Bloggposterna om kunskapen i centrum -- de lätt desperata texterna från i tisdags där jag närmast skrek ut min förtvivlan över hur dagens akademi kommit att utvecklas till en plats för formexcercis, där kunskapen kommit att betraktas närmast som en formalitet. Texterna om kunskapen i centrum och om vetandets värde, där jag uttrycker längtan efter något som kanske aldrig ens funnits: en högre utbildning som inte tar några andra än hänsyn än kunskapen -- gav upphov till reaktioner. Ann-Helen kom med välbehövliga klargöranden och uppslag till ett mer nyanserat sätt att se på detta med form och innehåll. Hon skriver.
Enligt min erfarenhet, så kan form bli aktuellt när det råder osäkerhet. Tänk t ex på hur populära vissa etikettrådgivares spalter har blivit, där all möjlig osäkerhet i relationer ventileras och man söker en form som fungerar, som är rätt för relationen och de förväntningar som finns där. Form kan bli aktuellt när det sker förändringar, för form är mycket bundet till "hur vi brukar göra", vilket ju ofta är rätt osynligt så länge det inte ifrågasätts. Ibland reagerar människor med att hålla fast vid den form som de är vana med och känner sig kanske hotade, ibland försöker man omforma, hitta nya former. Ibland verkar det ses som ett bevis på att man "följer med i sin tid", att hela tiden t ex göra reformer och förändringar i sin organisation; så är det mycket kännbart att "det sker förändringar", på gott och ont. Formandet som organisering kan också nästan bli en heltidssysselsättning, om det hela tiden blir så att fler saker ska beaktas - inte ovanligt i hemmen i dessa dagar, där fler förvaringsboxar införskaffas och sakbeståndet växer och skall hanteras. Samtidigt finns någon slags moralisk överhöghet ofta i den slags "ordentlighet", att ta och att ha kontroll och ordning och reda. Jag tror att en väg att fundera på vad "fokus på form" är för något, är att tänka vitt och brett - och inte bara i ett sammanhang som man önskar rikta kritik mot (som t ex utbildning och skolor).Instämmer i detta, det är så jag tänker också. Och det jag for efter i tisdags var helt klart en reaktion på den osäkerhet som råder kring uppdraget för oss forskare och lärare på högskolan. Vill se en annan typ av form, inte en formlös högskola är lika bra, för det är inte så jag ser på kunskap. Balans är kanske ordet jag söker, mellan innehållet/kunskapen och den nödvändiga formen/organiseringen. Större tyngd åt och mer och tydligare hänsyn i vardagen, till kunskapen. Mindre fokus på det som GÅR att mäta och mer på det som verkligen betyder något. Alla vet vad kunskap är, för det är inget universellt. Vetande är det jag söker när jag saknar insikt om något, det är inte betyg, pengar, karriär eller något annat av det som idag betonas i skolvärlden. Kunskapen är aldrig något handfast och just därför måste den värnas med hjälp av en annan, mer varsam organisation.
Kunskapen i centrum ska läsas som en vision, inte som ett mål. Formen är en del av innehållet, på samma sätt som innehållet är en del av formen. Jag ser det som två aspekter av en sammanhållen högskolehelhet. Frågan om relationen mellan form och innehåll har Sven-Erik Liedman skrivit en intressant bok om, Stenarna i själen, där han går igenom hur olika tänkare genom historien tagit sig an detta filosofiska problem. Undertiteln på boken är Form och materia från antiken till idag, vilket är andra ord än de jag använder med det handlar om samma aspekter av verkligheten. Jag är som bekant influerad av Deleuze och Guattari, vars filosofi handlar om just detta. Relationen mellan form och materia, eller mellan uttryck och innehåll. Det är inte orden som är det viktiga, utan det budskap som förmedlas med hjälp av orden. Ord är också form, för det tvingar in tanken i en struktur med egna effekter. Och när man skriver i affekt är det lätt att innehållet blir onyanserat, att formen tar över. För det handlar verkligen om två aspekter eller sidor av samma sak. Vill vara tydlig med det.
Form är det som ordnar och detta moment eller denna aspekt av helheten kan vara både materiell och immateriell. Innehållet är det som ordnas och även det kan vara både materiellt och immateriellt. Det handlar om en relation mellan, om en helhet, eller en dualism, när jag tänker och skriver om dessa frågor. Och idag i skolan är det formaspekterna som regerar: pedagogiken, kursplanerna, administrationen, ekonomin, målen och så vidare. Innehållet, kunskapen som lärs ut, vetandet som administreras och som ekonomin ska möjliggöra, är underordnat så till den milda grad att den kommit att betraktas som en formalitet. Ordnandet har kommit att bli ett självändamål och då blir räknandet av citeringar samt publikationer och mätandet av storleken på anslagen som rullar in viktigare än kunskapen som verksamheten cirklar kring och som akademin byggts upp för att främja utvecklingen av. Kunskapen är emellertid svår att greppa och hantera och just därför är det viktigt att den värnas av alla vi som ser dess värde, vi som verkligen vill veta och som anser att kunskapen är viktigare än karriären. Ann-Helen skriver också, vilket blir en illustration till min frustration.
..en sak till, vet inte om du hunnit se på Latours AIME, men det slår mig att just diskussioner om form, "fokus på form", möjligen kunde nyanseras och gripas an med de kategorier Latour presenterar där (istället för att stanna vid att sätta "form" på en sida och "innehåll" på den andra; som bäddar för en olöslig strid, tror jag). Form som i formgivning, konst, fiktion; form som organisering, format; form som moral; form som formering, reproduktion; form som vana; form som teknologi, att forma... så kan det bli tydligare vad slags "form" man har att göra med, speciellt i konfliktsituationer där man kanske talar utifrån olika kategorier och för att motverka att inte EN kategori slår ut alla andra..Nej, jag har inte hunnit titta närmare på Bruno Latours bok AIME. Jag har läst vad Christopher Kullenberg skrivit om den, men har ännu inte fått tid och ro att läsa boken och bilda mig en egen uppfattning. Det är som förgjort att försöka bilda sig, att utveckla vetande och förståelse, i en organisation där det enda som räknas är hur många peer-rewiewade artiklar man publicerat och hur stora forskningsanslag man landat. Jag kan inte förlika mig med den organisationen, som sätter form före innehåll. Vill se en organisation där innehållet mer och tydligare bestämmer formen. Vill se en högskola där administrationen understödjer kunskapsutvecklingen och där kunskapen sätts i första rummet och antalet publikationer och pengarna betraktas mer som en bonus och som verktyg för spridande av kunskap, istället för som nu ett mål i sig. Den bok jag skrivit om kultur och samtal har givetvis en form, men det är innehållet som är det centrala. Det faktum att den texten inte kommer att räknas som någon formell merit för mig säger allt om dagens akademi. Det jag gör när jag presterar på topp, det jag är mest nöjd med och som visar vad jag kan, det räknas inte. Formen dominerar över innehållet.
Avslutar med att reflektera över detta med form och innehåll på ett annat sätt. Tänker på Möbiusbandet som även det har figurerat här på bloggen tidigare. Gillar den illustrationen, för den är enkel och den fångar ändå komplexiteten i relationen. Detta med form och innehåll är en fråga som filosofer ägnat sig åt under årtusenden. Det finns ingen enkel lösning, inte ett svar. Det kan Möbiusbandet sägas illustrera, för där finns både form och innehåll ständigt närvarande, men vad som är vad växlar beroende på sammanhang. Utsidan är samtidigt och både ock en insida och samma gäller för insidan, i varje givet sammanhang och vid varje tidpunkt. Att strida om vad som är vad egentligen är meningslöst. Det är just det man gör idag och det är problemet med akademin, att det ena tagit över på bekostnad av det andra. Kunskap kräver organisation för utan organisation blir vetandet bara ett sammelsurium av röster. Och organisationen måste på samma sätt organisera något, men kunskap kräver en annan organisation än till exempel personal, pengar eller trafikflöden. Det är inte organiseringen jag vänder mig mot, inte formen i sig jag kritiserar, det är den dysfunktionella relationen mellan de båda som leder till att samhällets långsiktiga behov av kunskap undermineras och grunden för allt raseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar