onsdag 5 mars 2014

Dagens Nietzsche, om kunskap och det värdefullas värde

Det värdefullaste, dyrbaraste och mest eftertraktade är det som bara nästan går, och aldrig någonsin, på något sätt, finns några garantier för att, få eller uppnå. Världsrekordet, till exempel. Eller rikedom, lycka, skönhet, kärlek. Den typ av saker och tillstånd som kräver hårt ihärdigt arbete men som ändå aldrig går att ta för givet. Lagen om tillgång och efterfrågan är obändig på det sättet, den går inte att fiffla med mer än högst marginellt. Ingen klara sig utan syre. Rent objektivt borde det som krävs för vår överlevnad vara mest värdefullt, men så är det inte. Så länge tillgången är garanterad och det inte råder brist. Värde har två aspekter bruksvärde och bytesvärde. Det är aldrig en eller ett, vilket nästan inget i människans värld har eller är. Det är komplext och det är inget problem som går att övervinna, det är en utgångspunkt och förutsättning.

När värdeskapandets lagar och mekanismer identifierats har det blivit dags att använda insikten för att diskutera något viktigt. Kunskap och kvalitet, som är högaktuellt idag, i skolan och på en snabbt föränderlig arbetsmarknad. Det är återigen Nietzsche som får mig att tänka i dessa banor, som hjälper mig att se och förstå. Inte för att han har svar, utan för att han ger mig verktyg. Inspiration till denna bloggpost hämtas från följande aforism om moral som aldrig kan bestämmas, bara växa fram mellan ömsesidigt respekterande och ödmjukt välvilliga människor. Moral kan aldrig bli lag, den kan bara vårdas gemensamt och om det inte är fallet är det ingen moral, bara ren makt.
292
Till moralpredikanterna. -- Jag vill inte predika moral, men till dem som gör det ger jag följande råd: Vill ni slutgiltigt beröva de bästa tingen och tillstånden allt anseende och värde, så fortsätt att ta dem i er mun som hittills! Ställ dem i spetsen för er moral och tala från bittida till sent om dygdens lycka, om själens frid, om rättfärdighetens och den inneboende vedergällningen. Så som ni går på, kommer alla dessa goda ting till slut att bli populära och ropas ut på gatorna; men då kommer också hela förgyllningen att ha nötts av, och mer än så: allt guld som fanns i dem att ha förvandlats till bly. Sannerligen, ni förstår er på den omvända alkemin, att göra det värdefullaste värdelöst! Pröva någon gång ett annat recept, för att inte som hittills uppnå motsatsen till det ni söker: förneka dessa goda ting, dra dem undan pöbelns bifall och det lätta omloppet, gör dem på nytt till fördolda skamsenheter hos ensamma själar, säg att moralen är något förbjudet! Kanske kan ni på så sätt vinna det slag av människor för dessa ting som är de enda som betyder något sammanhanget, jag menar de heroiska. Men då måste det finnas något att frukta i dem och inte, som hittills, att äcklas av! Skulle man inte ha lust att i dag med avseende på moralen säga som Mäster Eckardt: "Jag ber till Gud att han befriar mig från Gud!"
Moral är ett bra exempel. Det liknar på många sätt ordning och reda, som är Björklunds lösning på skolans problem. Och han talar sig varm för den lösningen, det värdet. Men eftersom verklig ordning och reda bara kan ger av ömsesidigt respektfulla medmänniskor som gemensamt bryr sig om varandra kommer det Björklund far efter och talar om att resultera i ett slags omvänd alkemi. Den enda ordning och reda som är värt något, som verkligen är värt något och som faktiskt leder till de resultat som Björklund säger sig vilja uppnå, är en ordning och reda som växer fram spontant. Disciplin och tystnad kan beordras fram och med hjälp av vedergällningsaktioner och hot uppnå, men det leder inte till önskat slutresultat: Bättre kunskaper och en ökad vilja att lyssna och lära.

Samma gäller för kvalitetssäkringssystemen som också ska garantera att skolan når önskat och på förhand, av makten, uppifrån och utanför skolan, fastslaget resultat. Staten är beställare och skolan utförare, eleverna och lärarna betraktas som utbytbara kuggar i systemet. Klart att kunskaperna dalar och intresset sjunker. Klart att skolans anseende rasar i takt med att Sverige som kunskapsnation tappar placeringar och springs om av andra nationer som bättre förstår värdet av verkliga kunskaper och som insett hur man skapar och upprätthåller det värdet. Bara det som aldrig kan garanteras eller det som ligger precis vid gränsen för det realiserbara får verkligt värde. Det är detta jag vill peka på. Och om skolan anser sig kunna lämna garantier för sådan kunskap, då har man inte fattat någonting. Det var länge sedan jag insåg att Björklunds skola och visioner för Svensk utbildning rimmar dåligt med vad han säger sig vilja uppnå, men nu håller läget på att allvarligt förvärras och det går snabbt. För nu börjar tanken sprida sig även till högre utbildning.


Krav reses allt oftare från olika håll, inte om att något måste göras utan att något specifikt, måste göras. Det är alltid den som har svaret, den som vet, som talar från bittida till sent om den enda vägens nödvändighet. Idag på Brännpunkt finns ett exempel på samma omvända alkemi som praktiseras i skolan. Debattörerna har svaret, vet vad som måste göras och att det inte finns några alternativ. Vi måste enligt dem, enligt Svenskt Näringsliv och andra aktörer med makt och inflytande, göra som de gör på internationella toppuniversitet i USA.
Förändringar i det globala landskapet för högre utbildning och forskning innebär flera stora utmaningar. Studenter blir allt rörligare över nationsgränserna i jakten på den bästa utbildningen. Nya utbildningsmodeller som internetbaserad distansundervisning är på stark frammarsch. Unga lärare och forskare söker sig till de mest attraktiva miljöerna i världen.

I den här miljön måste lärosätenas roll och konkurrensförmåga bedömas i ett globalt perspektiv. Men i Sverige diskuteras och bedöms fortfarande högre utbildning och forskning som om den verkade i ett slutet nationellt system. Om Sverige ska kunna behålla platsen som en ledande kunskapsnation krävs att vi sätter högre och mer ambitiösa mål, med de allra främsta internationella universiteten som modell och förebild.

I rapporten ”Utbildning, forskning, samverkan - Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?” gör vi en jämförande analys av svenska universitet och de amerikanska toppuniversiteten Stanford och Berkeley. Genom att både amerikanska och svenska forskare ingått i gruppen har vi kunnat koppla samman insikter från både ländernas förhållanden.
Varför måste vi, undrar jag. Och med stöd inte bara från Nietzsche utan även av en helt annan figur, nämligen Jan Stenbeck (som bevisligen nådde stora framgångar och som var med om att förändra världen), undrar jag om vi verkligen vet att det inte är tvärt om vi i själva verket ska göra? Berkeley, MIT och Stanford anses vara toppuniversitet och de drar till sig toppkrafter. Deras värde ligger i att det är svårt att komma in där, nästan omöjligt för det stora flertalet och för den som vill dit kan framgång aldrig garanteras. Bara det att man anser sig ha lösningen och att den ligger där och väntar på oss, med garanterat resultat visar att debattörerna dels har fel, dels att de inte förstått någonting.
Med en växande andel av befolkningen som genomgår högskoleutbildning, och i en tid när kunskap blir en allt viktigare drivkraft för samhällsförändring och tillväxt, är det nödvändigt att våga lyfta blicken och låta sig inspireras av de främsta universiteten i världen. Vi hoppas att vår rapport kan bidra till ett sådant förändringsarbete.
Även om vi följer råden och gör som man gör i USA och även om omorganiseringen blir framgångsrik, så kvarstår faktum, att det är Berkeley, MIT och Stanford som betraktas som originalen. Svenska Universitet kan bara på sin höjd bli mer eller mindre exakta kopior och sådana har inget värde, av det enkla skälet att världen är full av dem.

Vill vi verkligen bygga en kunskapsgenererande skola med kvalitet och en högre utbildning som anses värdefull på riktigt måste vi göra tvärt om. Kvalitet, kunskap och allt som är verkligt värdefullt är en nåd att stilla bedja om, det är ingen lösning som går att torgföra på debattsidor. Kunskap och kvalitet i svenska skolor och universitet kan bara växa underifrån, inifrån och mellan dem som finns och verkar där. den enda som fungerar är att bygga av det som finns och att vara tacksam och visa tillit och uppskattning. Internationella toppforskare kommer aldrig att frälsa svenska universitet och utländska experter har inte lösningen på våra problem, de kommer bara att använda oss för egen vinning skull. Vill vi kunna visa upp något vi verkligen är stolta över, som kan locka till sig sig framstående forskare och studenter måste vi börja bry oss om det vi har först. Vad vinner Sverige på att betala och utbilda människor från andra länder? Vari ligger det unikt svenska i det? Missförstå mig inte, jag är igen försvarare av det svenska och jag tror också på utbyte över gränser, men att göra om svenska universitet till utländska för att locka till sig studenter från andra länder tror jag inte är rätt väg att gå för att bygga framstående svenska universitet och värna svensk forskning. Om det är målet har vi som land mycket mer att vinna på att helt lägga ner alla svenska universitet.

Kunskapsgaranti är en tulipanros, en fantsaifigur, en omöjlighet. För där det finns en garanti finns ingen kunskap, inget värde och vise versa. Det visste Nietzsche och det är han vi borde lyssna till, inte någon framstående forskare från USA som vet hur det är och vad som måste göras.

Inga kommentarer: