Folkhälsomyndighetens dilemma

En av de viktigaste demokratifrämjande insikterna är att det är enkelt att vara kritisk, men svårt att axla ansvar. Kritikern kan driva sin linje med stöd i noga utvald forskning och kan välja var hen ska sätta in stöten, utan att behöva ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Via debattinlägg och intervjuer i radio och TV samt på sociala nätverk kan den som är kritisk föra fram sina argument och ställa ansvariga till svars, alternativt misstänkliggöra. I kritikerns positionen är det lätt att framstå som ansvarsfull, just på grund av att hen INTE har ansvar. Och det är allmänt bekant att kritik alltid uppfattas som mer seriöst än beröm och bifall. Just därför borde man alltid kräva mer av kritiker än av de på vars axlar ansvaret faktiskt vilar.

Verkligheten är komplex. Det är därför forskning inte kan bevisa något, bara falsifiera. Men samhället och allmänhetens intressen måste ända förvaltas på bästa sätt. Det är en paradox och ett dilemma, vilket kräver respekt från alla håll, både från ansvariga och kritiker. Ansvariga måste förankra sina beslut i bästa möjliga kunskap och beprövad erfarenhet. Men det faktum att besluten som tas alltid går att kritisera, eftersom det alltid finns studier som kan användas som utgångspunkt för ifrågasättande, måste kritikerna respektera och inte anföra som skäl för sin kritik. 

Kunskap utvecklas på det sättet, i en levande diskussion och genom att forskningsresultat hela tiden granskas kritiskt. Fast det går inte att driva en myndighet med ansvar för befolkningens hälsa på det sättet, den skulle aldrig kunna ta några beslut om någonting. Folkhälsomyndigheten har alltså ett omöjligt uppdrag eftersom de har ett ansvar att skapa tydliga riktlinjer och ta fram vetenskapligt grundade underlag för regeringens strategi för att hantera smittan som hela mänskligheten brottas med. Myndigheternas ansvar är att agera, vilket är svårt eftersom vi lever i en komplex och snabbt föränderlig värld där vetenskapliga underlag sällan är otvetydiga. Kritikerna har däremot inget annat ansvar än att framstå som trovärdiga i allmänhetens ögon, vilket alltså är hur enkelt som helst. 

Många verkar tro att kritikens relevans kommer an på hur indignerad man är, och om ansvariga inte svarar på kritiken snabbt nog eller på det sätt som kritikerna menar att kritiken måste bemötas ser vissa det som skäl att haka på och sprida misstänksamhet mot ansvariga. Detta är själva sinnebilden för dagens förödande debattkultur, som inte vara drabbar Anders Tegnell, utan alla myndighetsutövare och även regeringen. Jag försöker ihärdigt lansera ordet oppositionsindignation för att beskriva den för demokratin fullkomligt förödande synen på kunskap som ligger till grund för kritiken som nu riktas mot FHM.

Så länge ingen granskar och ställer kritikerna till svars för deras kritik, alternativt att kritikerna tar sitt ansvar och visar förståelse för komplexiteten i myndigheternas hopplöst svåra uppdrag är och kommer demokratin att vara satt under press, vilket den inte är skapad eller tål att utsättas för under någon längre period.