Dagens Nietzsche, om bildning och att vara normativ

På bildningsseminariet i Umeå talade vi en del om detta att vara normativ och om det är bra eller dåligt. Har varit inne på det tidigare och tänkt på den frågan en hel del. Vetenskap ska vara objektiv, inte subjektiv. Ingen tvekan om det. Det jag tycker, utan att ange tydliga skäl för åsikterna, hör inte hemma i vetenskapen. Är inte vetenskap. Vill vara tydlig med var jag står i frågan innan jag börjar reflektera kring synpunktens implikationer. För vad är objektivitet och hur upprätthåller man det idealet inom vetenskapen. Är det ens möjligt? Jag blir allt mer benägen att luta åt att det inte är möjligt, eller i alla fall att det inte är möjligt fullt ut. Och det leder mig till tanken att det är bättre att överge kravet på objektivitet, till förmån för en mer normativ (men lika strikt) vetenskap. Vetenskap bör, menar jag, vara normativ. Låt mig förklara hur jag tänker.

Om vi har ett krav på vetenskapen att den ska vara objektiv kommer objektiviteten oundvikligen att hamna i fokus. Objektivitetskravet riskerar att leda till att resultatets sanningsanspråk granskas mer än resultatet i sig. När och objektivitet är viktigare än allt annat kommer resultaten, vilka alltid kan tolkas på olika sätt, att bli till sanningar som måste accepteras. Ingen kommer undan tolkningen. Förr eller senare ska vetenskapens resultat omsättas i handling ute i samhället och eftersom det är människor som lyssnar på och tar till sig sanningarna kommer det aldrig att kunna bli annat än tolkningar av dem. Sanningen är alltid förmedlad, aldrig ren. Det är inte att vara subjektiv. Det är ett objektivt uttalande om hur människan fungerar. Risken är att kravet på vetenskaplig objektivitet leder till att vetenskapsutövarna får tolkningsföreträde när resultaten ska implementeras i samhället och omsättas i handling. Det är olyckligt, för akademiker är också människor, med allt vad det innebär.

Det är inte lika självklart att objektivitet är gott och subjektivitet är ont. Jag hoppas i alla fall att mina argument för den ståndpunkten är tydliga och går att följa, även för den som inte håller med mig. Och jag tar tacksamt emot synpunkter på resonemanget och slutsatsen, invändningar och annat. För jag tror på samtalets kraft, på att samtal om subjektivitet, objektivitet och vad vi ska göra av resultatet av vetenskapliga studier, är det enda sättet vi människor kan närma oss idealet: En objektiv vetenskap fri från värderingar. Jag menar att subjektivitet och en tydligt normativ vetenskap ligger närmare det man menar när man säger att vetenskapen ska vara normativ, än nuvarande krav på objektivitet. För om allmänheten tror att objektivitet är möjligt förläggs ansvaret för samhället på forskarna och det är olyckligt, för det ger forskare otillbörligt mycket makt över vardagen. Dessutom utarmas den generella förmågan till kritiskt tänkande om allt fler, allt oftare, tar till sig kunskap allt mer okritiskt. För att den "garanterat" är objektiv.

Subjektivitet och normativitet leder, menar jag, till att bildningsgraden i samhället ökar. För fler kommer att tvingas bli tydligare med hur de tänker och varför de tänker som de gör. Så länge vetenskapen är transparent är subjektivitet och en normativ ansats i alla fall inte mer problematisk än en förment objektiv. Transparens och öppenhet är nyckelordet, och ett samhälle fyllt av kritiskt granskande mottagare är garanten för att allt som hålls för sant är rimligt. Ingen kan eller ska ha makten över vetandet. Det bästa argumentet leder förr eller senare till kungen, eller till marknaden för att ta et mer aktuellt exempel. Det bättre argumentet kan och bör däremot alla söka efter och samtala om. Och det underlättas ifall man är öppen med att resultaten är normativa. Kravet på objektivitet kan leda till minskad bildning i samhället, för det gör utbildning till ett slags formalitet, något som bara ska klaras av, så fort och effektivt som möjligt. Det är olyckligt.

Jag har som sagt tänkt mycket på detta. Det som får mig att skriva denna bloggpost är de lärda och oerhört stimulerande samtalen i Umeå, samt följande aforism från Nietzsche. Han var normativ, liksom många av bildningens banerförare. Och jag märker att även jag är normativ och att det ofta påpekas för mig. Men jag hoppas att läsaren märker att jag inte är det omedvetet, att jag är det av en anledning och att jag kan argumentera för ståndpunkten. Jag är vidare öppen med det. Nietzsche är också öppen och han skriver om sitt liv och sin bildningsresa. Vetenskap eller filosofi är för honom inget arbete, inte ett sätt att göra karriär. Det är ett sätt att leva, det är hans sätt att leva sitt liv. Och vi bjuds in till det livet och kan utifrån vad han skriver om avgöra om vi ska lita på och ta till oss hans slutsatser och omsätta dem i handling. Genom att Nietzsche inte är objektiv blir hans forskning lättare att granska och läsa kritiskt. Resultaten läggs inte fram som fakta, som sanningen, vilken MÅSTE accepteras. Däri finns hela skillnaden och det argumentet hänvisar även jag till för att möta eventuell kritik för att jag är normativ. Läs följande och reflektera.

338

Viljan till lidande och de medlidsamma. -- Är det till nytta för er själva att i första hand vara medlidsamma människor? Och är det nyttigt för dem som lider att ni är det? Men låt oss för närvarande lämna den första frågan obesvarad. -- Det som vi djupast och personligast lider av är obegripligt och icke-tillgängligt för nästan alla andra; i det stycket är vi fördolda för vår nästa, även om han och vi är gjutna ur samma stycke. Men överallt där man lägger märke till oss i vår gemenskap av lidande människor, blir vårt lidande uttolkat på ett flackt sätt; det hör till den medlidsamma affektionens väsen att den klär av det främmande lidandet alla egentligt personliga drag -- våra "välgörare" överträffar våra fiender i att förminska vårt värde och vår egen vilja. I de flesta välgärningar som ägnas olyckliga människor ligger det något upprörande i den intellektuella lättfärdighet med vilken den medlidsamme spelar försynt; han vet ingenting om hela det inre sammanhang och den sammanflätning som olyckan innebär för mig eller för dig! Hela min själsekonomi och dess balansering genom "olyckan", nya källsprång och behov som bryter fram, gamla sår som ärrar sig, hela perioder ur det förgångna som stöts av -- allt detta som kan vara förknippat med olyckan bekymrar inte den käre medlidsamme; han vill hjälpa och har inte en tanke på att det finns en personlig nödvändighet i olyckan, att ångest, umbäranden, försakelser, midnattstimmar, äventyr, vågspel, missgrepp för mig och dig är lika nödvändiga som sin motsats, ja att, för att uttrycka det i mystikens termer, vägen till den egna himlen alltid går genom det egna helvetets vällust. [...]

Medlidande är ett mycket talande exempel, som jag tror att alla kan förstå. Ingen kan veta vad som händer och rör sig inom den andre. Bara jag vet hur jag reagerar och tänker. Och varför är visas medlidsamhet, egentligen? Pregnanta frågor, som visar upp djupt mänskliga egenskaper. Den som känner igen sig i beskrivningen eller som håller med om det rimliga i tanken kan jobba vidare på det spåret och göra egna reflektioner, som jag gör här. Det underlättas av att ingen behöver bry sig om ifall det är sant eller ej, för det viktiga är inte om det är sant, utan vad det gör med oss. Den som vill visa medlidsamhet för att framstå som god har allt att vinna på hens motiv inte ifrågasätts och samma gäller för tolkningar av vetenskapliga resultat. Människor har alltid motiv, ofta helt omedvetet. Om vi tillåter oss att vara mer subjektiva och om vetenskapen tydligare blir normativ blir det lättare att upptäcka dessa djupt mänskliga egenskaper. Och det i sin tur gör vetenskapen mer objektiv genom att vara tydlig med dess subjektivitet och normativitet. Tänker i alla fall jag och läser vidare. Nietzsche avslutar aforismen på följande, tänkvärda sätt.  

Och även om jag här förtiger en del, så tänker jag ändå inte förtiga min moral som säger mig följande: Lev i det fördolda, så att du kan leva för dina egna mål! Lev ovetande om det som din epok tycker är viktigast! Lägg mellan dig och nuet en hud som åtminstone är trehundra år tjock! Och skränet av i dag, larmet från krigen och revolutionerna, ska vara dig som ett mummel! Du kommer också att vilja hjälpa: men bara dem vilkas nöd du helt förstår, därför att de delar samma lidande och samma hopp med dig -- dina vänner, och bara på det sätt på vilket du hjälper dig själv: Jag vill göra dem modigare, uthålligare, enklare, gladare! Jag vill lära dem det som så få i dag förstår och medlidandets predikanter minst av alla: -- medglädjen!

Objektiviteten fjärmar oss människor från varandra. Den stärker och ger kraft åt normen, som tvingar alla in mot mitten. Människa är inget entydigt begrepp, men om vi aldrig talar om hur vi tänker eller hur vi upplever världen, om vi skyr och undertrycker subjektiviteten förvägrar vi oss själva kunskaper om varandra. Kunskaper som även behövs för att förstå sig själv. Objektivitet undertrycker känslor och det påverkar världen och människors syn på kunskap och vad som är bäst att göra och tänka. Medlidande betraktat i ljuset av dessa tankar förlorar helt klart en del av sin aura och sitt rykte som något gott. Subjektivitet och normativitet främjar medglädje, för det är egenskaper som för människor samman på ett sätt som objektivitet inte gör.

Nietzsches bok heter Den glada vetenskapen. Och den som är normativ, subjektiv och personlig i sitt skrivande engagerar läsaren och bjuder in till samtal. Objektivitet tvingar på oss sanningar likt en objuden gäst som tränger sig på. Tycker du som jag blir jag glad och vi kan båda utvecklas. Om du inte gör det kan vi skiljas i samförstånd om att vi är överens om att vi inte är överens. Subjektiv vetenskap och normativt skrivande engagerar och främjar därigenom bildning, kritiskt tänkande och växande människor. Jag föredrar det, för jag vill se en vetenskap som svänger mer i takt med och som förhåller sig tydligare till hur livet faktiskt levs. Jag erkänner: Jag är normativ! Men jag är i alla fall öppen med och hymlar inte med det. Och jag säger inte det jag säger för att få rätt, utan för att jag vill samtala om våra kunskaper och det vi håller för sant.