Peter Englund gav för några år sedan ut en bok om vardagshistoria. Jag har inte läst den men gillar tanken och upplägget med korta minnesbilder av triviala händelser från förr. Ser det som ett experiment och vet inte vart det landar. Temat i denna den första posten i serien är minen relaterade till affärer i min barndom.
Jag vet inte när de försvann, antar att det var en utdragen process, men när jag var liten fanns det en tobaksaffär i nästan varje kvarter. Alla med sin unika blandning av olika saker. Det var spännande att öppna dörren. Lite som att träda in i olika världar. Ofta var det litet, trångt och fyllt från golv till tak med tidningar, godis och i vissa fall kläder och leksaker. Och tobak, givetvis.
Jag minns en gång i Malmö när jag gick till en tobakshandlare i kvarteret bredvid mormors hus och hur jag där hittade billiga klistermärken av tyg som gick att fästa på jackan. Lyckan över upptäckten var trivial, men den förväntan om upprepning som fyllde mig gjorde varje nytt besök i en tobaksaffär spännande.
Jag minns när jag köpte Fantomen för första gången. I och för sig inte i en klassisk tobaksaffär, men en liknande butik. Det var i Malmö. Jag skulle åka tåg hem ensam och ville köpa något att läsa. Något nytt tänkte jag, något lite mer vuxet än Kalle Anka. Utbudet av tidningar för barn var rikare då. Något hos just Fantomen slog an en ton. Tidningen var svartvit och han var ingen superhjälte. Osäker på om jag har kvar den där första tidningen, men den blev början på en längre relation och jag förknippar just den serietidningen med just Malmö. Ofta var det dubbelnummer i samband med loven då jag åkte till mormor. Särskilt de historiska berättelserna i Fantomen fångade mitt intresse, och hans hemliga grotta triggade fantasin. Inte så att jag lärde mig en massa, men lusten att lära väcktes. Fantomen öppnade dörrar och visade vägen. Och allt började i en anspråkslös tobaksaffär.
Tobaksaffärerna var något helt annat än dagens spelbutiker eller Seven Eleven och Pressbyrån som idag dominerar, och väl är orsaken till att tobakshandlarna försvann, eller om de utnyttjade tomrummet som uppstod? Pressbyrån fanns visserligen även när jag var liten, men det var oftast en lucka i väggen, där det framförallt såldes tidningar. Det trista med kedjor som allt mer dominerar handeln och stadsbilden är att har man sett en har man sett alla. Även om man åker utomlands är skillnaderna minimala, vilket utarmar upplevelsen. Vardagen blir allt mer utslätad. Ibland tar jag mig till en invandrarbutik för att uppleva variation och återknyta kontakten med barndomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar