Viljan att veta är en stark kollektiv kraft i kulturen. Inte en lika stark kraft som viljan att bli rik, men stark nog att påverka helheten som alla lever i och som utgör förutsättningen för levande liv. Viljan att veta är en dubbelriktad kraft för den påverkar även möjligheten att svara. Det räcker nämligen inte att få svar. Svaret måste för att accepteras och nå spridning även passa in i den övergripande modellen eller ramen för vetande som ständigt byggs på och modifieras när ny kunskap läggs till kunskaper som redan integrerats. Det är så samhället förändras, när vetande omsätts i handling och när kunskaper stöts och blöts med kunskaper och villfarelser.
Kunskap är makt brukar det sägas. Det är så utbildning motiveras. Den som är utbildad vet och ökar dessutom sina chanser att bli rik. Två krafter samverkar och ger upphov till en tredje. Fast den som har makt har även inflytande över kunskapen, för kunskap kräver acceptans för att betraktas som verkligt vetande. Och den som har makt blir lyssnad på, det är det som är makt, att ha inflytande. Makt är därför i hög grad kunskap.
Problemet är att alla frågor som har med kunskap och vetande att göra måste avgöras, så att säga på insidan. Det finns ingen överprövningsinstans, utanför, ovanför eller var den nu skulle kunna tänkas finnas, det finns bara ett kollektivt här och nu. Människans liv levs på insidan, innanför. Drömmen om allt vackert, klokt och önskvärt som finns där ute, bortom kulturens gräns är också ett slags makt. Gud är ett uttryck för den önskan och även om kyrkans makt idag är på dekis råder ingen tvekan om att den har varit stor. Någon gång runt sekelskiftet 1700/1800 förändrades maktförhållandet till vetenskapens fördel, men drömmen om utsidan varifrån lösningar på insides problem kan hämtas och oönskade element kan förpassas är fortsatt stark. Och dess kraft förstärks av viljan att veta.
Framtiden är lockande att tala om, att uttala sig om för utsagan går aldrig att kontrollera. Framtiden existerar bara i våra huvuden, aldrig någon annanstans. Framtiden ligger utanför, fast på insidan skulle man kunna säga. Den som talar om framtiden blir friare att förhålla sig till sanningen, för den går aldrig att kontrollera. Exempel på detta finns överallt. På DN-Debatt idag till exempel, där Kristina Höök, professor i interaktionsdesign, vid KTH och Darja Isaksson, grundare av IT-företaget Ziggy Creative Colony, skriver om sina visioner om framtiden. Fast framtiden finns redan eller ligger fixt och färdig i pipeline och nu är det enligt debattörerna hög tid för oss att fatta det.
Vår tillvaro kommer att revolutioneras ännu en gång – på samma sätt som den gjorde när datorerna tog plats i våra hem och liv. Den här gången vet vi med större säkerhet i vilken riktning utvecklingen går. Allt fler saker kommer att kopplas upp mot internet. Helt nya möjligheter öppnas för tekniska lösningar som förenklar vår vardag och hjälper oss att leva hållbart.
Förväntningarna är – med rätta – mycket stora. De som lyckas omsätta sakernas internet till nya produkter och tjänster står inför hisnande möjligheter – inte minst ekonomiska. Det är en kapplöpning där ingen vill halka efter. I princip alla stora teknikföretag har i dag en vision för sakernas internet. Ericsson tror på 50 miljarder internetuppkopplade saker i världen år 2020. Telias vision för Sverige är 300 miljoner uppkopplade saker samma år. Företag som ABB, Telenor och LKAB menar att sakernas internet kommer att vara betydande för deras framtid. Sverige har med teknisk excellens och trendkänslighet alla möjligheter att behålla vår position som stark IT-nation.Det stämmer inte. Ingen kan veta att eller hur tillvaron kommer att revolutioneras, för det bestäms av oss genom våra handlingar. Framtiden skapas, är en produkt av kulturen som utgår från att vi lever våra liv här och nu. Viljan att veta får oss att tro på den som med auktoritet säger sig ha svaren, fast det är omöjligt. Debattartikeln är en partsinlaga. Därmed inte sagt att det inte kan komma att bli som skribenterna hoppas och tror, men det kan bli annorlunda också. Poängen är att ingen kan veta. Det är den insikten jag upprepar och vill sprida för jag tror vi får ett bättre och mer hållbart samhälle om vi koncentrerar oss på det som är här och nu. Jag menar att vi bör göra oss mer aktivt medvetna om att framtiden skapas, av oss. För då blir frågan inte, vad kommer att hända och hur agerar jag för att stå rustad för det oundvikliga? Utan, viken framtid vill vi se realiserad och vad kan vi göra tillsammans för att öka chanserna att det blir som vi önskar?
Inspiration till den tanken hittar jag hos Nietzsche som skev om detta för över 100 år sedan. Inget har förändrats sedan dess. Ny teknik gör att överblicken är bättre idag och det går att göra relativt pålitliga prognoser för den närmaste framtiden, men framtiden är och kommer alltid att vara en öppen fråga. Exakt vad som kommer att hända kommer ingen någonsin att kunna veta säkert, för slumpen spelar roll. Det går så klart att eliminera slumpen till viss del, men dess verkan är och kommer alltid att vara omöjlig att uttala sig om i detalj. Den tanken är svår att ta till sig för den står i direkt relation till viljan att veta. Ju starkare önskan att nå kunskap är desto mer lockande blir det att lyssna på den som säger sig veta. Det är djupt mänskligt, men just därför viktigt att förhålla sig till.
Läs och reflektera över dessa kloka ord från filosofen Nietzsche, hämtade från boken Den glada vetenskapen, aforism nummer 287.
Lust till blindheten. -- "Mina tankar", sa vandraren till sin skugga, "ska visa mig var jag står; men de ska inte avslöja för mig vart jag är på väg. Jag älskar okunnigheten om framtiden och vill inte gå under av otålighet i försmaken av hägrande ting."Här är det viljan att inte veta något om det som inte går att veta något om som hyllas. Enormt mycket vetenskapliga resurser läggs i dag på sökandet efter kunskap om framtiden, på viljan att veta vad som komma skall. Tänk om de pengarna istället lades på forskning om det som är här och nu. Tänk om människan kunde intressera sig mer för den plats hen står och lever på, istället för ännu icke existerande platser som hen är på väg till. Tänk om. Det ser jag som en nödvändig åtgärd för att nå hållbarhet. Ett tydligare fokus på här och nu skulle minska risken att vi går under av otålighet i försmaken av det som vi tror och önskar oss ska hända. Chansen ökar att det verkligen blir som vi vill om vi istället ägnade oss, här och nu, åt att göra vad vi kan för att förverkliga drömmen.
Nietzsche är klok och jag har tagit djupt intryck av hans tankar. Därför har jag också lärt mig älska okunnigheten om framtiden och därför ägnar jag mig åt att försöka förstå det som är här och nu. Om vi blir fler som tänker och agerar så ökar chanserna att vi får ett mer hållbart samhälle.
4 kommentarer:
Intressanta synpunkter. Men är inte Marshall McLuhan mer närliggande än Nietzsche om man vill begrunda just elektronikens inverkan på det mänskliga psyket? Att framtiden är svår att förutsäga är självklart, men vi har ju ändå en del grundfakta och begränsningar att utgå ifrån. McL varnade för vad världsomspännande elektronisk kommunikation kan göra med människor vars centrala nervsystem hamnar utanför dem själva och är kopplat till 'alla andra'. Det strider delvis mot den väldigt optimistiska tonen i DN-artikeln.
Tack för reflektonen Björn och jag håller med. McLuhan är intressant på många sätt och hans tanker har absolut bärighet på diskussionen om tekikoptmismen som aldrig riktigt verkar släppa sit grepp på oss människor. Men postens utgångspunkt var Nietzsche. Serien handlar om att utgå från ett citat och sedan försöka applicera det på något aktuellt. Det är en utmaning, en kul utmaning tycker jag.
Jag sätter ett bokmärke på din blogg och följer utvecklingen.
(På tal om teknik: kul att det här måste avslutas med att jag skall bevisa att jag inte är en robot.)
Jag gör det samma på din! Nätet är fantastiskt, en teknik som för tankar och människor samman. Och som skiljer människor från maskiner!
Skicka en kommentar