Jag minns 6

Detta är ett slags metareflektion över minnets betydelse för demokratin och samhällsutvecklingen. 

Livet består av minnen av det som varit, föreställningar om det som ska bli och närvaro i det föränderliga mellanrum som är nu. Både historien och framtiden förändras eftersom både minnen och föreställningar är plastiska och påverkas av nuet. Jag är den samma rent kroppsligt, men mina upplevelser av tillvaron är det inte. Man kan aldrig vara helt säker på att allt man minns verkligen stämmer, och synen på framtiden växlar med dagsformen. Så här är och fungerar det även på kollektiv nivå. Samhällen minns också och historien skrivs ständigt om när olika intressen kämpar om makt och inflytande.

Att anklaga den som påpekar dessa sanningar om verkligheten för att vara relativist är också ett sätt att påverka. Försvaret av förnuft och objektivitet är antingen naivt och oreflekterat, eller cyniskt; lika illa vilket som. Det finns naturligtvis relativister och det är självklart lika problematiskt som att vara rabiat sanningsförsvarare. Alla former av fundamentalism är lika problematiska.

Det som har hänt går naturligtvis inte att förneka, men upplevelsen av historien är individuell och i högsta grad påverkbar. Och ingen vet något säkert om framtiden. Tillvaron är öppen både bakåt och framåt. Det är sanningen och det enda objektiva som går att hävda med bestämdhet. Allt annat kräver förståelse och respekt för verklighetens föränderlighet. 

Sensmoralen är att ödmjukhet och bredvillighet att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eller goda argument är avgörande för framväxten av ett verkligt demokratiskt kunskapssamhälle.