Gåtan livet är långt ifrån löst. Vem är jag, är en fråga som aldrig kommer att få ett svar. Det är frågan och sökandet efter kunskap som är svaret på livets gåta. Livet har ingen mening i sig självt, det är en kvalitet som måste tillföras mixen. Tänker att den som passar in och som inte stöter på problem hela tiden i vardagen, bara genom att vara sig själv, har svårare att inse att livet är ett mysterium än den som känner igen sig i olika neuropsykiatriska diagnoser. Kan idag känna tacksamhet för den jag är och det sätt jag fungerar på, för det har tvingat mig inse saker om livet som många aldrig eller först på ålderns höst förstår.
Förståelse är inte alltid en välsignelse. Förståelse leder inte alltid till lycka. Samma med kunskap, som långt ifrån alltid är lustfylld. Visst vill man veta, men insikter kan vara smärtsamma, också. Fast hellre vet jag än lever i okunnighet. Alla dagar i veckan, hela året. Ständigt söker jag förståelse och kunskaper. För jag vill känna att jag gjorde vad jag kunde av det jag hade för att nå en lite större förståelse för livet, kulturen och vetandets villkor. Och detta hjälper min förmodade ADHD mig att göra, för jag tvingades tidigt ut i periferin varifrån det är lättare att se och förstå. Avstånd ger perspektiv och det är lättare att se det som är annorlunda, det som avviker, än det normala. Och annorlundahet är en relation, ett tveeggat svärd. Den som anses annorlunda ser på det normala med andra ögon än dem som tillhör majoriteten.
Att vara annorlunda kostar på. Det sociala priset är högt, men det kostar inte bara. Det finns intäkter, också. Kunskapen är dyrköpt, men när det är som det är och man har kunskapen och när livet äntligen hittat sin rytm och vardagen sent om sider och efter mycken möda och stort besvär fungerar, konstaterar jag att det trots allt varit värt det. Jag kanske är ensam om att känna så, men jag gör det verkligen. Känner tacksamhet. Idag känner jag så. För jag hade inte varit jag utan mina egenskaper och erfarenheter och jag är nöjd med mitt liv idag och tror på framtiden. Livet är som bekant här och nu, inte där och då. En lycklig och harmonisk barndom är guld värd när man är barn, men på lång sikt är det inte självklart att det ger en ett lyckligt liv.
Livet är långt, om man får ha hälsan, och det ska fungera varje dag och över tid. Då kan det finnas en poäng med att tvingas genomgå strapatser och umbäranden. Detta skriver jag inte för att heroisera neuropsykiatriska diagnoser, som jag vet kan vara förknippat med stora problem och lidande för många. Jag skriver det för att visa att det kan gå vägen. Det är inte kört, inte för alla. Om du som läser detta är yngre än jag kanske mina ord kan ingjuta mod och hopp. Kanske är det just detta man behöver få höra när man är på väg ut i arbetslivet eller när man kämpar med skolan, att det kan gå vägen och att även om det är jobbigt kan det leda till något positivt. Det är inte samma sak som att hävda att alla kan, eller att det går om man bara vill. För det stämmer inte. Jag skriver detta idag, i ljuset av mitt liv så som det blev. Glöm inte det. Men glöm heller inte att det finns hopp och att det aldrig är kört.
För den med en diagnos tar det kanske bara lite längre tid, för det finns så mycket interna problem att lösa och lära sig hantera först, innan man kan ta sig an livet och allt där ute. Poängen med denna text är dock att när man väl gör det har man under vägs av nöd tvingats lära sig massor om livets komplexitet och dess dynamik, som man kan använda för att förstå samhället och kulturen där ute. För den som pekats ut som annorlunda och som därigenom ser på världen på andra sätt än den som uppfyller normen har tillägnat sig en analytisk blick som det är svårt att skaffa sig bara med hjälp av viljekraft. För den med ADHD har det varit en nödvändighet att lära sig se världen med andra ögon, för det är enda sättet att hantera kaoset av intryck. Och den blicken är en värdefull gåva, om man bara lär sig hantera den och om man kan försmås att betrakta sitt eget sätt att se på världen som den tillgång det är.
Detta är kunskaper vi som samhälle borde ge barn med diagnoser. Vi borde tala mycket mer om vad man kan och hur ens egenskaper kan användas, än om problemen och alla sätt man är annorlunda på. Alla människor är potentiella tillgångar. Alla kan tillföra samhället något. Att slentrianmässigt medicinera eller bara fokusera på problemen och på hur man kan hjälpa individen att bli (nästan, för ingen med en diagnos når ändra fram) som "alla" andra, är negativt inte bara för den som får en diagnos utan för hela samhället. Det minsta man borde erbjuda individen, innan man ställer en diagnos och skriver ut medicin, är kunskap och insikt i hur man kan se positivt på de egenskaper man står i begrepp att medicinera bort. Annars blir medicineringen ett övergrepp. Alla har rätt att lära känna sig själv. Risken är uppenbar att normen annars snävas in ytterligare och att allt färre på sikt får chansen att förstå vem de är och hur de fungerar. Det är ingen tillgång i sig att vara annorlunda, men när man nu en gång är det och det inte finns något sätt att göra om sig är det självklart bättre att se till de positiva sakerna med att vara den man är, att koncentrera sig på det man kan istället för det man inte kan.
Vi borde lyssna mer på varandra och inte bara på dem som berättar om sina framgångar och hur lyckade de är. Av dem, av alla de där optimistkonsulterna som reser land och rike runt, har vi andra ganska lite att lära. Framgångsrika människor är exceptionella, unika och de har dessutom haft tur. Så när de berättar om sina liv distanserar de sig från alla oss andra, för även om vi vill och försöker finns det ändå en stor risk att vi blir besvikna. Generellt sätt lyssnas det alldeles för lite i samhället, på vanliga människor. Lyssnandets konst håller på att sakta utarmas och det är olyckligt, för det gör att livets gåta blir än svårare att förstå. Risken är att det sprider sig en känsla i samhället av att livet, samhället och kulturen inte är en gåta. Det finns en uppenbar fara här, för om vi tror att det inte finns några problem eller att alla problem går att lösa och att det bara handlar om inställning, då är steget inte långt till tron på att tillvaron går att kontrollera. Och uttryck för den tron, den övertygelsen finn det massor av. Till exempel på Brännpunkt idag, där Lars Haikola på UKÄ försvarar och skriver följande om det hårt kritiserade granskningssystemet av landets högre utbildning.
Studenterna, arbetslivet och samhället kan känna sig trygga med att vi har en vital högre utbildning i Sverige med stor utvecklingskraft. Den metod som Sverige valt för att granska högre utbildning fungerar. Det kan jag konstatera när det nu finns ett gediget underlag.Livet är en gåta. Vidhåller det. Och därför är det farligt att tro och ge sken av att kulturella processer går att kontrollera. Att livet är en gåta eller ett olösligt problem är inget problem, inte i sig och per definition. Det är själva utgångspunkten för den resa vi gör tillsammans, in i en oviss framtid som vi skapar och skapas av. Vi borde därför lyssna mer på varandra och våra respektive erfarenheter, tankar och insikter. Vi borde inte bara lyssna inåt och jämföra oss mot normen, lika viktigt är det att lyssna utåt, mot periferin och världen där ute.
ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser går inte att kontrollera, men det går att lära sig hantera dem. Samma gäller för livet, kulturen och kunskap. Det har jag lärt mig den hårda vägen och därför känns det än viktigare att sprida insikterna, för att minimera risken att mitt liv och alla umbäranden jag på grund av min annorlundahet tvingats gå igenom, levts i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar