Dödade darlings 1

På väg ut på en liten roadtrip tar jag tillfället i akt att rensa lite bland äldre texter och publicerar dem här eftersom jag inte har hjärta att bara slänga dem. Läs på egen risk och försök vara barmhärtig mot den som skrev texten, han var mycket yngre då och visste inte bättre.

Med utgångspunkt i och hänvisning till de tankar som ligger till grund för det perspektiv på och förslag till vetenskap som här skrivs fram finns en viktig pedagogisk uppgift kopplad. För att underlätta receptionen av idéerna ovan kan man som individ försöka göra sig medveten om att man som människa är beskaffad på ett sådant sätt att när man fokuserar och riktar uppmärksamheten åt ett håll, hamnar något annat oundvikligen utanför. Det är helt enkelt en ofrånkomlig konsekvens av vår fysiska och psykiska konstitution. Ytterst sett är det därför tolkningen som bestämmer vad det är vi ser eller inte ser, och förståelsen av verkligheten sker med hjälp av vårt språk och vår föreställningsförmåga. De utgångspunkter och försanthållanden som vi håller oss med blir således helt avgörande för hur vi förhåller oss till verkligheten. Och trots att vi alla delar en och samma verklighet gör vi oss samtidigt helt olika föreställningar om hur den ser ut (jfr Kristensson Uggla 2002:361). Därför bör man, snarare än att betrakta detta som ett problem, betänka att det samhälle där det råder total konsensus kring allt vore ett obehagligt och totalitärt samhälle. Ett väl fungerande samhälle måste vara möjligt att kritisera, destabilisera och därmed också förändra i enlighet med människors kollektiva önskningar, vilket utgör ett bra motiv och en rimlig utgångspunkt för snart sagt alla studier av kultur.

Vad det handlar om då blir att bemästra utmaningen att på en och samma gång försöka förstå den förmåga till gemensamma föreställningar som håller samman ett samhälle – och att samtidigt förklara hur samma föreställningsförmåga gör det möjligt att kritiskt granska detta samhälle, utmana dess självförståelse och sätta igång förändringsprocesser hos en grupp människor som delar en gemensam verklighet (ibid).

Han menar vidare att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att oväntat negera, överskrida och förändra sin verklighet. Annars riskerar teorin att stänga in människor och göra dem till offer för sig själva och till fångar i denna verklighet (ibid:362). Det är också en av riskerna med att samhället lägger sin framtid i händerna på en samling experter. Utan en bild av verkligheten som gör det möjligt att också byta perspektiv, betrakta verkligheten med kritisk distans och därmed sätta igång förändringsprocesser hamnar man i det dilemma som präglar en ensidig ideologikritik som inte kan göra rättvisa åt sin egen position. Det säger också något om villkoren för mellanmänskliga relationer att en gemensam värld med nödvändighet är en uppdelad värld och som sådan en värld av konflikter, av handlande och lidande, men därmed också en värld präglad av förändring. Till villkoren för att verkligheten alls skall kunna förändras hör emellertid, enligt Kristensson Uggla (ibid), att verklighetsorienteringen inte bara har en stabiliserande funktion, utan också tillerkänns en destabiliserande funktion. Den stora utmaningen handlar därför inte bara om att förstå hur en gemensam verklighet skapas och vidmakthålls, utan också om att förklara hur en sådan verklighet kan utsättas för kritik och förändras av samma människor som faktiskt delar denna verklighet som en gemensam värld att leva i, vilket är en tanke som jag i det följande ämnar fördjupa mig i.

En betoning av verkligheten i ett slags tolkningarnas konflikt, menar Kristensson Uggla, gör det möjligt att förstå kultur som kommunikation och därmed som något ständigt föränderligt. Detta understryker också varför det inom hermeneutiken råder, och bör råda, ett komplext förhållande mellan föreställningar och verklighet (2002:363). Kultur är delad verklighet, kultur upprätthålls genom kommunikation, och kommunikation gör verkligheten på en och samma gång gemensam och uppdelad. Också den identitet som uppstår, tilldelas och förmedlas till människor med hjälp av berättelser präglas av denna dialektiska tankefigur. Kristensson Uggla menar att det vi kallar verklighet ständigt skapas och upprätthålls i och genom föreställningsförmågans spel mellan ”är” (ideologi) och ”är icke” (utopi). Verkligheten betraktas med detta perspektiv som en process eller händelse, som först efter att den utsatts för kreativa och innovativa tolkningar kan förstås. Den har ett slags ”fogkaraktär” i spänningen mellan ideologiska och utopiska funktioner. Men det faktum att verkligheten inte framträder som något enhetligt, harmoniskt och försonat gör oss också medvetna om dess perspektivrikedom. Ett sådant perspektiv uppmärksammar även den spricka som finns i alla verklighetskonstruktioner, vilken gör verkligheten till något skört och sårbart, ständigt i förändring (Kristensson Uggla 2002:365). Man bör därför till den grundläggande förståelsen av människan foga egenskaper som värdighet, integritet och sårbarhet.