Våndan av att släppa taget

För två veckor sedan började semestern, men jag fortsatte ändå jobba vidare på mitt bokmanus. Inga hela dagar och i ett mycket lugnare tempo. Igår infann sig dock känslan av att bitarna på allvar börjar falla på plats. Jag har inte skrivit särskilt mycket nytt under dessa veckor, det har framförallt handlat om att se över dispositionen, rubrikerna och logiken i resonemangen. Jag har flyttat stycken och strukit överflödiga eller malplacerade meningar och resonemang. Dödat darlings och filat på språket. Detta kommer jag fortsätta med, men nu behöver både jag och manuset vila. Det är vara så svårt att släppa taget. För varje vända nu närmar jag mig projektets fullbordan och det känns högtidligt på något sett. 

Jag har levt med boken i nästan tio år. Först som en dröm, sedan som först en och sedan tre skisser. Men det är först nu, här under det sista året som bilden klarnat. Och under våren har bilden klarnat allt mer. Fram till för några månader sedan gick jag på känsla, men nu lär jag läser inser jag allt tydligare vad jag vill och hur jag ska förmedla kunskapen. Det är mitt livsverk, mitt bidrag till kulturvetenskapen i allmänhet och till etnologin i synnerhet. Jag tänker inte släppa ifrån mig manuset innan jag är helt säker på att jag inte kan bättre eller kommer längre, och det får inte finnas några språkliga oklarheter eller slarvfel. När manuset presenteras för ett förlag måste jag känna fullt ut att jag kan stå för det och att jag gjort mitt allra bästa. Därav våndan. Men nu är det dags. Jag behöver sätta punkt och vill ta tag i nästa projekt.

En del av våndan handlar om att jag vet att det finns en uppenbar risk att manuset uppfattas för abstrakt och akademiskt för allmänheten, och för oakademiskt för forskarsamhället. Det är det största dilemmat med projektet, men jag kan inte se hur jag skulle kunna skriva på något annat sätt. Naturvetare måste popularisera sina rön för att de ska bli begripliga för allmänheten, men kulturvetare forskar om människors vardag och har därför den otacksamma uppgiften att krångla till det. Boken handlar om det som alla har framför ögonen och lever mitt i. Det behövs verktyg för att avlocka vardagen kunskap och bygga upp en vetenskaplig förståelse för det kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Jag menar på allvar att en kulturvetenskaplig bok som inte kan läsas av alla inte ska läsas av någon, men utan läsarnas förståelse för och förmåga att hantera abstraktioner och filosofiska analyser går det så klart inte. Det är ett moment 22, eller en av kulturens många paradoxer, som boken delvis handlar om.

Omvägar till kunskap om kultur. Ett försök till formulering av mellanrummens filosofi, är titeln på boken. Kunskapen som förmedlas är indirekt och innehållet blir begripligt först i mötet med en läsare som tolkar innehållet och använder verktygen för att förstå sin egen vardag. Det går inte att beskriva mellanrummen, därför kan titeln läsas både som omvägar och om vägar, men jag vill inte ha en parentes i titeln. Ordet försök är också viktigt, för detta är inte en studie av något; jag leder inget i bevis. Boken innehållet en samling försök och upprepningar av ett begränsat antal grundläggande, kulturvetenskapliga teman.

Det är så här jag menar att kulturvetenskap ska bedrivas. Om disputationen gjorde mig till lärling blev jag gesäll när jag erhöll docenttiteln, och boken om mellanrummen ser jag som mitt mästarbrev. Men det är nu inte upp till mig att avgöra detta, bedömningen ligger i läsarnas och mina kollegors händer. Jag är ödmjuk inför det, vilket naturligtvis också bidrar till våndan. Fast jag känner mig dock allt mer redo. Det är dags nu att bryta sig loss och våga steget ut i det okända. Det är ju detta jag väntat och förberett mig på i alla år. Innan året är slut bör jag ha fått besked.