Identitetspolitik är en farlig väg att gå och den löser inte problemen som den adresserar, tvärtom slår den in kilar mellan människor och skapar grund för onödiga konflikter. Ska vi kunna lära oss hantera mångfald, vilket vi måste om samhället ska kunna bli hållbart, måste fokus riktas mot det som förenar oss människor, inte det som skiljer oss åt. Självklart kan ingen veta exakt hur någon annan upplever världen, men alla kan faktiskt känna empati och har de facto förmågan att föreställa sig andras upplevelser. Och dessa egenskaper är förutsättningen för att ett humant och anständigt samhälle ska kunna växa fram. Väldigt många har någon gång i livet upplevt sig diskriminerad på något sätt och av någon anledning och den känslan torde vara den samma oavsett grund för diskrimineringen.
Ingen vinner på att dela upp grunderna för diskriminering och behandla dem som unika och isolerade företeelser eftersom det ger majoriteten som diskriminerar makt över alla som diskrimineras. Om jag som vit, heterosexuell, manlig akademiker diskvalificeras från alla samtal som handlar om diskriminering, om min förmåga till medkänsla föraktas av de som diskrimineras i samhället går dessa grupper inte bara miste om mitt stöd och min hjälp i den gemensamma kampen för ett bättre samhälle, det finns även en risk att okunniga, ointresserade och oempatiska människor som tillhör gynnade grupper får vatten på sin kvarn och än mer ihärdigt rättfärdigar diskrimineringen och kämpar för att få fortsätta n-ordet och andra problematiska utryck. Eftersom alla drabbas av segregering och polarisering, om än på olika sätt, kan inget gott komma ur en sådan tankemodell och utveckling.
Identitetspolitik är en återvändsgränd. Utan medkänsla och empati blir samhället kallt och ogästvänligt och i en sådan miljö växer misstänksamhet och känslor av osäkerhet, vilket skapar fiktiva behov av hårdare straff och fler restriktioner. Samhället är vårt att förvalta gemensamt och det underlättas om fler förstår att vi alla är lika olika. Identitetssamhället är ett segregerat klansamhälle som delas upp i allt mindre fraktioner av människor som har allt mindre med varandra att göra och där allt fler förstår varandra allt mindre. Hela tanken är ett slags inverterad version av SDs etniskt homogena samhälle, och därför är det mer som förenar rasister och antirasister än som skiljer dem åt; båda sidor saknar eller förnekar förmågan till medkänsla och är lika oempatiska. Att kategoriskt vara för eller mot identitetspolitik är lika problematiskt. Frågan är långt mer komplex än så och problemen som måste hanteras är gemensamma.
Jag efterlyser bildning, det vill säga breda kunskaper om olika aspekter av livet och tillvaron, och empati, som kräver förståelse för och arbete med utveckling av medkänsla, som är en kompetens som måste erkännas, uppskattas och övas upp för att samhället ska bli förstående och förlåtande, vilket är förutsättningen för att kunna hantera mångfalden som alla levande samhällen i alla tider präglats av. Utan kunskap om och intresse för varandras respektive olikheter blir det svårt att förstå sig på andra människor. Jag vill se mer av samtal och mindre av debatt, för genom att lyssna på varandra kan vi lättare förstå våra olika upplevelser och hur lite som egentligen skiljer oss åt. Medkänslan förenar oss människor och överbryggar olikheterna. Medkänsla är det kitt som håller ihop samhället. Och medkänsla är en mänsklig känsla som ALLA kan utveckla och praktisera. Problemet med både identitetspolitiken och avskyn för den är att båda förhållningssätten är lika oresonliga och empatilösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar