Refuserad, som livsstil

Ibland kommer den över mig, en känsla. Har levt med den så länge jag kan minnas. Känslan av att vara annorlunda, ofta är det känslan av att vara fel. Ibland, men det är sällsynt, är det känslan av att vara precis rätt. Oavsett vilket är det ändå alltid en känsla av att vara annorlunda. Kan inte dra mig till minnes en enda gång tror jag där jag känt mig fullkomligt normal, även om jag alltid velat vara precis som alla andra. En i gänget, någon som ingen lägger märke till på något speciellt sätt. Han som får vara med, som varken glöms bort eller hyperuppmärksammas. Inser att det aldrig kommer att bli så. Har förlikat mig med känslan av att vara annorlunda, av att inte passa in. Kan leva med det och idag är det ingen stor grej. Jag trivs med livet för det allra mesta och kan se att det finns poänger också, med att vara annorlunda. Att det inte är mig det är fel på, eller någon annan. Att vara annorlunda är en relation, en egenskap som uppstår mellan. Det är inte en identitet, mer som sagt en känsla.

Fast ibland händer det saker som får mig ur balans, saker som drar fram minnen från förr, från skolåren. Mörka minnen av att pekas ut, hånas, av att inte få vara med. Inte av något speciellt, uttalat eller tydligt skäl, utan bara ett konstaterande: Du är inte önskvärd. Försvinn! Tycker inte om den känslan, för den har jag tvingats jobba väldigt mycket med, under väldigt lång tid. När någon eller något får mig att känna så kan jag inte bara skaka av mig och gå vidare. Då tar det tid och kräver möda för att komma tillbaka. Fast att skriva om det känns bra, att få dela med mig. Även om ingen läser.

Igår hände just det jag har så himla svårt för. Som jag kanske har skrivit om här håller jag på med en bok om kultur och om samtal som en metod att nå hållbarhet. Den boken är i princip färdig. Håller på att slipa på detaljer och korrekturläser den sista versionen. Jag är nöjd med boken, för första gången i livet känner jag fullt ut att jag kan stå för och vara stolt över något jag skrivit. För mig är boken viktig, för den sammanfattar allt det jag lärt mig genom åren. Det är en personlig, men högst vetenskaplig bok, om den fråga som jag ser som viktigast för framtiden; Hur kan man tänka och vad bör göras för att nå långsiktig hållbarhet. Det är inte den första boken jag skrivit, men det känns som den första riktiga boken. Självklart vill jag nå ut med mina tankar, så långt det bara går. Därför har jag funderat på att sända manus till något bokförlag. Inte till vilket bokförlag som helst, utan till bokförlag jag respekterar och som jag tycker ger ut viktiga böcker som håller god kvalitet. Jag är inte ute efter att bli publicerad, för det har jag blivit och blir jag här på nätet varje dag. Jag söker efter en samarbetspartner, med resurser att marknadsföra tankarna. Liber hörde jag av mig till för några veckor sedan med en förfrågan och en kort presentation av mig och boken. De svarade i fredags, så här.

Tack för ditt mail. Jag tror inte att vi är rätt förlag för din bok. Jag tycker det låter mer som något för t.ex. Natur och Kultur. Vi har inga som helst kanaler att nå en läsekrets utanför den akademiska, så den intresserade allmänheten riktar vi ingen marknadsföring emot. Naturligtvis läses många av våra böcker även av andra personer än studenter, men det är inte dem vi tänker på när vi utvecklar.

Vi fokuserar i första hand på de stora programmen inom högskolan: lärarprogrammen, grundutbildning för ekonomer, läkarprogrammet osv. Jag är själv kulturvetare och tycker att det är trist att möjligheten att ge ut och sälja böcker, även kurslitteratur, inom humaniora blir allt mer begränsad, men så är det. Av den anledningen har vi inte längre någon aktiv utgivning inom humaniora.

Jag skulle vända mig till Natur och Kultur om jag var du. De har en bredare ansats än vi inom kulturområdet.

Ett respektfullt mail. Och man har uppenbarligen tagit frågan på allvar. Har inga som helst problem att bli refuserad, det har jag blivit förr och det ligger i sakens natur. Att bli utgiven är ingen självklarhet, inget man kan räkna med. Jag tycker så klart att det är tragiskt att bokförlag idag bara satsar på riktade läromedel och bara till kurser med många studenter. Och att kulturvetenskap, hur viktigt det än är, inte är ett storsäljande ämne någonstans, det visste jag redan. Den som mailade visade dock respekt och uttryckte sin besvikelse över att det är som det är. Inga problem, no hard feelings. Liber är fortfarande ett förlag jag respekterar.

Jag följde tipset och kontaktade Natur och Kultur. Skrev ett lite längre presentationsbrev denna gång och frågade om de var intresserade och om de ville läsa mitt manus. Skev det mailet går, söndag, mitt på dagen. Fick svar omgående och tänkte att det kan bara betyda två saker. Antingen är de så pass glada att jag hör av mig att de inte vill spilla någon tid och att jag uppmanas att posta manuset innan brevlådorna tömmer. Eller så blir jag refuserad. Alla förstår att svaret jag fick var det senare:

Tack för ditt förslag att ge ut Samtal om samtal om kultur. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle.

Den akademiska utgivningen på Natur & Kultur har en mycket liten utgivning om kulturfrågor och kunskapsteori. Vår bedömning är att de kurser som antar boken som kurslitteratur kommer att vara få. Och allmänhetens intresse är begränsat.

Vi måste därför avböja utgivning.

Att bli refuserad har jag som sagt inga problem med, det är sättet jag blir det på som smärtar och river upp gamla sår. Natur och Kultur trodde jag var ett seriöst förlag, men ett förlag som tar beslut om eventuell utgivning av böcker på en söndag, utan eftertanke, med vändande. Ett bokförlag som sätter upp fingret i luften och anser att det räcker är som jag ser det inte ett bokförlag. En bok är något annat, är tankar och handlar om vårt gemensamma arv. En bok är ingen produkt. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt känd och ämnet jag skriver om inte sexigt nog, inte tillräckligt säljande. Allmänhetens intresse må vara begränsad, men i min värld är det inte långsiktigt hållbart att bara ge allmänheten vad allmänheten vill ha. Det var därför jag hörde av mig till ett större bokförlag, med resurser för marknadsföring. Ett bokförlag som säljer böcker om ämnen de själva tror på och brinner för. Surt sa räven, jo jag vet. Så kan detta naturligtvis komma att uppfattas. Och det kanske är så det är, jag kan naturligtvis inte veta det, jag är part i målet. Natur och Kultur klarar sig utan mig. Fast det visste jag redan innan. Och jag klarar mig utan Natur och Kultur, utan problem. Jag söker vidare efter en seriös samarbetspartner. Hittar jag ingen ger jag ut boken som e-bok, gratis. Det har jag varit inställd på hela tiden.

Ibland undrar jag varför jag inte bara ger upp. Varför jag inte bara tystnar och drar mig tillbaka. Fast det skulle jag göra, om jag bara överbevisades om att jag har fel. Att ändra uppfattning och tänka nytt har jag alltid gjort. Det är det jag gör, hela tiden. Jag vill veta, vill förstå och ständigt lära mig saker. Om livet, om allt. Får jag bara en tydlig förklaring eller goda argument för att jag har fel, då överger jag gladeligen min ståndpunkt. Jag vill inte få rätt, inte för sakens skull. Men om jag har rätt vill jag inte avfärdas lättvindigt. Genom livet har jag allt för ofta mötts av följande tillmälen: "Nu är han igång igen", eller "Du har fel, och jag tänker inte ens bemöda mig med att förklara varför." Jag känner mig ofta som den där aparta kufen. Och den känslan aktiverades av bemötandet av Natur och Kultur. Har som sagt hört det förr. Det rinner av mig. Fast det lämnar alltid en liten tagg i hjärtat. Känns lite bättre nu när jag fått skriva av mig, men det kommer att ta ett tag att repa mod.

Det som är bra med att ha varit med förr, att ha levt och fått erfarenhet, är att mitt självförtroende är gott. Inget av det som blivit sagt om mitt manus handlar om texten jag skrivit eller mina tankar, om mig. För inga andra än några få har fått läsa och deras kommentarer har stärkt mig i att det jag skriver/tänker inte är galet och kanske att det till och med har ett visst värde. Och alla ni som återvänder hit till Flyktlinjer, alla ni som läser och kommenterar det jag skriver. Ni ger mig mod att försöka igen, och igen. Jag tror inte att jag sitter inne med sanningen eller att jag är bäst, men jag vet att jag vågar stå upp för den jag är. Och den känslan vill jag förmedla till alla som kanske ännu inte känner att ni vågar lita på det, att ni duger. Det gör ni och låt ingen få er att tro något annat. Lyssna framförallt inte på dem som avfärdar er utan att ha tagit vad ni säger på allvar.

Jag må vara refuserad, men det är inte ett mått på kvalitet och sättet jag blir det på säger mer om dem som refuserar än om mig och mina tankar. Vill ni avfärda mig lovar jag att lyssna på era argument och om jag finner dem plausibla kommer jag att ta dem ad notam och dra mig tillbaka. Till dess fortsätter jag på den inslagna vägen, tacksam över att bli läst.