torsdag 20 mars 2014

Dagens Nietzsche, om vetenskap som moral

Vetenskap är mitt liv och det är en verksamhet som upptar allt mer av min vakna tid. Sökandet efter kunskap och förståelse blir för varje år som går en allt mer integrerad del av mitt liv. För kunskap, insikt och förståelse finns verkligen överallt. Jag vill veta, vill förstå ... men vad och varför? För att livet är det enda jag har, och för att det är kort och det känns som det enda jag kan göra är att använda den tid jag har fått till skänks för att söka insikt om hur allt fungerar och hänger ihop. Jag vill veta för vetandets skull och sätter kunskapen i centrum, inte för någon annat anledning. Det blir allt tydligare ju längre jag håller på. Att få arbeta med dessa frågor är en ynnest, att få lön och att få undervisa och hjälpa studenter och allmänheten att nå ökad insikt och förståelse för det liv och den värld vi alla kastats ut i är ett privilegium jag tar på största allvar. Mitt arbete ger mitt liv mening och den fördjupade förståelsen och kunskaperna som min vetenskapliga verksamhet genererar ökar värdet på både livet och arbetet. Det är en positiv spiral detta där det ena ger det andra.

Vill inte säga att jag går från klarhet till klarhet eller att kunskaperna är kumulativa, att det ena ger det andra och att vetandets universum växer hela tiden. Nej, så är det inte. Det handlar mer om att förståelsen ökar, kanske mest om hur lite vi vet, hur lite som går att veta och hur osäkert allt vetande är. Och detta gör kunskapen än mer värdefull, för den är skör och den kräver omsorg. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag. För jag inser hur bedrägligt och farligt det är att vara tvärsäker. Och ju mer jag lär och förstår om världen och vetenskapen som helhet, desto mer kritisk blir jag till rådande kunskapssyn och den svenska forsknings- och utbildningspolitiken. Har vi stöd för det vi gör, i evidens? Och hur bedömer vi i så fall soliditeten i de kunskaper som politiken och skol- och utbildningspolitiken utgår från? Vad är möjligt att veta och vad betyder ordet sanning egentligen? Om det handlar den text från Nietzsche som jag reflekterar över idag. Den är hämtad från Den glada vetenskapen ("la gaya scienza"). Texten är inte så lång, men den rymmer ett helt universitet. Vad är vetenskap och sanning, om det reflekterar Nietzsche. Han för inte fram en egen bestämt uppfattning, han möter bara vetenskapen på dess egna premisser och vänder och vrider på det som vetenskapen själv hävdar. Och därmed visar han hur svårt det är detta med sökandet efter sanning, för vad är sanning, egentligen?
344 
I vad mån också vi ännu är fromma. -- I vetenskapen har övertygelser ingen medborgarrätt, så säger man av goda skäl: först när de bestämmer sig för att kliva ner till hypotesens, den preliminära försöksståndpunktens, den regulativa fiktionens anspråkslösa nivå, kan de beviljas tillträde till kunskapens rike och rentav tillerkännas ett visst värde -- dock med den inskränkningen att de ställs under misstrons polisuppsikt. -- Men betyder inte det, närmare betraktat, att en övertygelse först då får träda in i vetenskapen när den upphör att vara en övertygelse? Är det kanske inte första steget till vetenskaplig disciplin att inte längre tillåta sig några övertygelser? ... Förmodligen är det på det sättet ... då återstår bara att fråga sig om inte detta första steg måste föregås av en övertygelse, och därtill en så bjudande och ovillkorlig att att alla andra övertygelser måste uppoffras. Som synes vilar också vetenskapen på en tro, det finns över huvud taget ingen "förutsättningslös" vetenskap.
Var börjar vetandet? Den frågan är avgörande och det finns som Nietzsche visar bara två möjliga svar, antingen börjar det i världen, utanför människan eller också i en övertygelse? Och då blir den avgörande frågan hur man avgör vad som är vad. Vetenskapen måste vila på något för att bygget ska vara stabilt, men det verkar allt mer som dess fundament är människans övertygelse om att sanningen finns och att den är möjlig att nå, vilket fortfarande återstår att bevisa. Än så länge har jag bara sett tecken på att sanningens, den äkta och sanna sanningens förkämpar, skjuter på budbärare som lägger obekväma frågor i deras knä. Nietzsche ifrågasätter här inte vetenskapen. Han vill bara veta. Ändå har han inte riktigt fått erkännande efter förtjänst. Hans frågor är berättigade och hans resonemang rimliga. Så vad svarar vetenskapen, vad är sanning? Faktum är att vetenskapen inte svarar och att den till dags dato ännu inte svarat. Och det riktigt tragiska är att vårt lands forskningsminister föraktar alla som vågar ställa den högs berättigade frågan: Hur vet vi det vi vet, egentligen?
Frågan om huruvida sanning är nödvändig måste inte bara vara bejakad redan i förväg, utan vara det till den grad att den satsen, den tron, den övertygelsen kommer till uttryck som innebär att "ingenting är mer nödvändigt än sanning, och i förhållande till den har allt annat bara ett värde av andra rangen". -- Denna obetingade vilja till sanning: vad är den? Är det viljan att inte låta sig bedras? Är det viljan att inte bedra? Också på detta senare sätt kan viljan till sanning interpreteras: förutsatt att man i det generella "jag vill inte bedra" också inbegriper det enskilda fallet "jag vill inte bedra mig själv". Men varför inte bedra? Varför inte låta sig bedras? -- Man torde lägga märke till att skälen för den första utsagan ligger på ett helt annat plan än skälen för den andra: man vill inte låta sig bedras därför att man antar att det är skadligt, farligt, ödesdigert att bli bedragen -- i den meningen vore vetenskap ett klokt förutseende, ett försiktighetsmått, en nyttighet, mot vilken man emellertid rimligen borde få invända att hurdå? är verkligen viljan att inte låta sig bedras mindre skadlig, mindre farlig, mindre ödesdiger: Vad vet ni på förhand om tillvarons natur för att kunna avgöra huruvida en större fördel är förknippad med obetingad misstro än med obetingad tilltro? Men om nu bådadera skulle behövas, mycket tilltro och mycket misstro: varifrån skulle vetenskapen då ta den obetingade tro, den övertygelse den vilar på, att sanning är viktigare än varje annat, också än varje annan övertygelse?
Sitter vi fast ett cirkelresonemang? Om vi gör det borde det vara en fråga värd att reflektera över. Och det är det enda Nietzsche och tänkare i hans efterföljd gör, funderar på hur vi vet det vi vet och vilka skäl vi anför och mot vad vi lutar oss mot. Att reflektera över något och att fundera på rimligheten i det man håller för sant, det kan och får aldrig vara något som kritiseras, för då är det bevisligen inte vetenskap vi sysslar med, då är det tro och religion. Nietzsche anklagar som synes inte vetenskapen för ovetenskaplighet eller för att fara med osanning, det enda han gör är att ställa frågan: Hur vet vi och hur avgör vi vad som är vad? Han gör det av uppriktig nyfikenhet, för att han vill veta. Det är vetenskap för mig. Och i avsaknad av svar kan han bara gå på det vetenskapen hävdar och använda sin filosofiskt, kritiska men logiskt drivna, förmåga att bringa reda i ett resonemang. Det svar detta arbete ger är att sanning är en övertygelse mer än något annat och att sanning inte kan vara något annat. Den som anmäler avvikande åsikt kan inte bara avfärda frågan, det är upp till bevis. Annars har man genom sitt agerande bevisat sin ovetenskaplighet. Uppenbarligen! För allt kan ifrågasättas utom den som säger så, då kan inte allt ifrågasättas.
Just denna övertygelse hade inte kunnat uppstå om inte sanning och osanning båda varaktigt bevisade sin nyttighet: vilket är fallet. Alltså -- kan tron på vetenskapen, som nu obestridligen föreligger, inte ha uppstått ur en sådan nyttighetskalkyl, utan snarare trots att den får onyttigheten och farligheten i "viljan till sanning", "sanning till varje pris"  fortlöpande bevisad för sig. "Till varje pris": å, det förstår vi vad det vill säga när vi väl framburit och slaktat den ena tron efter den andra på det altaret! -- Följaktligen betyder "vilja till sanning" inte "jag vill låta mig bedras", utan -- det finns inget val -- "jag vill inte bedra, inte heller mig själv": -- och därmed befinner vi oss på moralens mark.
Nietzsches slutsats är att vetande är moral. Därför handlar hans sökande efter vetenskapliga svar på livets frågor följaktligen om att reflektera över den moral som vetandet hämtar stöd från och är med om att skapa, så att säga interaktivt. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och att försöka ge skev v något annat är ovetenskapligt. Det är ABSOLUT inte samma sak som att hävda att vetenskaplig kunskap är osann eller problematisk på något sätt, per definition. Den som hävdar det har gett upp allt, det är ett slags dödslängtan och förakt för livet och mänskligheten. Nietzsche är nihilist och det missförstås ofta som att han skulle vara just livs- och kunskapsförnekande. Inget kan vara mer fel. När jag arbetar mig genom hans samlade verk ser jag inga tecken på något sådant, tvärt om ser jag den största respekt för livet och vetandet. Varför annars ägna så många ord, så mycken möda åt något som man tycker är meningslöst? Det faller på sin egen orimlighet och kan lika gärna tolkas som ett sätt att slippa ta itu med frågan som hela tiden gäckar oss människor: Hur vet vi det vi vet? Nietzsche fortsätter.
Ty man behöver bara grundligt fråga sig: "varför vill du inte bedra?" särskilt om nu skenet talar för -- och det gör det! -- att livet är anlagt på sken, jag menar på villfarelse, bedrägeri, förställning, bländverk, självförbländning, och när å andra sidan livets tendens i stort alltid visat sig gynna de mest skrupelfria polytropoi. Kanske kunde en sådan föresats -- "vilja till sanning" -- milt uttolkat vara ett donquijoteri, en liten svärmisk dårskap; med den kunde också vara något värre, nämligen en livsfientlig destruktiv princip ... "Vilja till sanning" -- det kunde vara en förstucken dödsvilja. -- På så sätt leder frågan: varför vetenskap? tillbaka till det moraliska problemet: varför överhuvudtaget moral, om liv, natur, historia är "omoraliska"?
Vi lever och finns i världen, om det råder ingen tvekan. Men att därifrån dra slutsatsen att även sanning finns, det är och kan bara vara ett cirkelresonemang. Och där, i den insikten, menar jag att vetenskapen borde börja om in verksamhet. Inte från noll, men med insikt om och med hänsyn tagen till just den insikten. Det skulle ge oss en lite mer ödmjuk vetenskap, ett lite mer ödmjukt samhälle. Och det skulle innebära att nuvarande forskningsminister tvingas inta en annan hållning gentemot humaniora, som ställer just den typen av frågor som Nietzsche gjort till sitt adelsmärke. Bara för att man är kritisk till sanningsbegreppet betyder inte att man är kritisk till vetenskapliga resultat. Mänskligheten har kommit dig vi har på grund av vetenskapen så att kritisera verksamheten vore att kacka i eget bo, en fullkomlig orimlighet. För varifrån hämtar man stöd för den sanningen? Den typen av kritik mot nihilismen faller på sin egen orimlighet. Att vara kritisk mot nihilismen är att vara kritisk mot sin egen syn på sanning.

Som synes sitter vi alla fast i den värld vi skapat för oss. Och om detta, om att förstå vad det innebär, handlar kulturvetenskap. I alla fall den Nietzscheinspirerade kulturvetenskap jag jobbar med. Jag vill förstå världen och kulturen. Och jag menar allvar med mitt sökande efter insikt och kunskap om livet så som det levs, vilket gäller även för vetenskapen. Allt handlar om moral, i en eller annan mening. Insikt om det menar jag ger oss en bättre vetenskap, inte en sämre. En nihilistisk naturvetenskap handlar inte om vad som är sant eller ej, den handlar om hur vi på bästa sätt skaffar oss kunskaper som vi behöver och vetande som gynnar mänsklighetens överlevnad. Den vetenskap som bedrivs med stöd i Nietzsches tankar är mer hållbar, är en vetenskap för hållbarhet. En vetenskap som istället för att förneka människan, bejakar det mänskliga. Det är ingen artskild vetenskap, det är samma vetenskap men byggd på en lite mer utvecklad medvetenhet bara. Det är en lite mer ödmjuk vetenskap.
Det är inget tvivel om att den som är sannfärdig i den oförvägna och slutgiltiga mening som som tron på vetenskapen förutsätter därmed bejakar en annan värld än livets, naturens och historiens; och i den mån han bejakar denna "andra värld", eller hur, måste han inte i samma andetag -- förneka dess motsats, denna värld, vår värld? ...
Jag oroas över att denna självklara insikt inte tagits på större allvar. Om vi förlitar oss på en linsförnekande och människofientlig vetenskap kan vi mycket väl vara på väg att gräva vår egen grav. För ju mer vetenskapligt erkänd och evident kunskap vi får, desto mer tvingas vi erkänna oss själva som ett problem. Och så säger man att Nietzsche inte tror på något. Han tror på människan och tar människan och allt som är mänskligt på fullaste allvar. Hans filosofi är livsbejakande, glad och leder till ökad hållbarhet. Hur ser det ut inom fysiken?
Men man har väl fattat vart jag vill komma, nämligen till att det fortfarande är en metafysisk tro som vår tro på vetenskapen vilar på -- att också vi sanningssökare av i dag, vi gudlösa och antimetafysiker, hämtar också vår eld från det bål som en årtusenden gammal tro har tänt, denna de kristnas tro, som också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig ... Men hur går det om just detta blir allt mindre trovärdigt, om ingenting längre visar sig gudomligt utom möjligen villfarelsen, blindheten, lögnen, -- om Gud själv visar sig vara vår längsta lögn? --
Frågan är berättigad. Hur gör vi om vår syn på sanningen är en villfarelse och hur avgör vi frågan och tar oss ur villfarelsen? Jag blir mer och mer övertygad om att det inte finns någon väg ut ur detta dilemma, att vi människor är hänvisade till varandra. Det finns ingen hjälp att få utifrån, det enda vi kan göra är att lita på och ta hand om varandra. Vi kan bara fortsätta söka svar och förståelse för vad det innebär att leva, för livet och för kunskapen. Och vi kan aldrig förutsätta något, bara fortsätta på den inslagna vägen, tillsammans. Livet levs här och nu, av oss som finns och verkar här. Vi har ett ansvar för det och för jorden vi lever på. Det är i alla fall så jag väljer att läsa Nietzsche, men jag samtalar gärna med den som anmäler avvikande åsikt. Jag vet som sagt inte och kan inte säga att säkert att han har varken rätt eller fel.

Inga kommentarer: