Läser om Putin och det som händer på Krim och om spekulationerna kring vad Rysslands agerande beror på och vad som kan hända framöver. Som sagt, det är så vi människor fungerar. Vi vänder oss till en ordnad historia för att få vägledning till framtiden. I SvD hittar jag en läsvärd artikel, som tyvärr inte finns på nätet, skriven av historikern Christopher Clark. Rubriken lovar att historien ger oss nycklar till en lösning på krimkrisen, men Clark är klokare än så. Han menar att lösningen måste inkludera en tydlig respekt för mångfalden av berättelser och intressen som möts just där och artikeln avslutas med följande tänkvärda rader.
Krisen i Ukraina är en påminnelse om hur snabbt händelseutvecklingen kan förstöra även det mest omsorgsfulla planeringsarbete och frambringa oförutsedda konstellationer. Men alla nyckelspelare i detta drama verkar ha fattat en sak: nämligen att de svar som historien kan ge till samtiden är mångbottnade och villkorliga, inte unika och entydiga.Det är just så det är, inte bara på Krim, utan överallt, alltid. Tillvaron är mångbottnat komplex och aldrig entydig. Och framtiden är öppen, den blir till här och nu, genom våra handlingar. Den skapas av oss, just här, just nu. Vad har detta med den svenska skolan att göra? Allt menar jag. För varför har vi en skola, om den inte kan lära oss hantera tillvarons krav och framtidens utmaningar, det som som är följden av ett då och som skapar ett sedan. Skolans kris handlar som jag ser det om att allt för många med ansvar för skolan, mot bättre vetande, har bortsett från ovanstående. Dagens skola är byggd på en dröm om att historien ger oss svar och att framtiden går att förutsäga och planera. Dagens skola satsar mer på kvalitetssäkring och målsyrning är på bildning, som är förmågan att hantera just den komplexitet som livet ständigt skapar.
Sveper vidare över dagens tidningar på nätet och hittar sent omsider en artikel från igår i DN, av Thomas Lerner, som intervjuat en gammal lärare, Hans Möller som är 89 år, om hans tankar om skolan. Ett klokt inlägg i en annars ganska förvirrad debatt där fakta ställs mot fakta och där alla är överens om att just deras modell är det rätta och där ingen lyssnar på någon. Jag, jag, jag som i konkurrens med andra strävar efter att vinna. Konkurrens anses vara kvalitetsdrivande. Och den synen är den enda tillåtna synen, vilket är ett skolproblem mer än något annat. Konkurrens leder till jakt på ökad effektivitet vilket leder till minskade resurser och mindre tid, mer administration och till en utarmad insikt om hur det är. Dagens skola må vara kvalitetssäkrad och den ger oss kanske de bästa kunskaperna, men eftersom vetandet som lärs ut och planerna man utgår från inte svänger i takt med verkligheten ger oss skolan sämre kunskaper och insikt om vad som bör göras. Ju mer av samma, desto allvarligare blir problemen. Inte helt olikt situationen på Krim.
Vad som behövs är en annan syn på tillvaron och en annan syn på såväl kunskap som människan. Hans Möller sätter fingret på problemet och visar vägen mot en lösning när han säger följande.
– Det viktiga är inte om läraren arbetar i en kommunal skola eller i någon friskola. Det som verkligen betyder något för ett lands utveckling är en skola som utvecklar gott självförtroende och kreativitet. Men det är inte något som mäts i Pisa-rapporten och liknande undersökningar.En grundmurad självkänsla, förtroende för sin förmåga och kreativitet är egenskaper som inte går att beställa fram. Vägen mot just dessa egenskaper är lika krokig och oförutsägbar som framtiden. Skolans fixering vid resultat och utvärdering bygger på helt felaktiga grundantaganden. Det leder till en skola som ger alla, utom en liten elit med goda förutsättningar, sämre självkänsla och som motarbetar kreativitet. Vi bygger en skola som underminerar grunden den står på. Läser i GP om hur en rektor på en skola i Göteborg insåg just detta och hur hon satsade på just det som Möller pekar på. Hon spräckte budgeten och fick bannor från ägarna, för det ekonomiska resultatet ansågs viktigare än den miljö som rektorn skapat på skolan, där eleverna kände sig trygga och där kunskaper och intresse börjat spira. Svensk skolpolitik i blixtbelysning, så ser det ut idag. Och så undrar vi varför det går som det går. Det är uppenbart att kartan inte stämmer med verkligheten och att ansvariga för skolan konsekvent väljer att orientera sig efter kartan, utan hänsyn till den verklighet som utspelar sig mellan då och sedan. Rektorn väljer att gå och ägarnas budet kan komma i balans igen. Så skapas ingen skola som ger eleverna självförtroende och utvecklar förmågan till kreativitet. Åter till Lerins artikel.
Skolkuratorn Petter Iwarsson skriver i den nyutkomna boken ”Samtal skolan”, utgiven av Gothia fortbildning, om relationernas betydelse för att eleverna ska trivas och lära sig något. Han är även sakkunnig på Bris och i en intervju på Insidan i mitten av februari pekade han på en föga uppmärksammad del av Pisarapporten, som visar att många elever upplever att den svenska skolan inte är till för dem.Skolan av idag är till för ägare och politiker som använder den för att locka väljare. Skolan har blivit en resultatenhet styrd av ekonomi, med fokus på fakta och det som går att mäta. Skolan är inte en plats där människor får växa och där man kan utveckla egenskaper som behövs för att hantera en komplex verklighet. Skolan ses som en kostnad, inte som en investering för framtiden. Effektivitet och mätbarhet är viktigare än allt. Klart barnen inte känner sig delaktiga då. Och den arbetslinje som politiken betonar idag gör att ungdomarnas känsla av utanförskap växer än mer. Klart skolan inte fungerar då och självklart ger mer av samma medicin upphov till fler och allvarligare problem. Det spelar ingen roll hur fin kartan är om den inte stämmer överens med terrängen.
Hans Möller känner igen sig i den bilden. Lärare berättar att de inte har tid för samtal, att tempot hela tiden ökar och att de tvingas jäkta mellan lektionerna utan någon tid att möta eleverna på riktigt.Vi är många som oroar oss och inser allvaret, som med sorg i hjärtat se hur det som byggts upp under generationer på kort tid raseras av krafter som inte bryr sig om något annat än det ekonomiska resultatet. Och landets högste ansvarige bryr sig mer om sin bild av hur det borde vara, än om verkligheten för eleverna ute i skolan och ungdomarna som ska ta hand om oss alla när vi blir gamla. Konkurrens är bra för den som är framgångsrik, men en kunskapsfrämjande skola för lärande måste vara till för alla.
– Jag efterlyser en skola där målet är att varje barn ska få utvecklas i frihet efter sina egna förutsättningar. Ingen utkuggning, ingen ångest för att få låga betyg eller slås ut.
Docenten och forskaren Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.Kulturvetenskap som är mitt ämne hånas av ansvariga för skolan, för kunskaperna som en sådan utbildning ger går inte att mäta på samma sätt som naturvetenskapliga kunskaper. Humaniora talas det ofta varmt om i högtidstal, men i praktisk handling är det uppenbart att det anses vara förlegat att studera kultur, konst och språk. En överflödig lyx som vi inte har råd med. Fast det är just det sättet att tänka som försatt oss i den situation vi nu befinner oss i. Teknik och matematik ekar tomt och framstår som meningslöst om faktakunskaperna inte balanseras upp med förmågan att hantera komplexitet som är det viktigaste resultatet av kulturstudier. Humaniora ger skolan det Möller och Scherp efterlyser. Kulturvetenskap skapar sammanhållning och främjar kreativitet.
– Samtidigt är pedagogik mer släkt med konsten än med vetenskapen, tycker Hans Möller. När allt som skulle vara skapande och lekfullt blir till plikt och tvång är vi inne på en tveksam väg. Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?
Sedan medeltiden har det hetat att kunskapens rot är bitter, påminner Hans Möller. William Shakespeare skriver om att en ”grinig skolpilt med sin packe böcker kryper som snäckan trög till skolan”. Författaren Anna-Maria Lenngren berättar i en dikt om en barndom ”då allt utom min läxa jag lätt och lustigt fann”.Alla som gått igenom en utbildning vet att detta är kloka ord. Kunskapens väg som leder fram till rosorna är fylld av stickor och kräver något av den som vill bana sig en väg fram. En skola som satsar på effektivitet riskerar att göra mer skada än nytta, för det krävs varsamhet och förståelse för att ta sig helskinnad genom prövningen. Det krävs stöttning, tillit och förståelse. Kunskap kan inte nås på något annat sätt. Alla kan Googla idag, men verkligt vetande finns inte på nätet, det är mer en färdighet som bara kan lockas fram och med möda tillägna sig.
– Skolan har alltid setts som en nödvändig prövning. Men den finske hjärnforskaren Matti Bergström menade att vi måste befria barnet, den ”sista slaven”. Jag har mött många lärare som brinner för sin pedagogiska uppgift. De vill inte syssla med inpluggade kunskaper som glöms bort så fort provet är avklarat. I stället vill de verka som bildningskonstnärer så deras elever lämnar skolan som fria individer, beredda att möta framtiden med öppna ögon.Bildningens status i samhället är vad vi borde mäta, för det ger oss indikationer på vart vi är på väg. En skola med bildning som mål är den enda skolan där mer av samma leder till bättre resultat. Den enda riktiga skolan. En skola som får kosta, för att samhället behöver den och för att den utgör den enda garanten som finns för att klara av livets prövningar. Bildning är kanske en dyrbar investering, men den kostnaden är ändå alltid mindre är priset vi får betala om vi försummar den. Det vi gjorde igår får vi betala för imorgon. Därför behöver vi bildning, för att hantera det nu som följer på då och leder oss mot sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar