Vem ska stå för kvaliteten i skolan?

Kvalitet i utbildning talas det mycket om i dessa dagar, liksom om svenska universitets placeringar på olika rankinglistor. Och jag hakar på, för detta är något vi borde tala mer om. Kunskapens innehåll och dess kvalitet, istället för att bara tala om och tänka på betyg och rankingar. Fast jag vill ändå börja där, för att ge perspektiv på det debatten handlar om. Hur når man till toppen? Läser om Harvard, som är ett av världens högst rankade universitet. Hur gör man där för att nå resultat? Hittar en artikel på SvD och läser följande.

Skolorna ägnar sig åt aktiv rekrytering på de bästa high schools i USA. En elev med toppbetyg kan räkna med att bli antagen på flera toppuniversitet som då kan locka med finansiell hjälp om föräldrarna inte har råd att betala avgifterna som uppgår till svindlande belopp.

Har man gott rykte kan man locka till sig ambitiösa och talangfulla studenter och har man dessutom pengar att röra sig med kan man även locka till sig talangfulla och ambitiösa lärare. Och det har man också på Harvard.

På Harvards sajt uppges att kostnaderna, inklusive mat och husrum, uppgår till 60 000 dollar (runt 400 000 kronor) läsåret 2013/14.

Svenska högskolor och universitet spelar som synes i en helt annan liga, har helt andra förutsättningar och borde därför rimligen slippa att bli jämförda med den typen av skolor. Kan inte låta bli att tänka på relationen mellan Israel och Palestina. Två länder, med HELT olika förutsättningar, men som det ändå ofta ställs samma krav på. En byskola i ett fattigt land i Afrika har inte samma förutsättningar som en skola på Lidingö. Och på Lundsbergs riksinternat finns lärarna tillgängliga nästa hela dygnet. Det är skillnad på skolor och skolor och om dessa skillnader avspeglar sig i resultatet och kvaliteten är det inget märkligt alls, det är fullkomligt naturligt. Därför blir rankingarna inte bara missvisande utan ger även sken av att svenska högskor underpresterar, vilket de kanske inte alls gör. Ska man överhuvudtaget mäta skolor borde man väga in deras respektive förutsättningar.

Den kvalitetspeng som införts i Sverige och som ska premiera högskolor som når bra resultat fungerar på samma sätt som rankingarna där Harvard placerar sig högt. Högskor med gott rykte som kan rekrytera ambitiösa och talangfulla lärare och elever har lättare än andra att nå bra resultat, för de har ett stort försprång. TYcker man det är rättfärdigt borde man i rimlighetens namn även tycka att idrottarna som tävlar i paralympics borde tävla mot eliten som inte är handikappade. Fast det är det ingen som tycker. Ändå är det så man agerar när i fråga om utbildning och forskning.

Prestige och god renommé, det talas det om som viktigt. Det var på den listan som svenska universitet halkade efter i gårdagens rapporter. Hur når man det? Genom att knyta berömdheter till sig, så som nobelpristagare och andra. Det kan så klart påverka kvaliteten, men bara om dessa berömdheter verkligen bidrar till och deltar i det dagliga arbetet och möter studenterna ofta. Fast så ser det inte ut, inte i USA som det ofta sneglas åt i alla fall.

Det förs för all del en debatt i USA om att de förnämligaste lärosätena kanske borde dra åt svångremmarna en smula. En invändning gäller att det är orimligt att knyta till sig berömda personer som nästan inte har någon undervisningsplikt alls.

Studenterna betalar alltså enorma summor för att få gå på prestigeuniversitet och pengarna investeras i skolans rykte, som gör att fler och ännu rikare studenter kan söka sig till skolan, vilket gör att universitetet kan hävda sig ännu bättre i konkurrensen om eftertraktade nobelpristagare och andra framstående forskare. Berömdheterna och stjärnorna på den akademiska himlen är en högst begränsad skara och om de skulle spridas ut över världens universitet skulle de inte räcka ... Är jag ensam om att tänka så här, om att se detta mönster och förljugenheten som hela systemet bygger på?

Samma tendenser finns inom fotbollen och kanske ännu tydligare i hockeyn, där de bästa spelarna i världen samlas i några få lag som är överlägsna i den egna ligan och som därför möts i Champions Leauge, där den bästa fotbollen spelas. All annan fotboll framstår därmed som medioker, oavsett hur mycket spelarna kämpar. Med hjälp av pengar kan man köpa det mesta och när man fått ett försprång är det lättare att prestera bättre. Det ena ger det andra. Bäst kan bara en vara och om alla blickar riktas dit är det lätt att bli bländad. Och bländade är vad vi är och det går ut över kvaliteten i den högre utbildningen i Sverige. Om vi försöker bli bäst kommer vi att knäcka oss, för vi har inte de förutsättningar som krävs. I Sverige bekostas all utbildning med hjälp av skatter och det bor bara nio miljoner människor i Sverige. För mig är det obegripligt att detta med rankinglistor ens är en fråga som diskuteras. Det finns massor av andra, otroligt mycket viktigare och mer angelägna frågor att diskutera och saker att göra än att jaga en prestige som ändå aldrig kommer att kunna nås.

Vem ska stå för eller skapa kvaliteten i svensk högre utbildning? Den typen av frågor är väl vad kvalitetssamtalen borde handla om, eller? Och vem är det, är det lärarna eller studenterna som ansvarar för utbildningen håller god kvalitet? Det är inte självklart, men det är hur lätt som helst att se att och hur det påverkar kvaliteten i utbildningen. För om ansvaret ligger på lärarna då är det lärarna som ska se till att studenterna pluggar och att de pluggar tillräckligt mycket. Betänk då att en genomsnittsstudent idag anser sig tvungen att jobba, i vissa fall heltid och många har barn. Jag tror de flesta är överens om att kvalitet i högre utbildning kräver heltidsengagemang. Men hur ska en lärare kunna kontrollera det? Det enda man kan göra är att lägga upp kurserna på ett sätt som tvingar studenterna att lägga ner 40 timmar i veckan för att nå godkänt. Fast om man verkligen gör det säger många studenter att det är för mycket, att de inte hinner. Om vi här i Sverige inte tror att detta är aspekter som påverkar kvaliteten då är vi mer än lovligt naiva.

Jag blir en bättre lärare om jag utmanas av studenterna, om de kommer väl förberedda till föreläsningar och seminarium och om de ställer frågor där jag måste mobilisera all min intellektuella förmåga för att svara. Och så blir det om studenterna verkligen läser böckerna och lägger ner 40 timmar i veckorna på studier. Om de, som många skriver i utvärderingar, istället lägger ner 20 timmar och dessutom klagar på att allt för många böcker är på engelska, då påverkar det så klart kvaliteten. På samma sätt blir jag en sämre lärare om jag störs under föreläsningarna av att det kommer och går studenter och om det talas om annat samt om jag bara får frågor av typen: kommer detta på tentan, eller hur lite måste jag skriva för att få G. Det är min vardag jag talar om. Och det har med kvalitet att göra.

Ett förslag för ökad kvalitet skulle kunna se ut som följer.

1. Högskolestudier är ett heltidsarbete och för att kunna utföra det arbetet krävs att studenterna har ekonomiska förutsättningar för detta. Höj studiemedlen rejält så att studenterna slipper jobba och vill man skapa incitament för snabbare genomströmning eller högre kvalitet kan man avskriva en del av skulden efter att studenten tagit examen och fått ett jobb. Vi är väldigt långt ifrån detta önskade läge idag och finansministern föreslår en sänkning framöver, för att spara pengar. Vad händer med kvaliteten då, om det nu är den som är viktig?! Det måste väl ändå rimligtvis vara så att det ligger i allas intresse att studenter kan studera på heltid, utan att behöva fokusera på annat. För det kan rikemansbarnen på Lundsberg och Harvard som alla andra skolors resultat jämföra med.

2. Vad innebär studier heltid? Det är en fråga alldeles för sällan ställd i dessa sammanhang. Det är lika centralt för kvaliteten i högre utbildning som heltidsstudier. Den som säger att det är mycket att läsa och att det är svårt att hinna med måste jämföra med något. Låt säga att den normala läshastigheten är runt 25 sidor i timmen, jag tror det är rimligt eller att man i alla fall kan enas om vad som är det. Och samma går att göra för laborationer och andra uppgifter. Gör men detta blir det enkelt att se hur mycket tid som måste tas i anspråk och det blir enkelt att bedöma om en utbildning håller måttet. Detta är den arbetsinsats som studenten förväntas bidra med och detta är vad läraren förväntas göra. Ett sådant nationellt och ämnesspecifikt kontrakt kan enkelt utformas, föreställer jag mig, i samråd mellan lärare på landets högskolor och universitet och studentkårerna och kanske även representanter för arbetslivet.

3. Grundskolan och studenternas förkunskaper, det "råmaterial" som ska bearbetas på högskolor och universitet. Hur ser det ut där? Har vi en likvärdig skola, avseende kvalitet och kunskaper? Knappast, detta vittnar väldigt många lärare om i sin vardag. Saker man för några år sedan kunde ta för givet att studenterna kan får man idag lägga tid på att repetera eller gå igenom först. Samma gäller skrivförmågan, som varierar enormt. Ska det vara meningsfullt att tala om kvalitet i högre utbildning måste dessa saker upp på bordet och belysas noga och i demokratisk ordning. Och även grundskolornas förutsättningar måste vara likvärdiga, om alla verkligen ska ha en chans att bidra till kvaliteten i den högre utbildningen.

Jag tror det är enkelt i grund och botten, men just därför talar vi hela tiden om annat. Idag anses till exempel kvalitet i högre utbildning vara synonymt med det examensarbete som studenterna skriver i slutet av sin utbildning. Dessa läses, granskas och anses vara en bra grund att stå på i alla frågor om kvalitet inom högskoleutbildningar. Att man härigenom jämför studenter och lärosäten med helt olika förutsättningar på likvärdig grund är inget som det talas om, även om alla med ögon att se med förstår att detta är fullkomligt orimligt.

Kvalitet handlar om att veta vad man kan och bör göra och vad som verkligen spelar roll. Det är skillnad på ett skolsystem där allt ansvar vilar på läraren, att locka eller tvinga fram resultat och lust att lära. Och ett system där ansvaret ligger helt och hållet på eleven, att söka den hjälp hen behöver. Eller en skola där lärare och studenter gemensamt strävar mot samma mål: Bättre kunskap. Kvalitet är alltså en komplex fråga och så länge debatten om skola och högre utbildning inte tar hänsyn till det kommer kunskaperna att urholkas.

Om vi VERKLIGEN vill ha kvalitet i svensk utbildning kan vi få det på relativt kort tid och det behöver inte kosta skjortan, men då måste vi börja samtala om det som verkligen betyder något och jobba med saker som verkligen gör skillnad och ger resultat. Det är ingen politisk fråga, det är en fråga om kunskap.