Bildningsreflektioner 1

Huvudet svämmar över av tankar. Tankar av lite här, för att få ro och kraft att ta tag i sådant som måste tas tag i när man fångat tillfället i flykten, för ett avbrott från vardagens krav med tid för reflektion. Det är så jag ser på resan till Umeå, som en möjlighet att lära och utvecklas. Så som lektorns vardag är organiserad krävs att man tar sig bort för att få tid att göra det som är viktigt i och för all kunskapsutveckling: Reflektera och tänka tillsammans. Och det har jag gjort här igår och idag. Tacksam för möjligheten. Det var detta jag sökte mig till akademin för!

En av tankarna som fick fäste i mitt huvud från dagarna här var tanken om betydelsen, inte bara av att lyssna, utan lika mycket hur man lyssnar. Konsten att lyssna talas det för lite om. Ordning och reda i skolan debatteras och alla har en åsikt, antingen för eller emot. Men få talar om vad man tänker sig att ordningen och redan ska leda till. Det är en aspekt av detta med bildning. Det räcker inte att lyssna, man måste också förstå och kunna göra något av innehållet. Annars blir bildningen meningslös. Om det borde skolan handla om, det borde uppmärksammas mer. Tänker även på hur det talas om skolans digitalisering. Det talas om den som viktigt, men sällan om varför det är viktigt. Den centrala frågan och den riktigt svåra frågan förvandlas härigenom till ett slags formalitet. Det är mer än olyckligt, det är allvarligt.

Om konsten att lyssna borde vi samtala oftare. Hur vet jag att någon lyssnar, eller att åhörarna verkligen har hört på det jag sagt? Går det ens att avgöra, på riktigt, säker och definitivt. Jag blir allt mer benägen att tro att det inte är möjligt och att vi bör släppa den aspekten. Det enda vi kan göra är att lita på varandra och jobba med incitament som främjar lyssnande. Här bör vi fokusera mer på innehållet än på formen. Tilliten är värdefull, men den går aldrig att lita på eller kontrollera. Förstår vi det har vi kommit en bra bit på väg mot ett bildningsbegrepp som fungerar till det vi önskar att det ska fungera. Åtminstone är det så jag tänker nu, att bildning kräver en väl utvecklad förmåga att lyssna. Och att det aldrig går att kontrollera hur väl ens nästa, den som lyssnar tillägnat sig förmågan. Tillit är det enda vi har att förlita oss på. Inser vi det inser vi bättre vad som krävs av oss, både som talare och som lyssnare.

Börjar vi tänka på eller försöka utveckla bedömningskriterier, kontrollmekanismer eller om utfärda examina kommer det att ta fokus från innehållet, det centrala. Tänker vi så blir examina viktigare, beviset på att vi man lyssna blir viktigare än att faktiskt lyssna. Hårdvalutan i sammanhanget förvandlas från att vara innehåll till att bli form. En hårdvaluta som kan vägas, mätas och jämföras. Mest och flest blir bäst. Men det är inte vad LYSSNANDE handlar om. Lyssnande handlar om förmågan att förstå och den går aldrig att räkna på. Den är en nåd att bedja om, en fråga om ömsesidig tillit.

Tänker man så kring detta med bildning har man konstruerat ett komplext problem, eller förstår man bättre att och hur bildning och och kan bara vara, ett KOMPLEXT problem. Ett problem utan lösning, en väg utan mål. Mer en förmåga/färdighet eller kanske snarare ett slags inställning till kunskap. Ett förhållningssätt till livet, en metod för att växa som människa. Bildning blir då en fråga som ingen kan vara bäst på och det går heller aldrig att leva på gamla meriter. Bildning är alltid kontextuell och relationell. Den är inget i sig, men ändå något man söker. En strävan, en resa som man kan stå mer eller mindre rustad för. Och detta förstår jag så klart gör något med frågan om bildning. Plötsligt har hårdvalutan i sammanhanget devalverats eller helt förlorat sitt värde. Bildning som en relation och en verksamhet går på tvärs mot det som skola och utbildning handlar om idag, examina, helårsprestationer och betyg. Sådant som går att väga och mäta. Ju mer och fler desto bättre.

Fast jag dras till komplexa problem. Det är de enda problem som betyder något för mig. Frågor som ännu inte har en lösning, och ännu hellre frågor utan lösningar. Ekvationer som inte går jämnt ut, som kräver att man närmar sig dem på andra och mycket mer ödmjuka sätt. Med mycket mer förundran, inför livets komplexitet. Det är samtidigt problem som kräver vår fulla uppmärksamhet, för det går inte att gå på rutin. Det är problem, inser jag, med tanke på bloggposterna om ADHD, som passar mig som hand i handske. I arbetet med sådana problem kommer mina egenskaper till sin rätt, finner jag avsättning för sådant som är problematiskt i andra sammanhang. Där trivs jag i kaos och komplexitet. Där finner jag ro för där måste uppmärksamheten riktas åt många olika håll samtidigt.

Ett dynamiskt bildningsbegrepp tror jag på, som tvingar oss att utveckla förmågan att hantera komplexitet. Bildning som ett slags lära för livet, för livet är just komplext och det är en ekvation som inte går jämt upp. Enda sättet att närma sig världen och varandra är genom att lyssna och genom att förstå hur viktigt det är att inte lyssna för att man måste eller för något annat mål än att faktiskt vilja förstå. Om man har förstått går aldrig att kontrollera, det är som sagt en nåd att bedja om. Något som man bara kan hoppas på och ödmjukt ta tillvara när det faktiskt fungerar.

Dynamiken kommer sig av och uppstår mellan form och innehåll. Bildning handlar inte om antingen eller, utan om både ock. Om helheten, du och jag och mellanrummet mellan. Kunskap OCH tid för reflektion. Bildning som förmågan att hantera just den den dynamik som uppstår mellan och som ingen kan kontrollera, men kanske lära sig att hjälpligt hantera. Lite mer ödmjukhet skadar inte, inför världen och varandra. Ödmjukhet har inte skadat någon, men brist på ödmjukhet har det och gör det dagligen och stundligen. Bildning skulle kunna handla om det, om ödmjukhet inför allt det vi inte vet eller kan veta. Om sökandet efter förståelse för komplexitet. Det är och kan inte vara enkelt, för det handlar om det som är fler än en, men färre än många. Om multipliciteter och relationer, sammanhang och helheter. Delade kvaliteter mer än enheter som samlas på hög, som ägs och som kan jämföras med andras.

Bildning är ett slags ständigt pågående förhandling, ett slags jämkning mellan olika aktualiteter och rådande förutsättningar, i realtid, inför öppen ridå. Vägen mot ett sådant bildningsbegrepp går via insikt om att bildning inte är en individuell egenskap. Bildning finns mellan, i kontexten och därför är den inte min eller din, den är vår. Alltid vår. En gemensam resurs, en ömsesidig egenskap. Ett samhälle kan vara mer eller mindre bildat, men aldrig en individ. Därför måste kunskap spridas, kommuniceras och förhandlas. Måste den hållas aktuell genom att samtalas om och användas i vardagen. Vi är på väg och det är det enda vi är.

Det finns inget mål och vi kommer aldrig fram och blir heller aldrig färdiga, men det är som det ska, det är inget problem utan en av alla livets förutsättningar. Människan och kulturen är alltid på väg, blir hela tiden till genom att vara i rörelse. Det är som det är och finns inget att göra åt. Det förstår man när och om man lär sig lyssna, på världen så som den kommer oss alla till mötes. Vi kan lura oss själva och varandra att vi kan lyssna, vi kan tro att vi gör det, men det har ingen betydelse egentligen. Lyssnar på riktigt visar det sig, förr eller senare. Under tiden kan vi bara förbereda oss. Det finns inget bästa sätt att nå bildning, det finns bara olika mer eller mindre bra sätt. Finns alltid ett bättre sätt. Därför måste vi fortsätta försöka, försöka och försöka.

Livet är som bildning, ett ständigt upprepat försök. Så tänker jag nu. I morgon kanske jag tänker annorlunda. Det är inget problem, det är som det ska och ligger helt i linje med uppdraget: att lyssna och lära samt använda kunskaperna för att förstå, livet.