Sommarläsning, en reflektion

Förra sommaren gav jag mig på Brott och straff samt Idioten. Det var något jag länge tänkt göra eftersom Dostojevskij trots allt är en litterär gigant som fortfarande läses efter över 100 år. I år tog jag mig an Bröderna Karamasov. Idioten fick jag kämpa med, den var bitvis mördande tråkig. Bröderna Karamasov var bättre, och bitivs (särskilt två passager om sammanlagt, typ 70 sidor) brilliant. Som helhet måste jag dock tyvärr säga att jag är besviken. Jag ångrar inte en sekund att jag läste böckerna, tvärtom. Jag kan i minnet återuppleva handlingen, röra mig i miljöerna och det känns nästan som jag är bekant med karaktärerna. Det måste sägas vara kännetecken på litterär kvalitet. Samtidigt förstår jag om man inte orkar ta sig igenom så pass massiva texter. Karamasov var på över 1000 sidor, och Idioten är nästan lika omfångsrik. Eftersom jag är dyslektiker gör det det samma om böckerna jag läser är lättlästa eller krävande, läsning har alltid varit ett slags projekt för mig. Därför passar det bra att ladda ett tag innan jag biter ihop och tvingar mig genom massan av text. Nästa sommar, eller möjligen i jul tar jag mig an Cervantes. Få saker känns viktigare än att läsa böcker av hög litterär kvalitet, eftersom det både ger mig perspektiv på mitt eget liv och insikt i andra människors tankevärldar.

Bildning handlar inte om att kunna skryta om att ha läst några speciella böcker, det är ett sätt att leva och en syn på kunskap. Läsandet är intimt förknippad med den intellektuella förmågan och är vad som skiljer människor från datorer. Därför är bildning så viktigt att värna. Att lära sig kämpa med svåra texter utan att ge upp utvecklar förmågan att övervinna olika typer av intellektuella hinder och främjar lärandet även på andra områden än dem man är upptagen med när man läser. Debatten om läsläxor gör mig därför bedrövad. Jag oroas över föräldrar och debattörer som driver linjen att elever inte ska "behöva" läsa på loven. Den inställningen är den mest bedrägliga formen av populism, eftersom den förs fram som ett uttryck för omsorg om barnen, när det i själva verket handlar om underminering av själva grunden för kunskapssamhället. Jag är tacksam över att jag "tvingades" läsa, trots att det var en kamp i unga år. Just för att det varit så jobbigt uppskattar jag bildningen jag med möda tillägnat mig. Böckerna berikar mitt liv på ett sätt som ingenting annat gör. Att spela datorspel, kolla på TV-serier eller lyssna på podar och ljudböcker kan säkert leda till värdefulla insikter och ge berikande upplevelser, men kan ALDRIG ersätta pappersboken!

Om jag hade läst Dostojevskij när jag var yngre hade jag troligen aldrig orkat ta mig igenom ens en av böckerna. Här har lärarna på grundskolan och våra bibliotekarier en stor och viktig uppgift att vägleda och inspirera. Läsningen måste vara lagom utmanande, för att man ska orka hålla ut. Det ska vara svårt, men inte för svårt. Tids nog kan man höja ribban, och med tiden utvecklas ens smak, om man inte bara följer minsta motståndets lag. Att inte ge elever läsläxa eller att helt överge boken i skolan vore förödande för vårt lands intellektuella utveckling. Världslitteraturen är en skattkammare vars värde ökar ju längre man befinner sig i den och ju fler böcker man läser, men någon måste öppna dörren och visa vägen.

Just nu läser jag John Fowles bok Illusionisten, också är en klassiker, men en helt annan typ av bok. Redan efter några sidor fick den mig fast. Det är en berättelse som fängslar och fascinerar, som håller mig kvar och som är en njutning att läsa, trots att det inte är en mordgåta. Fowles förmåga att fånga läsaren och bygga upp stämningar är fantastisk. Jag kände till filmen Den franske löjtnantens kvinna, men inte författaren bakom. Illusionisten hade jag inte hört talas om innan jag klev in på antikvariatet Röde Orm i Haga, i Göteborg. Så låg den där på ett bord, och omslaget fångade min uppmärksamhet. Baksidestexten lockade och jag köpte den och skyndade mig att läsa ut Karamasov. Skillnaden mellan böckerna är stor, och för mig är det detta som gör läsningen så värdefull. Först när man läser böckerna märker man skillnaden i stil, språk, berättelseteknik och tematik. Filmatiseringar kan vara fantastiska, men kan aldrig ersätta bokläsning!