Mycket har sagts om skolan och jag ska här försöka att inte säga mer, för mer behöver inte sägas. Inte om skolan, lärarna, betyg eller elevernas resultat. Det är inte där problemen finns, allt det där är symptom på det som är det riktiga problemet. Och det problemet är långt allvarligare än många anar. Problemet visar sig hur man talar om skolan och vad man talar om. Delvis handlar det också om frågan i sig, att man talar om skolan, på det sätt man talar om den. Talet om skolan handlar om allt annat än kunskap och åsikterna som förs fram i debatten har bara en ytterst vag koppling till verkligt vetande. Snart sagt alla åsikter har sin vetenskapliga artikel att hämta stöd från. Problemet bottnar i hur vi ser på kunskap i samhället idag.
Kunskapen är inte i centrum. Fokus riktas mot annat istället, för kunskap går inte att mäta. Kunskap är vetande som förkroppsligats och kvaliteten på kunskapen ligger i användandet, ute i samhället, i praktiken. Fast det går inte att mäta, inte på ett sätt som går att jämföra över tid och i olika länder. Därför mäter man inte det, för det skulle inte ge några användbara kunskaper. Det politiker vill ha är tydliga siffror som visar att motståndarna har fel eller att det egna partiet har rätt. Därför mäter man detta, hela tiden och man letar med ljus och lykta efter studier som med lite kreativt tolkningsarbete kan sägas visa det man vill visa på, det vill säga det man redan vet.
Debatterna som skolan gör därför mer skada än nytta. Ju oftare skolan debatteras, desto längre från målet hamnar vi. Vetande passar sig synnerligen illa för att debatteras. Var finns samtalen om skolan, lärda samtal med kunskap i centrum? Kloka ord som bryts och där ingen gör aspråk på att sitta inne med sanningen om hur det är egentligen. Var finns (kunskaps)visionerna, för skolan och för samhället? Vad vill allmänheten veta idag? Vad handlar programmen om på TV? Hur ser den allmänna synen på kunskap ut? Den typen av frågor behöver det samtalas om, ifall vi verkligen vill ha en skola där eleverna verkligen sysslar med det skolan ska syssla med, kunskap.
När jag var liten var Vi femman ett allvarligt program. Ett spännande program där kunskapen stod i centrum. Idag är det bara de närmast sörjande som bryr sig. Idag heter motsvarande program, Vem är SMARTARE än en femteklassare? Och det är ett importerat format från USA, ett rent underhållningsprogram där kunskapen är en ingrediens bland annat, eller om vi ska vara ärliga, kunskapen är ett svepskäl för att sända programmet. Titta i tidskriftshyllorna på Pressbyrån. Rader med tidningar om vetenskap där man i nummer efter nummer framförallt avhandlar ämnet Hitler, om det är historiska tidskrifter och Rymden, om det är naturvetenskapliga dito. Kunskap idag är bara värt något om den är banbrytande, säljande eller kuriös. Vetandet i sig anses trist och ingen verkar riktigt veta vad man ska göra med det. Kunskapen har förlorat sitt egenvärde. Det är problemet.
Samma i akademin. Där är det antalet publikationer om var dessa publicerats som är det centrala. Och när allt fler forskare tvingas publicera allt mer växer det fram allt fler tidskrifter där hugade forskare lockas att publicera sina alster. Och när allt mindre tid i den akademiska världen läggs på samtal om innehåll och seminarier där kunskapen står i fokus, när allt mer av tiden läggs på arbeten med ansökningar om mer forskningsmedel, där händer samma sak som på TV och i Pressbyrån. Kunskapen förvandlas från det som var centralt, till en formalitet. Idag hålls det kurser i hur man skriver artiklar för att få dem publicerade, till exempel. Fokus på form alltså. Visst forskar forskare fortfarande, men allt mindre tid finns för den verksamheten. även för den som har turen att landa ett större projekt. För alla får allt med administrativa uppgifter och kunskapen håller på att förvandlas till ett slags formalitet, på samma sätt som i övriga samhället.
Detta blir ett problem i och för skolan, förr eller senare, för eleverna är en del av samhället och samhället är alla vi tillsammans. Hur ser du på kunskap? Vad är du intresserad av? Det är inga retoriska frågor, det är kunskapens kärnfrågor. Problemen i skolan är ditt och mitt problem, inte Björklunds eller lärarnas. Utan K U N S K A P E N i centrum finns inget möjlighet att skolan ska kunna leva upp till våra förväntningar!
3 kommentarer:
De tendenser du pekar på är värda att uppmärksammas, men samtidigt: kunskap tar alltid någon form. Sedan kan man undra, vilka former är förhärskande nu och vad innebär det (det är kanske det din text handlar om)? Vad känns igen som kunskap, i olika sammanhang? Redan termen "kunskap" är en form (vad är då inte kunskap)? Vad jag inte riktigt kan lösa, är då du skriver att "kunskapen har förlorat sitt egenvärde", samtidigt som du också skriver att "kvaliteten på kunskapen ligger i användandet, ute i samhället, i praktiken". Är det inte en paradox?
Man kan tänka sig många olika saker som utspelar sig i ett sådant spänningsfält. Musealiseringsprocesser, t ex, där vad som en gång var "användande ute i samhället" blir något annat, kanske "kunskapens egenvärde" och användning inom kulturarv.. eller något annat fält (vad händer med sådant som processas genom ett museum? Genom universitet? Genom etnologi? Jag tror man kan fråga så istället för att hela tiden använda termen kunskap, som lämnar så mycket underförstått. Men det beror kanske på, ifall man vill tala politiskt så är väl "kunskap" också en sammanhållande, enande term..).
Tack för klargöranden och intressanta synpunkter Ann-Helen! Du har rätt i att kunskap tar sig olika former och i att jag nog är lite inkonsekvent här och där, men det är något slags processande jag vill peka på, att det har förändrats och det idag handlar allt mindre om kunskap. Björklund talar om resultat och betyg och på högskolan är det poäng och examina som räknas och det påverkar vetandet. Det är ju ett slags process och dess konsekvenser. Gillar den tanken och det perspektivet! Lysande!
Kanske man kan tänka att det finns många olika kunskaper och kompetenser. Och att kunskap måste ses ihop med kompetens. Form finns alltid med, och gör det möjligt att känna igen något; ger konturer. Men vilka former används och är tillgängliga och vad betyder det för vad som räknas som kunskap eller kompetens, ens? Det som inte räknas kallas ibland klotter, eller flum, eller "pynt", något "extra" eller onödigt.. Det finns en maktaspekt där också. Ibland sker det missförstånd eller kategorimisstag, när något misstas för något annat. Det tycker jag är rätt intressant.. och det är vad jag funderar mycket på just nu.
Skicka en kommentar