhällsaktörer. Ett dynamiskt och levande samhälle kräver att mellanrummen värnas och att alla parter inser värdet av helheten. AIL-forskaren kan därför inte peka med hela handen, alternativt se sig som en fluga på väggen. AIL-forskaren har viktiga kompetenser, men det är först när dessa samverkar med arbetslivets kompetenser, först när man arbetar tillsammans, som relationen blir en dualism, som ett arbetsintegrerat lärande uppstår: mellan.
Det är lätt att suggerera sig att tro att förhållandet är dualistiskt när pengarna rullar in och industrins hjul rullar snabbt, när alla är nöjda och glada. Lätt att förblindas av pengarna och förväxla dem med kunskap och kompetens. Risken är dock att akademin på det sättet säljer ut sin integritet och därmed utarmas, vilket gör det svårt att forska och söka ny kunskap. Och arbetslivet riskerar därigenom att betala för något som är värdelöst, för tomt varumärke som inte tillför organisationen något annat än vetenskaplig legitimitet. Lätt att av okunskap och för att man genom den konkurrens som råder på marknaden får för sig att makt och pengar är det samma som kunskap. Människan styrs i hög grad av affekter, men vill sällan erkänna det. Därmed är det som upplagt för fortsatt monism. Det handlar inte om vad man kallar det, utan om vad man gör med det. AIL är ingen etikett, det är en inställning och en syn på kunskap och samverkan som förpliktigar.
Kunskap och lärande handlar om det man inte vet, om sökandet efter kunskaper. Ny-tänkande är en nödvändighet för ett dynamiskt samhälle. Men det är svårt att tänka nytt, av många skäl. Om man lever i en monism kan nytänkande lätt uppfattas som ett hot mot rådande ordning och därför motarbetas det, eller den som tänker nytt anklagas för att vara galen. Monsim handlar om att bevara rådande ordning och därför gynnar det ja-sägande och foglighet. Pluralism riskerar att dränka nytänkandet, för men ser det inte. Som med skogen som inte syns för alla träd. Dualism däremot tvingar fram nytänkande genom att föra samman och genom att hålla ihop det som inte annars samverkar. Dualismen blir dynamisk för när man befinner sig i mellanrummet mellan är det omöjligt att inte se nya kombinationer, att inte bli kreativ.
Är det kreativitet och nytänkande man vill ha, inom både arbetsliv och akademi, är AIL en väg att gå. En spännande väg som ingen vet vart den leder, för det är en väg som leder till ny kunskap, kunskap som inte finns förrän den skapats. AIL är ett sätt att tänka kring samverkan mellan arbetsliv och akademi som bygger på och bevarar dynamiken mellan. Det är enligt tankarna ovan ingen enkel väg att gå, men om vi även i framtiden vill ha ett levande och vitalt samhälle är det som jag ser på saken både nödvändigt och mödan värt. AIL är vägen fram, inte målet. AIL är en dualism, annars är det något annat, något gammalt och beprövat. AIL är det som händer mellan. AIL är ett slags tango och en tango blir vacker och spännande först när båda parter deltar lika passionerat i samverkan mellan. Det krävs lyhördhet, både för musiken (omvärlden) och för danspartners unika förmågor, kunskaper och vilja. AIL är inget man kan planera eller styra, man kan bara förbereda sig och vara närvarande samt agera i nuet, tillsammans.
Jag tycker om att dansa. Jag vill uppfinna nya rörelser tillsammans, vill lyssna på musiken och söka mig framåt mellan och med. Vill fortsätta utveckla både förmågan till samverkan och mina kunskaper. Trivs i dynamiska mellanrum och när jag är i samverkan. Därför tycker jag om arbetet med AIL. För att det är en utmaning och för att det är svårt. För att det tvingar mig upp på tå och för att det enda jag kan göra är att förbereda mig och sedan lyssna och vara närvarande där och då och gemensamt göra det bästa av situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar