onsdag 4 april 2018

Under Strecket, en personlig betraktelse

Under arbetet med detta bloggprojekt har det funnits några platser på nätet som jag hela tiden återvänt till för att få inspiration. Under Strecken på SvD är en av de platserna. Genom åren har det blivit många poster med utgångspunkt i texter som publicerats där. Jag har kallat Under Strecket för ett universitet och det är ett imponerande bildningsprojekt med anor; en ljusboj i mörkret helt enkelt. I år är det 100 år sedan man började publicera dagliga texter av framstående författare, kulturskribenter och forskare. En lite längre och fördjupande text varje dag, i 100 år. Vilken källa av insikter och vilken samling klokhet. Jag har känt en enorm respekt för denna institution. Fast på senare tid har jag börjat oroa mig över vad det ska bli av det och hur länge Under Strecket kommer att överleva. Fasaden är putsad och utåt sett ser allt ut att vara frid och fröjd, men hur står det till på redaktionen och hur ser arbetsförhållandena bakom kulissen ut egentligen?

Jag har länge tänkt att jag skulle försöka skriva något som skulle kunna passa där, men jag vågade inte. Det kändes för stort och mitt självförtroende sviktade. Fast i höstas bestämde jag mig för att göra ett försök. Efter moget övervägande och långa funderingar började jag skissa på en text om kunskap, kultur och samtal som är det jag sysslat med och oftast återkommer till i mitt tänkande. Jag tänkte mig en text som försvarar kulturvetenskapen och som förklarar dess särart. Samtal är också temat för en av mina böcker, vilket jag dock insåg att jag inte kunde skriva om. På Under Strecket skriver man om andras texter. Texten som jag skrev och filade på under några veckor i höstmörkret handlar om Deleuze och jag utformade den som ett försvar för postmodernismen som debatterades häftigt under hela förra året. Och när jag var nöjd med resultatet kontaktade jag redaktionen. Kulturchefen svarade inte själv (hen får tydligen många mail och hinner inte svara), men jag fick ett autosvar med en hänvisning i mailet till Under Streckets egen mailadress, och när jag använde den för att få svar på mina frågor, om man tog emot manus eller om texterna bara skrevs på uppdrag, fick jag ett glatt och uppmuntrande svar. Jag var välkommen att sända in ett manus och antogs texten för publicering utgick ett arvode om 4000:- sa man. Då jag hade varit mer än nöjd med att bara få en text antagen var detta översvallande positiva besked. Efter några dagars filande på texten samlade jag därför mod och sände in mitt förslag; detta var i slutet av november. När jag inget hört på en vecka mailade jag igen och frågade om texten kommit fram och fick då svaret att det var mycket att göra innan jul och man hade inte hunnit sända något mottagarbesked. Det var ju bara det jag ville veta, att texten tagits emot, så jag tackade för svar och tänkte inte så mycket mer på saken. Vis av erfarenhet efter kontakter med bokförlag vet jag att det kan ta tid att få besked, att många redaktioner som ansvarar för publicering av texter översvämmas av förslag. Men när jag inget hört under hela december mailade jag efter helgerna till Under Streckets mailadress för för att höra hur lång tid det brukar ta att få besked. Jag väntade en vecka och när jag fortfarande inte fått svar mailade jag direkt till den redaktör som svarat på mitt första mail och då fick jag svar. Det hade kört ihop sig innan jul. Vanligtvis brukar det ta två eller tre veckor att ge besked sa man. Jag tackade för detta och väntade ytterligare en månad. I början av mars hörde jag av mig igen och frågade vad som hänt med mitt manus?! Först fick jag inget svar, men när jag återigen mailade direkt till redaktören jag haft kontakt med sa hen att min text hamnat mellan stolarna (delvis beroende på att man varit upptagna med arrangemanget kring 100-årsjubiléet) men man lovade att läsa texten och återkomma. Jag trodde då att jag skulle få besked inom typ en vecka, men när jag väntat tre veckor hörde jag av mig igen till Under Streckets mailadress, och efter knappt en vecka utan svar mailade jag till redaktören igen. Det mailet har jag ännu inte fått svar på, men jag har bestämt mig för att ge upp hoppet och ambitionen att få se mina ord publicerade på Under Strecket. Jag publicerar texten här istället för att ge mina trogna och uppskattande läsare chansen att bedöma dess kvalitet.

Anledningen till att jag skriver denna post är dels att jag känner mig besviken över hur jag behandlats, dels att jag befarar att handhavandet är en konsekvens av att papperstidningens status är hotad, vilket även utgör ett hot mot bildningen (som jag förknippar mycket med just papperstidningens begränsningar och långsamhet). Idag när de stora dagstidningarna publicerar sig på nätet blir de allt mer en röst bland andra i bruset och när man sparar pengar i en tidningskoncern är det antalet anställda man skär ner på, vilket först bara märks när man kontaktar tidningen. Det oroar mig och jag skriver denna bloggpost för att sätta ord på oron över kunskapsutvecklingen i landet och bildningens status. Jag hade inte räknat med att få texten antagen, även om jag så klart hoppades. Jag liksom alla andra okända författare är van vid att bli refuserad, och det är naturligtvis alltid upp till utgivaren att bestämma vad man ska publicera. Hade jag fått ett tack, men nej tack (det hade räckt, men jag hade så klart blivit glad om avslaget kort motiverats så man vet orsaken), hade jag känt att jag gjort vad jag kunnat. Nu rann det hela bara ut i sanden, efter nästan ett halvår av väntan. Samma sak har jag varit med om i kontakten med några bokförlag. Man säger att man välkomnar manus, men sedan hör man inte av sig och svarar heller inte på mail. Jag har funderat jättemycket på vad detta kan tänkas betyda och hur man ska förstå agerandet. Varför ge sken av att man faktiskt tar emot och överväger publicering när man uppenbart inte bryr sig om de som kontaktar utgivaren? Det kan så klart vara mig och mitt skrivande det är fel på, men varför inte bara säga det då? Jag tror inte jag är ett missförstått geni, men jag vet ju att jag blir läst och får ofta uppskattande kommentarer i olika sammanhang för mitt skrivande av människor som själva skriver. Helt värdelös eller ointressant kan jag inte vara så problemet med bemötandet måste ligga någon annanstans, och jag tror tyvärr det är på redaktionerna det brister. Jag misstänker att man är så pressade av ekonomins och ledningens krav på avkastning och ökad effektivitet att man bara nätt och jämt kan hålla fasaden uppe. Men så fort man kommer nära eller som jag interagerar med människorna som är satta att ansvara för verksamheten och har att ro det komplexa uppdraget i hamn så krackelerar bilden. Detta oroar mig, för det visar (om jag har rätt) att bildningens värde är hotat och att kunskapen har svårt att stå emot tycket från ekonomins kraft. Vi ser samma utveckling i skolan och det oroar mig. Har vi hamnat där att man måste vara någon för att bli respekterad och lyssnad på i dagens samhälle?

Nåväl, här kommer texten som refuserades:

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik, vilken aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Text. Därefter var det lugnt ett tag, men nu har kritiken blossat upp igen. Postmodernism beskylls idag av allt fler för att vara ett hot mot kunskapen och sanningen. Fast om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas, och hur relativistisk är filosofin och forskningen som anklagas för att sprida alternativa sanningar?

En förklaring till att kontroversen blivit så oresonlig är att motståndarna möts i debatter istället för i samtal. Debatten bygger nämligen på samma kunskapssyn som kritikerna förfäktar och postmodernismen kritiserar. I en debatt finns bara plats för en enda vinnare och för att det hela ska fungera måste problemet som debatteras vara av samma natur, vilket inte är självklart. Alla frågor som undersöks vetenskapligt har inte ett enda rätt svar. Liksom inom alla vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i delproblem som löses separat och sätts samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olika typer av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den breddar och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala, men rådande debattkultur tvingar olyckligtvis parterna att gräva skyttegravar och kämpa mot varandra om vilken syn på kunskap som ska vara den enda giltiga i en duell som bara ena sidan kan vinna, vilket är djupt olyckligt och dessutom helt onödigt.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givna svar. I ett samtal måste man inte komma överens och enas om ett svar, det bästa och enda. I ett samtal vänds och vrids på frågeställningen som ska granskas kritiskt och parterna lär sig idealt sett förstå både problemet och varandras argument bättre. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Den filosofi som Deleuze och hans kollega Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till felaktiga påståenden om matematik i några av deras texter. Deleuze och Guattari skriver dock inte om matematik, de använde exempel från matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt och med hjälp av olika exempel. Kultur, som analysverktygen är skapade för, är ett komplext forskningsproblem och därmed betyder smärre felaktigheter inte så mycket. Ett fel i marginalen betyder inte att hela tankebygget omkullkastats, bara att analysverktyget försämras något.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som 2004 gavs ut på svenska (i översättning av Kristina Ekelund) i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Några nyckelcitat hämtade från den texten får illustrera hur postmodernistiska filosofer skriver och tänker samt hur innehållet i texten kan användas.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
För mig som kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska bekräftas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Ovanstående citat blir meningsfullt för mig när den bärande tanken relateras till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden liksom innebörden i orden och begreppen som högre utbildning och forskning kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger meriteringsprogrammet på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze skapade kartor ämnade för orientering i okänd terräng. Orden och tankarna är verktyg, inte sanningar. Fungerar inte verktygen är det bättre att låta bli att använda dem än att kritisera verktygsmakaren.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt begrepp för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp kan tankefiguren dock överföras till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde, om och när tankarna omsätts i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli, därför lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan parterna som samtalar och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.
Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en förändrande resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han tänkte tillsammans med Guattari och de samtalade med levande och döda. Postmodernistiska texter presenterar alternativa perspektiv på verkligheten, inte alternativa sanningar.

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidig förståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerar lika bra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

Inga kommentarer: