Sommarläsning, en reflektion

Förra sommaren gav jag mig på Brott och straff samt Idioten. Det var något jag länge tänkt göra eftersom Dostojevskij trots allt är en litterär gigant som fortfarande läses efter över 100 år. I år tog jag mig an Bröderna Karamasov. Idioten fick jag kämpa med, den var bitvis mördande tråkig. Bröderna Karamasov var bättre, och bitivs (särskilt två passager om sammanlagt, typ 70 sidor) brilliant. Som helhet måste jag dock tyvärr säga att jag är besviken. Jag ångrar inte en sekund att jag läste böckerna, tvärtom. Jag kan i minnet återuppleva handlingen, röra mig i miljöerna och det känns nästan som jag är bekant med karaktärerna. Det måste sägas vara kännetecken på litterär kvalitet. Samtidigt förstår jag om man inte orkar ta sig igenom så pass massiva texter. Karamasov var på över 1000 sidor, och Idioten är nästan lika omfångsrik. Eftersom jag är dyslektiker gör det det samma om böckerna jag läser är lättlästa eller krävande, läsning har alltid varit ett slags projekt för mig. Därför passar det bra att ladda ett tag innan jag biter ihop och tvingar mig genom massan av text. Nästa sommar, eller möjligen i jul tar jag mig an Cervantes. Få saker känns viktigare än att läsa böcker av hög litterär kvalitet, eftersom det både ger mig perspektiv på mitt eget liv och insikt i andra människors tankevärldar.

Bildning handlar inte om att kunna skryta om att ha läst några speciella böcker, det är ett sätt att leva och en syn på kunskap. Läsandet är intimt förknippad med den intellektuella förmågan och är vad som skiljer människor från datorer. Därför är bildning så viktigt att värna. Att lära sig kämpa med svåra texter utan att ge upp utvecklar förmågan att övervinna olika typer av intellektuella hinder och främjar lärandet även på andra områden än dem man är upptagen med när man läser. Debatten om läsläxor gör mig därför bedrövad. Jag oroas över föräldrar och debattörer som driver linjen att elever inte ska "behöva" läsa på loven. Den inställningen är den mest bedrägliga formen av populism, eftersom den förs fram som ett uttryck för omsorg om barnen, när det i själva verket handlar om underminering av själva grunden för kunskapssamhället. Jag är tacksam över att jag "tvingades" läsa, trots att det var en kamp i unga år. Just för att det varit så jobbigt uppskattar jag bildningen jag med möda tillägnat mig. Böckerna berikar mitt liv på ett sätt som ingenting annat gör. Att spela datorspel, kolla på TV-serier eller lyssna på podar och ljudböcker kan säkert leda till värdefulla insikter och ge berikande upplevelser, men kan ALDRIG ersätta pappersboken!

Om jag hade läst Dostojevskij när jag var yngre hade jag troligen aldrig orkat ta mig igenom ens en av böckerna. Här har lärarna på grundskolan och våra bibliotekarier en stor och viktig uppgift att vägleda och inspirera. Läsningen måste vara lagom utmanande, för att man ska orka hålla ut. Det ska vara svårt, men inte för svårt. Tids nog kan man höja ribban, och med tiden utvecklas ens smak, om man inte bara följer minsta motståndets lag. Att inte ge elever läsläxa eller att helt överge boken i skolan vore förödande för vårt lands intellektuella utveckling. Världslitteraturen är en skattkammare vars värde ökar ju längre man befinner sig i den och ju fler böcker man läser, men någon måste öppna dörren och visa vägen.

Just nu läser jag John Fowles bok Illusionisten, också är en klassiker, men en helt annan typ av bok. Redan efter några sidor fick den mig fast. Det är en berättelse som fängslar och fascinerar, som håller mig kvar och som är en njutning att läsa, trots att det inte är en mordgåta. Fowles förmåga att fånga läsaren och bygga upp stämningar är fantastisk. Jag kände till filmen Den franske löjtnantens kvinna, men inte författaren bakom. Illusionisten hade jag inte hört talas om innan jag klev in på antikvariatet Röde Orm i Haga, i Göteborg. Så låg den där på ett bord, och omslaget fångade min uppmärksamhet. Baksidestexten lockade och jag köpte den och skyndade mig att läsa ut Karamasov. Skillnaden mellan böckerna är stor, och för mig är det detta som gör läsningen så värdefull. Först när man läser böckerna märker man skillnaden i stil, språk, berättelseteknik och tematik. Filmatiseringar kan vara fantastiska, men kan aldrig ersätta bokläsning!

Sommarjobbar

Efter resan söderut arbetar jag lite på läroboken. Imorgon ska nästa version skickas till redaktören. Gränsen mellan arbete och fritid är flytande för mig, särskilt här med förhållandena som råder under pandemin. Avsaknaden av resor i vardagen frigjorde en hel del tid, som jag ägnade åt skrivande. Jag ligger därför före i den tidsplan jag lagt upp. Det gör skrivandet friare, och texten bättre. Det känns inte som jobb, även om jag just nu gör samma saker som under terminen. Det räcker att sova lite längre, ta fler pauser och bryta av med lite skönlitteratur för att sommarjobbandet ska upplevas som semester. Jag är väldigt tacksam över att jag har det arbetet jag har och läroboken är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för möjligheten jag fick att studera.

När det varken finns deadline eller några krav att leva upp till blir arbetet med texten annorlunda än när jag förväntas producera text eller har en tidsgräns att förhålla mig till. Växlandet mellan olika tempo och förutsättningar för skrivande gör texten och innehållet bättre, och arbetet roligare. Jag arbetar lite som en målare som först drar upp linjerna för bilden, sedan förtydligar konturerna och lägger på färg, för att sedan pilla med detaljerna. Där är jag nu. Jag läser inledningen till varje kapitel och känner mig för. Känns det inte bra flyttar jag stycken och lägger till samt styrker en del. Varje gång en ändring införts förändras dynamiken i texten som helhet, vilket gör att fler ändringar, tilläg eller strykningar blir nödvändiga. Ordningen på styckena kan också komma att behöva ändras. Men för varje vända närmar sig boken sin fullbordan. Snart återstår bara korrekturläsning. 

I början av september är boken färdig. Då ska jag fokusera på mitt stora verk, och denna höst är jag så pass lyckligt lottad att jag kunnat jobba in tid så att jag bara har några få föreläsningar under terminens tio första veckor. Det är alltså nu det gäller. Jag kommer aldrig att få en liknande chans igen, det är i alla fall inget jag kan räkna med. 2020 blir en vattendelare i livet och karriären, vilket accentueras av Corona. Det känns spännande och jag är redo. Jag har lärt mig massor genom åren och tycker att jag har något viktigt att säga, och det är nu det ska sägas. 

Först lite mer semester. Två veckor till, sedan blir det åka av.

Laddar för nästa fas i mitt intellektuella liv

För några år sedan kom jag i kontakt med en människa. Vi utbytte tankar via mail och sågs även en gång. Det var som upplagt för en fortsättning, men av olika anledningar blev det inte så. Livet är så där och det är inget jag tänker på. Idag fann jag dock ett av mina brev på datorn som jag tycker håller för att publiceras; delar av det i alla fall. Det säger en hel del om vem jag var och hur jag tänkte, och eftersom jag här under hösten tänker våga klivet ut i det okända känns det bra att göra upp med det gamla genom att publicera tankarna.

Min akademiska liv i korthet: i vederbörlig ordning följde jag akademins regler och blev docent. Där tog min akademiska karriär slut, inte för att jag slutade utvecklas eller för att jag inte har mer att ge utan för att jag vägrar anpassa tänkandet efter konventioner som hindrar mig att utvecklas. Efter att Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, publicerats och jag hållit min docentföreläsning började jag på allvar skriva och tänka kring sådant som jag verkligen intresserar mig, det vill säga kunskapsutveckling och kulturens väsen. Och jag använder de kanaler och verktyg som jag anser bäst lämpade för kunskapen, inte de kanaler som anses meriterande. Jag har gjort mina hundår i produktionsindustrin och sökte mig aldrig till universitet för att göra karriär. Jag vill inte luta mig tillbaka och vila på uppnådda meriter, jag vill fortsätta lära och utvecklas som tänkare. 

2011 startade jag Flyktlinjer som är min oas i tillvaron, min ventil och den plats där tankar först sätts på pränt. Det är ett flöde av texter om allt och inget, personliga reflektioner över svårigheter och tillkortakommanden blandat med analyser och filosoferande. Jag kastar ut texterna som kommer till mig i stunden och det viktiga där är att jag får vara fri i tanken. Snart är jag uppe i 4000 poster. Jag har bland annat skrivit lite över 100 poster om Nietzsches samlade verk och har fortfarande som ambition att reflektera över alla platåer i Mille Plateaux, men än så länge har det bara blivit fyra serier med poster. När jag började på min nya bok om kulturforskning, som bygger på Deleuze tankar om samtal, nomadologi och rhizom, fastnade jag i serien poster om refrängen, men jag hoppas kunna ta upp tråden igen. Jag fastnade även i serien om Heidegger efter ca 30 poster. Så där måste det få vara. Flyktlinjer är inte en megafon för färdiga tankar, det är en öppen plats att tänka på. Om och när jag känner mig tvingad att skriva något eller om det finns rigida formkrav (som jag inte förstår meningen med), vilka jag måste anpassa mig efter går det trögt. Jag bloggar för att hålla igång tänkandet och skrivandet lika mycket för att dela med mig av mina tankar. Återkommer till det.

Allting började för mig med avhandlingen och jag kommer aldrig att glömma känslan när böckerna kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen. Det var enormt stort. Där och då bevisade jag för mig själv att grundskolans omdöme om mig var fel. Därför är jag stolt och tacksam över boken, och den läses faktiskt fortfarande, vilket är ovanligt med avhandlingar. Etnologi är ett ämne där man kan och får skriva mer berättande och det bidrar så klart till ökat läsvärde. Så här i efterhand inser jag att det var en förutsättning för att jag skulle kunna doktorera, att det var i ett ämne där man kan måla med språket och där formkraven inte var så rigida. Jag lydde mina handledare, men har i efterhand för mig själv bevisat att man visst kan göra mycket av det jag ville göra redan som doktorand. Frihet i tanken är oerhört viktigt för att utvecklas och jag har lärt mig mest genom att misslyckas.

Alldeles i slutet av doktorandtiden kom jag i kontakt med posthumanism i allmänhet och Latour i synnerhet. Därför föll det sig naturligt att använda hans tankar när jag började skriva på nästa bok, Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Utan handledarnas vakande ögon och förmaningar kunde jag äntligen tänka och skriva fritt. Tanken var initialt att jag skulle intervjua nyktra alkoholister, men jag fångades av filosofin istället. Det var där jag kände att jag saknade kompetens och självförtroende. Även den boken är alltså ett körkort eller ett slags gesällbrev (jag är som sagt bagare och har ett sådant hemma på väggen). Den boken kan jag mer känna att jag fortfarande står för, även om tankarna är prematura och en del av innehållet hade skrivits om eller strukits ifall jag hade suttit med manuset idag. Daidalos antog den dock, och för det är jag stolt och tacksam, även om den inte säljer. Jag har fått höra att jag erbjuder ett konstruktivt perspektiv på drogbruk/missbruk som inte är anklagande, vilket värmer för det var tanken, att förstå ett komplext fenomen. Och det faktum att professorn på SoRAD, som var värd när man bjöd in mig dit för att presentera boken, avfärdade mig och min forskning med orden: ”Jag tycker att alkoholforskning ska vara kvantitativ”, ser jag som en bekräftelse på att mina tankar behövs, för en sådan trångsynt syn på forskning är helt förkastlig. Kan man inte hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt kan man inte kalla sig intellektuell. Boken handlar om kulturen i alkoholen och drogerna, och om alkoholen och drogerna i kulturen, och jag tycker fortfarande att det perspektivet behövs. Även om jag fått vara ute och föreläsa en del om boken har jag insett att alkoholforskning inte alls är lika kittlande för medierna som lastbilschaufförer. Också en värdefull kulturvetenskaplig insikt. Med ett öppet sinne finns det så mycket kunskap och lärande att ta del av överallt, vilket man missar om man följer den akademiska vägen istället för kunskapen.

Efter att jag blivit docent ville jag höja ribban lite, inte fastna i något fack. Därför började jag blogga, för att lära mig mer om nätets logik och för att få en kanal där jag kan uttrycka mig fritt i realtid samtidigt som jag får respons på det jag skriver. Jag får inte så många kommentarer på bloggen, men via andra kanaler förstår jag att texterna jag skriver blir lästa och når spridning, särskilt bland lärare som bjudit in mig i deras community på Twitter. Och jag lär mig massor både om skrivande, kunskap och kultur genom att följa Flyktlinjers utveckling. Jag ser mig inte som dess skapare, jag ser mig mer som en nomad eller ambulerande smed som följer med och gör det bästa av det som kommer i min väg. Det var efter några års bloggande som tanken väcktes på att min stora bok om kultur och kulturforskning skulle sättas samman av olika texter jag skrivit och publicerat på bloggen. På det sättet lurade jag mig själv att bli av med ångesten över att börja ett nytt och ambitiöst projekt. Jag hade redan ett råmanus. På det sättet skapades den första boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Den utgår från Deleuze text om samtalet och heter Samtal om samtal om kultur. Jag fick manuset antaget på ett förlag, men de krävde 80000:- för en första liten upplaga, så jag tackade nej och publicerade boken open access på nätet istället, 2016. Det har jag inte ångrat en sekund. Nästa bok serien, Studier av förändring, i rörelse, kom 2017 och utgår från tankarna om Nomadologin som Deleuze och Guattari utvecklar i platån om Krigsmaskinen (den boken har laddats ner snart 3000 gånger, vilket jag är enormt tacksam för. Hur många som verkligen läst den har jag dock ingen aning om). Den sista boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, publicerades för en månad sedan. Där använder jag rhizom som begrepp för att förstå organisering, kunskap och kultur. Jag ser de tre böckerna, så här i efterhand, som ett slags förarbete till den bok jag sitter och redigerar just nu. Det är tre skisser som kastats ut i offentligheten på vinst och förlust. Det är allt mer så jag ser på kunskapsutveckling, som en ändlös serie av upprepade försök. Jag blir inte och vill heller aldrig bli, färdig; det är vägen fram som är målet. Och som Håkan Hellström säger, det bästa har inte hänt än. Gillar den tanken, liksom Karin Boyes berömda dikt I rörelse. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr.

Den nya boken har ingen titel än men jag ser den som mitt magnus opus, om jag tillåts vara grandios. Trots mitt livslånga dåliga självförtroende har jag inga problem att tänka stort, och idag vågar jag även tala om det; för jag vet av erfarenhet att inget som någon säger om mig eller eventuella misslyckanden kan skada min självkänsla och tron på att jag har något viktigt att säga. Det har tagit tid att nå den inre ro och trygghet jag känner idag och vägen hit har varit mödosam och fylld av problem, men jag har lärt mig massor och känner idag att det har varit värt varenda minut av resan, som fortsätter.

Jag förväntar mig verkligen inte att du läser allt, men nu vet du i alla fall lite om hur jag ser på texterna jag åstadkommit i livet hittills. Skicka mig gärna en lista på böckerna och författarna du nämnde när vi sågs, och har du fler tips på kloka och utmanande, ögonöppnande texter och tänkare tar jag tacksamt emot dessa.

Sommaren 2020:4

Hemma igen. Trött efter resan. Men mycket nöjd, fast det alltid är med visst vemod jag lämnar Malmö. Älskar att vandra omkring i staden och återknyta kontakten med alla minnen jag har från olika platser. Det blev ingen tur till Köpenhamn, vilket det brukar bli, och tiden är som vanligt allt för kort, men jag kommer tillbaka och reparerar skadan inom en inte allt för avlägsen framtid.

Vi bodde på ett hotell jag verkligen kan rekommendera: Tunnelen! Enligt uppgift det enda fristående hotellet i Malmö, alla andra är kedjehotell. Byggnaden har anor från 1300-talet, och listan över kända gäster är lång. Vi åt till exempel frukost i medeltidsvalven, i The Beatles Lounge.

 

Här hemma ska jag ägna tre dagar åt (semester)skrivande. Näst sista varvet med läroboken. Det känns inte ens som jag offrar semestern. Att skriva är vilsamt, särskilt som jag gör det utan att tvinga upp mig snortidigt och när jag kan hålla på så länge jag önskar.

Sommaren 2020:3

Skåne har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det känns som hemma även om jag aldrig bott här. Min mormor i Malmö besökte jag väldigt ofta, fram till hon dog 1992, men det är inte bara därför jag knutit an till staden och landskapet. Jag har fortsatt besöka Skåne och längtar alltid tillbaka. Klimatet är lite behagligare än norr om Hallandsåsen. Dialekten gör mig nostalgisk och byggnaderna är annorlunda, äldre och pampigare. Malmö känns som en större stad än Göteborg, kanske för att det var en stor dansk stad under 1500-talet? Innan bron var staden lite på dekis, men efter det har Malmö förändrats dramatiskt. 

Det är som sagt Skåne som helhet jag gillar. Österlen är väldigt vackert, men Kullahalvön tycker jag är finare. Vi vaknade i Kristianstad. Under natten hade det regnat och det var mulet. Vi körde öster och söderut, mot kusten, först till Åhus, sedan Kivik, Vik, Baskemölla. När vi fikade i Simrishamn började det regna, men landskapet är fint ändå. Vi körde genom Brantevik och vidare längs kusten. Strax efter Ystad slutade det regna och kvällen i Västra Vemmenhög bjöd på sol och kvällspromenaden bland sädesfälten var magisk.

Sommaren 2020:2

Kvällen och natten tillbringades i Kristianstad, som lite flugit under min radar. Har varit där på konferens en gång, annars bara kört igenom. Liksom andra städer i Skåne har staden anor och många fina, pampiga stenhus. Trivs här i söder!

Tycker om att hyra bil och bara dra iväg, utan annan plan för resan än hotellen som bokats. Det finns så mycket att se i närområdet om man bara öppnar ögonen och tar sig tid. I år är det dock annorlunda. Corona sätter sina spår, men det i sig är ett slags upplevelse som tvingar en att tänka om och ta vara på känslan av att vara frisk, ha ett jobb och vara älskad. 

Vädret är sådär. Idag regnar det, men inget står och faller med det. Österlen, dagens resmål, har jag upplevt i sol, men det är fint även när det är mulet eller regnar. Vi kör sakta längs kusten. Från hamnen i Vik ser man Stens huvud!

En fika i Simrishamn, sen fortsätter färden.

Målet för dagen var Nils Holgerssonsgården i Västra Vemmenhög, inte så långt från Smygehuk. Imorgon fortsätter färden.

Sommaren 2020:1

Årets road trip går söderöver. Regn på vägen söderöver, men väl framme i Växjö sken solen och vi vaknade till vackert väder. Efter en promenad genom staden tog vi oss till Teleborgs slott och sedan Kronborgs borgruin. Väldigt vackra platser, och tidigt en lördag morgon var det inte så mycket folk. Tror jag varit i alla universitetsstäder nu.

På väg mot Kristianstad stannade vi vid Wanås skulpturpark, som också var vackert! Om jag fick svindel när jag gick på spegelgolvet? Det kan du ge dig på!

 

Dödade darlings 2

På väg ut på en liten roadtrip tar jag tillfället i akt att rensa lite bland äldre texter och publicerar dem här eftersom jag inte har hjärta att bara slänga dem. Läs på egen risk och försök vara barmhärtig mot den som skrev texten, han var mycket yngre då och visste inte bättre.

Jag använder ett av Nietzsches citat som övergripande förklaring till min pedagogiska grundsyn: ”Jag hyllar varje slag av [pedagogik] som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för [min syn på lärarrollen]’, för där har tapperheten förlorat sin rätt.” Pedagogik har med en sådan utgångspunkt inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna som undervisningen bygger på används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som undervisningen kan värderas. Oftast möts jag av positiv respons men det händer att så inte är fallet. Att erhålla kritik för det man gör, från dem som det berör är inget jag tar lätt på. Tvärt om! Kritiska synpunkter är alltid en uppmaning till självrannsakan och utvärdering av arbetet. Samtidigt konstaterar jag att det är missvisande och felaktigt att ta åt mig äran för alla de positiva omdömen jag fått i utvärderingar genom åren. Att studenterna är nöjda med mig som lärare, eller missnöjda för den delen, är ett mycket trubbigt instrument för att mäta undervisningens kvalitet och lärarens pedagogiska förmåga. Åtminstone om detta görs med dåligt genomtänka verktyg som det blir om man nöjer sig med att fråga vad studenterna tycker i direkt anslutning till kursen.

Det som driver mig i arbetet som lärare är viljan att få vara med och bygga ett bättre samhälle, och för detta ändamål behövs kritiskt tänkande medborgare. Kritiskt tänkande är dock inget man som lärare kan undervisa i. Däremot kan jag med olika tekniker uppmuntra studenterna till det. Och det gör jag bäst, anser jag, om jag slipper bry mig om att alla ska vara nöjda och glada, i det korta perspektivet. En viktig orsak till att jag tänker och agerar på detta sätt är att jag ibland blir tillfrågad av gamla studenter om att ställa upp som referens i diverse ansökningar. För att kunna göra det med hedern i behåll gäller det att aldrig tumma på sina principer även om det ibland känns otacksamt. Systemet för medeltilldelning som dagens högskolor lever med, som bygger på genomströmning och som lägger stor vikt vid studenters utvärderingar, ger mig dåligt stöd i ambitionen att upprätthålla en god kvalitet. Att parallellt med undervisningen och arbetet med studenterna kämpa internt för att reformera organisationen och de kvalitetssäkringsinstrument som högskolan förfogar över ser jag därför som en lika viktig del i arbetet som Lektor som själva undervisningen och utvecklandet av kurser. Så länge som min tro på att det jag gör är viktigt och håller hög klass är intakt tänker jag fortsätta på den inslagna vägen.

Ett viktig kännetecken på en god pedagog är att man ständigt modifierar sin pedagogiska grundsyn i relation till nuvarande studenters behov, tidigare gjorda erfarenheter, till aktuell forskning på området och i förhållande till de riktlinjer man har att följa. Därför brukar jag ägna den sista veckan av varje läsår åt reflektion över aktuella kurser och det utfall som undervisningen resulterat i, både med hänvisning till utvärderingar, tentaresultat och det allmänna intrycket av hur väl jag anser mig ha nått fram till gruppen av studenter. Under läsåret samlar jag löpande på mig och nedtecknar erfarenheter och uppslag till modifieringar och nya angreppssätt, vilka jag plockar fram i god tid innan nästa kursstart. På detta sätt försöker jag optimera de kurser jag ansvarar för och de undervisningsmoment jag har. Min fasta övertygelse är att det är bättre att lägga den mesta tiden på kontinuerlig revidering av kurser, än att ägna kraft och möda på att utforma den perfekta kursen, en gång för alla och köra den tills den blivit obsolet och därefter göra om den. Kunskap, bildning och lärande växer fram i mötet mellan studenter, lärare och den litteratur som kurserna bygger på, och det är en ständigt föränderlig process. Särskilt värdefullt är det att jag fått förtroendet att undervisa på olika utbildningar, med olika studentgrupper. Dels tvingas jag i mötet med blivande Sjuksköterskor och Hälsopromotörer utveckla min förmåga att nå fram till studenter med andra förkunskaper och intressen, dels skaffar jag mig väderfulla erfarenheter som jag kan använda för att utveckla undervisningen i kulturvetenskap. Därför strävar jag också efter att variera undervisningen för att på det sättet uppnå balans mellan moment där man tvingas lyssna, moment där man uppmuntras att diskutera och moment där man lär sig att konsumera och reflektera kring litteratur. Så kallad ”traditionell katederundervisning” har jag aldrig sysslat med och tror heller inte på, den är helt enkelt inte förenlig med min syn på kunskap.

Sammanfattningsvis anser jag att jag har världens bästa arbete. Det beror till stor del på att jag, i ett lite längre tidsperspektiv, känner mig omtyckt och respekterad som lärare, även av studenter som i affekt skrivit nedlåtande om mig i kursvärderingar. Via mail, på nätet och i samband med återträffar har jag vid ett flertal tillfällen blivit uppsökt av gamla studenter som vill be om ursäkt för hårda ord. Inte sällan får jag höra att; ”Nu när jag kommit ut i arbetslivet förstår jag vad du menade.” ”Jag ångrar att jag inte lyssnade bättre på dig.” Jag sätter mycket stort värde i dessa ord, för min roll som lärare slutar inte när lektionen är över. Jag tycker det är oerhört viktigt att vara tillgänglig för studenter, även långt efter att kurserna jag varit inblandad i har slutat. I somras, till exempel, på min semester, skrev jag ett omfattande rekommendationsbrev på engelska till en ambitiös student som hade sökt en utbildning på Hawaii. Jag blev lika glad som henne när hon mailade mig en månad senare för att tacka och för att tala om att hon blivit antagen. Tyvärr mäts den typen av aspekter på lärarrollen aldrig in i bedömningar av verksamheten och den vägs heller inte in som en kvalitetsaspekt på undervisningen.

Dödade darlings 1

På väg ut på en liten roadtrip tar jag tillfället i akt att rensa lite bland äldre texter och publicerar dem här eftersom jag inte har hjärta att bara slänga dem. Läs på egen risk och försök vara barmhärtig mot den som skrev texten, han var mycket yngre då och visste inte bättre.

Med utgångspunkt i och hänvisning till de tankar som ligger till grund för det perspektiv på och förslag till vetenskap som här skrivs fram finns en viktig pedagogisk uppgift kopplad. För att underlätta receptionen av idéerna ovan kan man som individ försöka göra sig medveten om att man som människa är beskaffad på ett sådant sätt att när man fokuserar och riktar uppmärksamheten åt ett håll, hamnar något annat oundvikligen utanför. Det är helt enkelt en ofrånkomlig konsekvens av vår fysiska och psykiska konstitution. Ytterst sett är det därför tolkningen som bestämmer vad det är vi ser eller inte ser, och förståelsen av verkligheten sker med hjälp av vårt språk och vår föreställningsförmåga. De utgångspunkter och försanthållanden som vi håller oss med blir således helt avgörande för hur vi förhåller oss till verkligheten. Och trots att vi alla delar en och samma verklighet gör vi oss samtidigt helt olika föreställningar om hur den ser ut (jfr Kristensson Uggla 2002:361). Därför bör man, snarare än att betrakta detta som ett problem, betänka att det samhälle där det råder total konsensus kring allt vore ett obehagligt och totalitärt samhälle. Ett väl fungerande samhälle måste vara möjligt att kritisera, destabilisera och därmed också förändra i enlighet med människors kollektiva önskningar, vilket utgör ett bra motiv och en rimlig utgångspunkt för snart sagt alla studier av kultur.

Vad det handlar om då blir att bemästra utmaningen att på en och samma gång försöka förstå den förmåga till gemensamma föreställningar som håller samman ett samhälle – och att samtidigt förklara hur samma föreställningsförmåga gör det möjligt att kritiskt granska detta samhälle, utmana dess självförståelse och sätta igång förändringsprocesser hos en grupp människor som delar en gemensam verklighet (ibid).

Han menar vidare att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att oväntat negera, överskrida och förändra sin verklighet. Annars riskerar teorin att stänga in människor och göra dem till offer för sig själva och till fångar i denna verklighet (ibid:362). Det är också en av riskerna med att samhället lägger sin framtid i händerna på en samling experter. Utan en bild av verkligheten som gör det möjligt att också byta perspektiv, betrakta verkligheten med kritisk distans och därmed sätta igång förändringsprocesser hamnar man i det dilemma som präglar en ensidig ideologikritik som inte kan göra rättvisa åt sin egen position. Det säger också något om villkoren för mellanmänskliga relationer att en gemensam värld med nödvändighet är en uppdelad värld och som sådan en värld av konflikter, av handlande och lidande, men därmed också en värld präglad av förändring. Till villkoren för att verkligheten alls skall kunna förändras hör emellertid, enligt Kristensson Uggla (ibid), att verklighetsorienteringen inte bara har en stabiliserande funktion, utan också tillerkänns en destabiliserande funktion. Den stora utmaningen handlar därför inte bara om att förstå hur en gemensam verklighet skapas och vidmakthålls, utan också om att förklara hur en sådan verklighet kan utsättas för kritik och förändras av samma människor som faktiskt delar denna verklighet som en gemensam värld att leva i, vilket är en tanke som jag i det följande ämnar fördjupa mig i.

En betoning av verkligheten i ett slags tolkningarnas konflikt, menar Kristensson Uggla, gör det möjligt att förstå kultur som kommunikation och därmed som något ständigt föränderligt. Detta understryker också varför det inom hermeneutiken råder, och bör råda, ett komplext förhållande mellan föreställningar och verklighet (2002:363). Kultur är delad verklighet, kultur upprätthålls genom kommunikation, och kommunikation gör verkligheten på en och samma gång gemensam och uppdelad. Också den identitet som uppstår, tilldelas och förmedlas till människor med hjälp av berättelser präglas av denna dialektiska tankefigur. Kristensson Uggla menar att det vi kallar verklighet ständigt skapas och upprätthålls i och genom föreställningsförmågans spel mellan ”är” (ideologi) och ”är icke” (utopi). Verkligheten betraktas med detta perspektiv som en process eller händelse, som först efter att den utsatts för kreativa och innovativa tolkningar kan förstås. Den har ett slags ”fogkaraktär” i spänningen mellan ideologiska och utopiska funktioner. Men det faktum att verkligheten inte framträder som något enhetligt, harmoniskt och försonat gör oss också medvetna om dess perspektivrikedom. Ett sådant perspektiv uppmärksammar även den spricka som finns i alla verklighetskonstruktioner, vilken gör verkligheten till något skört och sårbart, ständigt i förändring (Kristensson Uggla 2002:365). Man bör därför till den grundläggande förståelsen av människan foga egenskaper som värdighet, integritet och sårbarhet.

Analog bildning vs digital fördumning

På senaste tiden har det blivit en del poster om politik och klimatet på sociala nätverk. Ber om ursäkt för det, men jag har lätt att fasta i tankarna ibland och fördumningen av samhället oroar mig. Jag tror inte ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Vi måste helt enkelt uppfinna en väg fram, och den kommer delvis att vara digital. Både som individer och samhälle måste vi lära oss hantera den digitala teknikens möjligheter och problem. Många ser nätet som ett alternativ och förknippar alla digitala lösningar med framtiden och uppfattar allt som är analogt med historien, men jag ser det som ett alternativ eftersom människan är en biologisk varelse skapad av evolutionen. Nätet och digital teknik är fantastiska uppfinningar, men så som verktygen används idag finns det sannerligen potential för förbättring! Twitter är ett gigantiskt avskräde, med några få guldkorn (som å andra sidan är värda att leta efter).

I vardagens fysiska möten hör ingen vad man tänker, men på nätet finns inga som helst spärrar. Jakten på följare radikaliserar hur enkelt som helst, vem som helst. Människorna bakom de anonyma kontona fungerar nog hyfsat i vardagen, men på nätet släpper förfärande många på ALLA hämningar. Och alla sociala nätverksplattformar lever på känslor, ju starkare desto bättre. Hatet är den starkaste känslan och därför är det den som anger tonen på nätet. Allt som kan missförstås och uppfattas som en kränkning som motiverar hat och hot kommer att leda till handling, medan de flesta kärleksfulla och omtänksamma orden och tankarna som publiceras passerar obemärkta. Vill man ha en dräglig digital tillvaro måste man dels rensa rejält i flödet och hela tiden blocka trollen som ständigt dyker upp, dels acceptera att det är en omöjlig strategi för att bygga en inflytelserik plattform som möjligen skulle kunna bjuda motstånd mot giganterna på nätet.

Problemen på nätet kan inte lösas där, tänker jag. Klimatet på sociala nätverk kan bara förändras med hjälp av analoga lösningar eftersom det inte är tekniken som är problemet. Det är människorna bakom kontona som tänker och agerar, inte datorerna, och det är ägarna till de sociala nätverken som tar besluten som leder till konsekvenserna för användarna. Nätet behöver anpassas efter människorna, inte tvärtom. Annars är vi och allt positivt som mänskligheten åstadkommit genom historien förlorade! Poltik borde bannlysas på nätet. Förutsättningen för demokratin och öppenheten är att man vet vem man talar med och att hen kan ställas till svars för det hen hävdar. Bara så går det att lösa problemet med trollfabriker och partier som blåser upp sig själva och sin betydelse med hjälp av fejkkonton och digitala kampanjer. Det som händer på nätet borde stanna där, eftersom det är i den analoga världen och i möten mellan människor av kött och blod som samhället växer fram. På nätet finns inget samhälle. Nätet är en klanstruktur där den starkes rätt råder, och vi behöver agera kraftfullt för att mota alla sådan tendenser i grund. Annars spiller det över på och hotar demokratin.

Bildning skulle kunna vara just den motkraft som behövs för att bjuda motstånd mot ytlighet och fördumning. Den som läser klassiker och samtalar om litteratur utvecklas intellektuellt och fördjupar förmågan till kritiskt tänkande, samtidigt som hen lär sig bemöta sina medmänniskor på ett respektfullt och civiliserat sätt. Pappersboken kommer med ett inbyggt skydd mot distraktion och förlorar man sig i dess värld blir man bildad. Jämför känslan i kroppen och huvudet efter en dag av läsning och samtal om texter, med hur det känns efter åtta timmars twittrande och jakt på roligare YouTube-klipp. Bildning ger tillbaka mer energi än den tar, medan sociala nätverk dels lämnar ett svart hål av tomhet efter sig, dels underblåser suget efter mer av samma.

Det är BILDNING vi behöver, och fler analoga lösningar i skolan och samhället; inte mer digitalisering. Utan samtal och tid att tänka kan ingen kunskap utvecklas, och utan kunskap är demokratin dödsdömd. Bildning är en förutsättning för att kunna finna och ta del av nätets möjligheter, vilket kräver tålamod, nyfikenhet och en vilja att lyssna och lära. Bildning är som balsam för själen, och en förutsättning för att orka ta striden på nätet; för anständigheten, kunskapen och demokratin.

Upprörd på beställning

När jag växte upp handlade nyhetsrapporteringen om saker som hänt här hemma och i världen, och politiken och politikerna gjorde inte så mycket väsen av sig. Sedan kom Twitter, och allt förändrades väldigt fort. Politiken utvecklades till en tävling i indignation och alla söker följaktligen efter fel och brister hos varandra och i samhället. Nyhetsrapporteringen har i princip upphört att handla om saker som händer. Idag anordnas debatter och en stod del av programtiden ägnas åt analyser av politikernas utspel. 

Under några veckor i våras förändrades allt när pandemins allvar kickade in. Plötsligt tystnade oppositionen och experter intervjuades i Rapport och Aktuellt istället för att kastas in i destruktiva debatter. Det fanns tid för eftertanke och samtal. Sedan återgick allt till hur det var innan och efter det har tonläget höjts ytterligare. Upprördheten känner inga gränser. 

Det är så outsägligt sorgligt alltihop att jag slutar där. Jag orkar inte tänka tankarna om det som händer i och med vårt samhälle till slut, inte här under semestern. Tar mig ut i solen med en bok och laddar batterierna för höstens skrivande.

En skrämmande brist på objektivitet

Alla vetenskapliga studier landar i mer eller mindre tydliga och väl underbyggda resultat. Och i ett öppet och demokratiskt samhälle där kunskapen verkligen betyder något måste både resultaten och tolkningarna av forskningen kunna diskuteras. En förutsättning för att en sådan diskussion ska fungera är dock att alla förstår och respekterar begreppet objektivitet, vilket allt mer sällan är fallet. 

Om forskare kommer fram till ett resultat som kan användas för att kritisera eller ge stöd åt ett specifikt partis politik eller påståenden är det inte aktivism att påpeka detta, förutsatt givetvis att resultaten håller för en vetenskaplig granskning. Resultaten i sig kan bara diskuteras vetenskapligt, men tolkningarna av resultaten är naturligtvis öppna för diskussion. När forskare skriver en debattartikel är det något annat än att skriva en vetenskaplig artikel, och den som medvetet blandar ihop dessa saker och använder det som argument för att anklaga forskarna för aktivism eller till och med grund för avsked utgör ett hot mot både demokratin och det öppna samhället. 

Forskare måste kunna engagera sig i samhällsdebatten på samma sätt som alla andra. Förutsättningen för det är dock att objektivitet är ett ord vars innebörd inte glider iväg och kan betyda vad som helst. Objektivitet och saklighet handlar om att i möjligaste mån undvika att blanda in värderingar i sina uttalanden. Liksom sanning är det hopplöst svårt att uppnå fullkomlig objektivitet, men det betyder inte att anything goes! Det krävs kollektiv respekt för objektiviteten för att den ska fungera, och inte minst ödmjukhet inför svårigheten. USA är ett skräckexempel på vad som händer när respekten för för sanning och saklighet offras för makt och billiga poänger i det politiska spelet. 

Samhällsdebatten i Sverige blir allt mer polariserad och det görs idag allt mer sällan skillnad på sak och person. Paradoxalt nog är det ofta de som skriker högst om behovet av objektivitet som är mest partiska och relativistiska. När resultaten av forskning inte passar den egna politiska agendan anklagas forskarna för aktivism, och dristar sig forskarna dessutom att skriva en debattartikel för att sprida sina tankar till allmänheten tar det hus i helvete. Den akademiska världen utvecklas på detta sätt oroväckande nog i samma riktning som Public Service, där strävan efter objektivitet ersatts med tanken att om båda sidor får komma till tals blir bevakningen opartisk, vilket är något helt annat än objektivitet och saklighet. (Mats Knutsson får dock alltid stå oemotsagd).

Vill vi ha ett samhälle där endast forskning som ger stöd åt regeringen accepteras? Om inte är det nu vi kan och ska reagera. Sovjetstaten beställde forskningsresultat som låg i linje med den kommunistiska ideologin, vilket ledde till fruktansvärda konsekvenser. Idag är det dock högern som driver en liknande linje genom att ifrågasätta all forskning som inte ger stöd för deras politik. Objektivitet innebär att man först utför vetenskapliga studier och sedan bildar sig en uppfattning i frågan. Demokratin fungerar bara om det finns ett levande samtal om det som är gemensamt, där man byter åsikt i ljuset av nya och bättre argument. Och förutsättningen för ett öppet samhälle är att alla kan delta i debatten på lika villkor. Det faktum att det idag råder en skrämmande brist på förståelse för dessa saker oroar mig.

Identitetspolitiken och den förlorade medkänslan

Identitetspolitik är en farlig väg att gå och den löser inte problemen som den adresserar, tvärtom slår den in kilar mellan människor och skapar grund för onödiga konflikter. Ska vi kunna lära oss hantera mångfald, vilket vi måste om samhället ska kunna bli hållbart, måste fokus riktas mot det som förenar oss människor, inte det som skiljer oss åt. Självklart kan ingen veta exakt hur någon annan upplever världen, men alla kan faktiskt känna empati och har de facto förmågan att föreställa sig andras upplevelser. Och dessa egenskaper är förutsättningen för att ett humant och anständigt samhälle ska kunna växa fram. Väldigt många har någon gång i livet upplevt sig diskriminerad på något sätt och av någon anledning och den känslan torde vara den samma oavsett grund för diskrimineringen. 

Ingen vinner på att dela upp grunderna för diskriminering och behandla dem som unika och isolerade företeelser eftersom det ger majoriteten som diskriminerar makt över alla som diskrimineras. Om jag som vit, heterosexuell, manlig akademiker diskvalificeras från alla samtal som handlar om diskriminering, om min förmåga till medkänsla föraktas av de som diskrimineras i samhället går dessa grupper inte bara miste om mitt stöd och min hjälp i den gemensamma kampen för ett bättre samhälle, det finns även en risk att okunniga, ointresserade och oempatiska människor som tillhör gynnade grupper får vatten på sin kvarn och än mer ihärdigt rättfärdigar diskrimineringen och kämpar för att få fortsätta n-ordet och andra problematiska utryck. Eftersom alla drabbas av segregering och polarisering, om än på olika sätt, kan inget gott komma ur en sådan tankemodell och utveckling.

Identitetspolitik är en återvändsgränd. Utan medkänsla och empati blir samhället kallt och ogästvänligt och i en sådan miljö växer misstänksamhet och känslor av osäkerhet, vilket skapar fiktiva behov av hårdare straff och fler restriktioner. Samhället är vårt att förvalta gemensamt och det underlättas om fler förstår att vi alla är lika olika. Identitetssamhället är ett segregerat klansamhälle som delas upp i allt mindre fraktioner av människor som har allt mindre med varandra att göra och där allt fler förstår varandra allt mindre. Hela tanken är ett slags inverterad version av SDs etniskt homogena samhälle, och därför är det mer som förenar rasister och antirasister än som skiljer dem åt; båda sidor saknar eller förnekar förmågan till medkänsla och är lika oempatiska. Att kategoriskt vara för eller mot identitetspolitik är lika problematiskt. Frågan är långt mer komplex än så och problemen som måste hanteras är gemensamma. 

Jag efterlyser bildning, det vill säga breda kunskaper om olika aspekter av livet och tillvaron, och empati, som kräver förståelse för och arbete med utveckling av medkänsla, som är en kompetens som måste erkännas, uppskattas och övas upp för att samhället ska bli förstående och förlåtande, vilket är förutsättningen för att kunna hantera mångfalden som alla levande samhällen i alla tider präglats av. Utan kunskap om och intresse för varandras respektive olikheter blir det svårt att förstå sig på andra människor. Jag vill se mer av samtal och mindre av debatt, för genom att lyssna på varandra kan vi lättare förstå våra olika upplevelser och hur lite som egentligen skiljer oss åt. Medkänslan förenar oss människor och överbryggar olikheterna. Medkänsla är det kitt som håller ihop samhället. Och medkänsla är en mänsklig känsla som ALLA kan utveckla och praktisera. Problemet med både identitetspolitiken och avskyn för den är att båda förhållningssätten är lika oresonliga och empatilösa.

Jag minns 6

Detta är ett slags metareflektion över minnets betydelse för demokratin och samhällsutvecklingen. 

Livet består av minnen av det som varit, föreställningar om det som ska bli och närvaro i det föränderliga mellanrum som är nu. Både historien och framtiden förändras eftersom både minnen och föreställningar är plastiska och påverkas av nuet. Jag är den samma rent kroppsligt, men mina upplevelser av tillvaron är det inte. Man kan aldrig vara helt säker på att allt man minns verkligen stämmer, och synen på framtiden växlar med dagsformen. Så här är och fungerar det även på kollektiv nivå. Samhällen minns också och historien skrivs ständigt om när olika intressen kämpar om makt och inflytande.

Att anklaga den som påpekar dessa sanningar om verkligheten för att vara relativist är också ett sätt att påverka. Försvaret av förnuft och objektivitet är antingen naivt och oreflekterat, eller cyniskt; lika illa vilket som. Det finns naturligtvis relativister och det är självklart lika problematiskt som att vara rabiat sanningsförsvarare. Alla former av fundamentalism är lika problematiska.

Det som har hänt går naturligtvis inte att förneka, men upplevelsen av historien är individuell och i högsta grad påverkbar. Och ingen vet något säkert om framtiden. Tillvaron är öppen både bakåt och framåt. Det är sanningen och det enda objektiva som går att hävda med bestämdhet. Allt annat kräver förståelse och respekt för verklighetens föränderlighet. 

Sensmoralen är att ödmjukhet och bredvillighet att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eller goda argument är avgörande för framväxten av ett verkligt demokratiskt kunskapssamhälle.

ADHD-dagboken: Förmågan till närvaro

Redan i butiken igår slogs jag av hur annorlunda jag reagerade på det som hände. Jag chockades svårt av beskedet om att kostnaden för glasögonen trotsade min föreställningsförmåga, och hade verkligen svårt att tänka klart under tiden det tog för budskapet att sjuka in, men hade detta (som jag skrev om i gårdagens bloggpost) hänt mig för några år sedan hade det tagit dagar av ältande, när jag hade inte kunnat tänka på något annat, innan jag kom till en punkt där jag kunde hantera insikten. Nu gick det på bara några minuter. Redan i butiken kunde jag samla ihop mig så pass att jag inte ställde till en scen, och lite senare under telefonsamtalet med kundtjänst var jag samlad och saklig. Och efter att jag planterat om några krukväxter kunde jag ägna resten av dagen åt läsning, av Dostojevskij dessutom. Jag skrev inte ens bloggposten för att bearbeta, utan för att påminna andra om att läsa alla avtal noga.

Det svider att behöva punga ut med så mycket pengar, men jag har ett välbetalt arbete och är inte fattig. Jag var nonchalant och dum, men jag är inget offer. Givetvis är jag fortfarande irriterad, men jag har inte legat och ältat händelsen. Istället förundras jag över det faktum att jag kan konstatera att timmarna av meditation och studierna av stoicismen bär frukt. Jag är tacksam över att ha tillgång till verktyg att hantera den jag trots allt fortfarande är. Mina koncentrationssvårigheter har inte försvunnit, men jag accepterar handikappet och har lärt mig hantera min kropp och dess egenheter. Jag störs fortfarande av ljud och finner det lika irriterande, men även dessa känslor rinner av mig i samma stund som ljuden upphör. Jag går fortfarande i taket flera gånger om dagen, men känslan hänger inte kvar och stör.

Gårdagens incident blev ett slags stresstest, och idag är jag glad och tacksam över bekräftelsen jag fick. Och även om jag hellre hade lagt pengarna på något annat är priset för insikten om att jag kan hantera den här typen av problem lågt i förhållande till kostnaden för allt jag gått miste om genom att vara den jag är, under alla år i livet. Jag kan inte backa bandet och radera det ingångna avtalet och det finns ingen annan att skylla på, men insikten om att jag har (relativ) kontroll över mina tankar och känslor är en gudagåva som jag väljer att fokusera på.

Idag lyser solen och vi ska ägna oss åt hemester genom att bo på fint hotell i Göteborg och äta på restaurang. Genom att inte åka utomlands har jag sparat pengar, och det finns så många sätt att skaffa sig minnesvärda upplevelser. Livet går oundvikligen vidare. Om några veckor inleder jag slutredigeringen av inte mindre än två böcker och under höstens första tio veckor har jag nästan ingen undervisning alls. Det finns verkligen massor av saker att glädjas över, även under pandemin. Och att ha förmågan att välja vad man ska fokusera på är verkligen en gudagåva!

En trist men sedelärande historia

Läs alltid alla avtal NOGA. Det gjorde inte jag. För två år sedan gick jag till optikern i huset och kollade synen. Det var ett tag sedan senast, och jag blev inte förvånad över beskedet att synen försämrats en del och att jag behövde nya glasögon. Efter en sommar som blivit lite dyrare än jag tänkt avskräckte kostnaden. Progressiva glasögon är inte gratis, om man säger. När optikern började tala om att man kunde hyra glasögon och betala en fast månadsavgift, och särskilt när jag såg att priset för detta (började på) 145 kronor, väcktes mitt intresse. Vi provade lite olika typer av glasögon, bland annat ett par närprogressiva, att ha vid datorn. Tanken slog rot hos mig så pass att jag inte tänkte efter särskilt noga eller backade när jag efter undersökningen insåg att man var tvungen att hyra tre par glasögon. Jag hade redan flyttat in i känslan och tänkte att det kunde vara kul att variera mig lite. När det visade sig att priset per månad var 815 kronor reagerade jag, men tyckte ändå det var okej eftersom jag slapp punga ut med en stor engångsavgift. Det är så där psykologin fungerar, och det vet man naturligtvis på Synsam och andra företag. Jag skrev alltså på.

Efter ett halvår växte känslan av att jag lockats in i något jag egentligen inte hade någon nytta av. Jag läste då noga igenom avtalet, och insåg till min besvikelse att avtalet löpte på 24 månader. Det sved, men jag borde så klart kollat detta. När det närmade sig ett år fick jag en kallelse för den årliga synundersökningen, som ingår i avtalet. Och eftersom jag upptäckt att jag inte behöver eller ens använder två olika glasögon och det dessutom ingår ett byte av glasögon per år, tittade jag ut nya bågar som jag kände mig nöjd med. Min plan var att vid andra årets utgång byta till ett par slipade solglasögon och sedan lämna avtalet. Jag kände mig lurad, men hade naturligtvis ingen annan än mig själv att skylla på. I samband med att jag godkände bytet sa optikern att avtalet förlängdes ett år när man bytte. Eftersom jag hade fått informationen att det INGÅR ett byte per år, och jag dessutom visste att avtalet ändå löpte ytterligare ett år, slog jag de där slipade solglasögonen ur hågen och ställde in mig på att betala 815 kronor i månaden ett år till. Sedan var jag fri och hade lärt mig en visserligen dyr, men inte katastrofalt dyr, läxa.

Idag gick jag så ner till optikern med det par progressiva glasögon jag inte tänkte behålla. När jag läste avtalet irriterade jag mig på att jag inte uppmärksammat att det just var ett HYRESAVTAL. Jag kunde och kan fortfarande inte få in i mitt huvud hur någon vill hyra glasögon, och att man efter hyrestiden måste köpa loss glasögonen. Men, okej, jag bet ihop om detta också. Från september skulle jag ju vara fri, även om det kostade ännu lite mer än jag trott. Fast det visade sig nu inte vara fallet. Innebörden i påpekandet jag fick förra året, att avtalet förlängdes ett år när jag utnyttjade rätten att byta glasögon, handlade om att jag sitter fast i det, från min synpunkt, helt hopplösa avtalet YTTERLIGARE ett år. Inte förrän 2021 blir jag av med den irriterande avgiften om 815 kronor i månaden, och vill jag behålla glasögonen efter det måste jag alltså köpa loss dem. Jag höll på att sprängas av irritation, men förstod så klart att killen i butiken var oskyldig.

Det slutar inte där. Jag bet ihop och tog in det faktum att jag efter två år fortfarande är skyldig Synsam över 15000 kronor. Snacka som dyr lärdom. Och döm om min förvåning när jag sa till i butiken att jag ville säga upp avtalet, lämna tillbaka ett av paren och betala allt i en klumpsumma, och fick beskedet att det inte gick att lösa. I alla fall inte i butiken. Då får ringa kundtjänst sa man och gav mig numret. Det gjorde jag, och där fick jag beskedet att det inte gick att lösa på telefon, bara i butiken. Moment 22 alltså. Det jag kunde göra var att säga upp avtalet redan nu, alltså bara säga upp det. Avtalet löper till september 2021 och jag ska fortfarande betala 815 kronor i månaden. Beskedet jag fick var att det inte går att betala allt i en klumpsumma. Det gör det så klart, men Synsam vill inte erbjuda mig denna väg ut ur deras avtal.

Jag förstår att jag borde läst avtalet noga, men jag kan inte komma ifrån känslan av att vara grundlurad. Och jag är ursinnig över att man inte kan vara flexibla och tillmötesgående när jag vill bli fri. Inte nog med att jag måste betala, jag måste dessutom påminnas om mitt misstag varje månad i över ett år till.

Om jag kommer att köpa mina nya glasögon på Synsam? Skulle inte tro det. Därtill känner jag mig allt för lurad, och dessutom har jag blivit bemött med noll förståelse. Kanske har andra optikerkedjor liknande avtal, och dessa aktar jag mig för, men jag har svårt att tro att man kan vara mindre förstående och tillmötesgående än vad man varit på Synsam.

Vänster eller höger?

När politiken flyttade ut på nätet, till Twitter förändrades den. Men inte till det bättre! Polariseringen ökade i politiken och samhällsdebatten, vilket är förödande för demokratin. Pajkastning har aldrig byggt något varaktigt och hållbart. Och som folkvald kan kan inte se det som att man företräder "sina" väljare. Riksdagens medlemmar företräder FOLKET, och det ligger aldrig i folkets och samhällets intresse att oppositionen till varje pris försöker motarbeta regeringen. Särskilt inte under en pandemi och med hotet om recession hängande över oss alla.

Poltik är ingen lek! Vänster eller höger är inget man är! Uppfattar man det så, om man ser partitillhörigheten som en identitet, agerar man inte i demokratins intresse. Och ser man sig själv som den vuxne i rummet visar man i akt och mening att man endast bryr sig om det egna partiet och dess opinionssiffror. Den partiledare som inte tar ansvar för hur partiets företrädare agerar på nätet är ingen ledare och kommer aldrig att kunna ansvara för sitt lands och dess befolknings väl och ve. Man kan klä upp sig i kostym, men agerar som kungen på skolgården, som den som dirigerar mobbarna, hör man inte hemma i riksdagen. 

Jag väljer inte sida och har ingen bestämd politik uppfattning, men jag reagerar på ord som: Vänsterbliven. Ingen klok och ansvarstagande människa använder sådana ord; det är mobbarens retorik. Och om det enda man är övertygad om är att man hatar sossarna har man förverkat rätten att förvalta demokratin. Verkar man i ett parti som endast vill sänka skatten och avskaffa politikens, det vill säga folkets, makt över hur landet styrs, företräder man endast sig själv och de som klarar sig på egen hand. Då är man ingen politiker, då är man en influencer som sålt sig till marknaden; en som gör vad som helst för pengar, ära och berömmelse. Och företräder man ett parti som helt saknar moral och som bara vill stänga gränsen och kasta ut alla som inte är etniska svenskar, har man helt förlorat all anständighet.

Regeringen håller en låg profil eftersom dess företrädare tar ansvar och lotsar vårt land genom den värsta krisen sedan andra världskriget. Det hedrar dem! Och även om man är kritisk mot politiken och tror att Sverige hade blivit ett bättre land om andra beslut tagits, är det inte nu, och absolut inte på Twitter som den diskussionen ska föras. Tids nog kommer det en valrörelse, och då är det VÄLJARNA som avgör. Politik är inte en tävling i vem som kan uppvisa mest indignation, kasta mest skit på ansvariga ministrar eller sabotera mest för regeringen. Politik är, som Olof Palme sa, att vilja.

Vi vet var S, V och MP vill, men vad vill övriga politiker? Vi vet att de inte gillar regeringen, men vilket samhälle vill oppositionen se förverkligat? Gud hjälpe oss om det är något så torftigt som sänkt skatt (på husbilar), stängd gräns eller hårdare straff. Så bygger man inget land, men det är så man får många följare på Twitter ...

Jag minns 5

Idag regnar det. Som det ofta kan göra när det är sommar i Sverige. Fast när jag tänker tillbaka på mina barndoms somrar minns jag inte särskilt mycket regn. Det är de soliga dagarna som stannar kvar. Kanske för att det är lättare att hitta på extraordinära saker att göra då, på platser man annars inte är på, vilket får minnena att stanna.

Mina starkaste minnen av regn från barndomen är från simskolan. När jag tänker efter minns jag nästan inga soliga simlektioner, bara iskallt vatten, blåfrusna läppar och regnet som smattrade på rutan till bilen. Till sjön åkte vi, och i vattnet skulle vi, även om det bara var 15 grader. Fast det är inga plågsamma minnen.

Jag försöker verkligen minnas barndomens regniga dagar, men det är svårt. Jag minns en märklig sommarvecka när jag var runt 10, när det ösregnade varje dag en stund mitt på dagen. Himlen öppnade sig verkligen, och sen kunde man åka och bada på eftermiddagen. Antar att just bada är en aktivitet man kan ägna sig åt även om det regnar. Ibland cyklade vi till sjön just för att bara i regnet, eftersom vattnet kändes varmare då.

Jag minns vår sommarstuga i Halland. En brun stuga med ett stort rum, ett litet och en minimal köksavdelning. Några mil från kusten, i närheten av en bondgård. Utan el och vatten. Vår enda kontakt med omvärlden var den batteridrivna transistorradion. Jag minns hur vi satt i soffan hela familjen en hel kväll, tätt tillsammans under ett fruktansvärt åskoväder och undrade om stugan skulle träffas av blixten.

Även om jag tar mig tid och söker i minnet kan jag inte återkalla fler minnen av regn. Det enda minnet som verkligen sticker ut är från skarven mellan vuxenlivet och ungdomen, från Roskilde 1991. Vädret var okej på torsdagen när vi kom ner, men det blev sämre på fredagen och under hela lördagen öste det ner. Jag minns hur en efter en gav upp och kastade sig i geggan. Jag minns hur jag stod i min skinnjacka framför stora scenen och väntade på Iggy Pop. Den där jackan blev sig aldrig riktigt lik efter den resan. Vi vaknade i en vattenpöl i tältet och gav upp och åkte hem. 

Yttrandefrihetens gränser

Jag har svårt för dem som använder yttrandefriheten för att tänja på dess gränser till max. Yttrandefrihet är en demokratisk rättighet, inte en skyldighet att yttra varje tanke och åsikt offentligt. Utan respekt för friheten och det öppna samhällets bräcklighet kommer demokratin förr eller senare att falla samman under pressen den utsätts för av människor som säger sig värna den. Att påpeka faktum, det vill säga att vissa saker inte bör uttryckas offentligt, är att ta ansvar för demokratin. Och den som drar censurkortet och gapar om att hens rättighet har kränkts visar i ord och handling hur man ser på yttrandefrihet egentligen.

Så länge vi lever i en begränsad värld kan friheten aldrig vara total. Om alla hävdar sin individuella rätt att uttrycka vilka tankar och åsikter som helst, när som helst och överallt, utan hänsyn till andra, fungerar det inte. Det är inte censur att hävda detta, det är bara så det är. Liberalism handlar om frihet, men utan respekt för andra och för demokratin urartar den till anarki. Paradoxalt nog lierar sig många liberaler och försvarare av yttrandefriheten med totalitära rörelser genom att använda yttrandefriheten för att trampa på eller håna andra människor. När frihetens försvarare står på barrikaderna och skanderar glåpord eller använder yttrandefriheten för att sprida lögner, alternativt ger röst åt odemokratiska rörelser, närmar vi oss med stormsteg 1984. Den som tvångsmässigt måste uttrycka allt som inte gillas av en bildad allmänhet som vill leva i ett anständigt samhälle, och som känner sig censurerad ifall hen får kritik, är inte liberal.

Jag står på kunskapens sida, värnar bildning och försvarar självklart yttrandefriheten, men eftersom jag vet att demokratin är förutsättningen för yttrandefriheten handlar mitt försvar för åsiktsfriheten om att respektera andra människor genom att INTE uttrycka vilka åsikter och tankar som helst, när som helst och överallt. Och jag tar mig rätten att kritisera alla som utnyttjar friheten på sätt som riskerar demokratin.

Ingen kan kräva att slippa lyssna på obekväma åsikter, men det betyder inte att den som hyser åsikterna måste uttrycka dem. Yttrandefriheten skapades för att den som har makt inte skulle kunna tysta sina kritiker. Demokratin utgår från folket och i ett modernt samhälle den är skapad för att sparka uppåt, inte neråt. Yttrandefriheten är framförallt den svages rätt att lufta sitt missnöje och skapa opinion för förändring. Om den rätten utnyttjas av politiker som sitter i riksdagen och via Twitter hånar klimataktivister eller människor som kämpar för mänskliga rättigheter, det vill säga medborgare som tycker och tänker annorlunda, är det ett tecken på att något är allvarligt fel i vårt samhälle. Det är inte att använda sin rätt till frihet utan ett angrepp på demokratin.

Hänvisningar till biologi är (också) politik

Genusvetenskapen anklagas av många för att vara politisk. Kritikerna säger att genusforskarna bortser från biologiska aspekter av kön. Som om det vore ett opolitiskt påstående. Forskar man om sociala aspeker av kön är det just detta man forskar om och inget annat. Kultur och samhällen kan förändras och det går att skapa likvärdiga möjligheter för alla, om tillräckligt många människor vill det. Ingen människa som lever i ett modernt samhälle är utlämnad till sin biologi. Och det finns dessutom långt fler och mycket mer avgörande biologiska skillnader mellan människor än dem som går att härleda till kön. Förstår man det inser man att kravet på hänsyn till biologi bär på ett dolt politiskt budskap, medan genusforskningen är öppen med att man undersöker förutsättningar för förändring. Vad är ärligast?

Jag hamnar ofta i debatter om genus, eftersom jag försvarar genusforskningen. Kritikerna hävdar att genusvetare bortser från biologi. Många säger sig SJÄLVKLART vara för jämställdhet, men några förslag på hur man kan tänkas uppnå jämställdhet vill man inte dela med sig av. Sverige är jämställt, säger männen; för det är så gott som uteslutande män som hävdar just det. De anser sig leva i det perfekta samhället och ser därför genusvetenskapen som ett hot. Ibland sägs det att jämställdheten gått för långt, men den åsikten faller på sig egen orimlighet. Jämställdhet kan per definition ALDRIG gå för långt (för då är det inte jämställt längre).

Kravet som riktas mot genusforskare att beakta biologisk forskning, som sägs visa att det finns skillnader mellan könen, är politiskt eftersom det förs fram som ett försvar för staus quo, för att förhindra förändring. Det är alltså kritikerna mot genusvetenskap som är de verkliga politiska aktivisterna. De försöker med förment vetenskapliga argument hindra genusforskare från att bedriva forskning om sociala och kulturella aspekter av kön. Ingen genusvetare som jag känner till har hävdat att deras forskning visar att samhället måste förändras, det enda forskningen visar är att samhället kan förändras. Även om det existerar biologiska skillnader mellan könen (vilket INGEN förnekar) betyder detta inte att samhället inte bör förändras. Påstår man det är man i högsta grad politisk.

Våndan av att släppa taget

För två veckor sedan började semestern, men jag fortsatte ändå jobba vidare på mitt bokmanus. Inga hela dagar och i ett mycket lugnare tempo. Igår infann sig dock känslan av att bitarna på allvar börjar falla på plats. Jag har inte skrivit särskilt mycket nytt under dessa veckor, det har framförallt handlat om att se över dispositionen, rubrikerna och logiken i resonemangen. Jag har flyttat stycken och strukit överflödiga eller malplacerade meningar och resonemang. Dödat darlings och filat på språket. Detta kommer jag fortsätta med, men nu behöver både jag och manuset vila. Det är vara så svårt att släppa taget. För varje vända nu närmar jag mig projektets fullbordan och det känns högtidligt på något sett. 

Jag har levt med boken i nästan tio år. Först som en dröm, sedan som först en och sedan tre skisser. Men det är först nu, här under det sista året som bilden klarnat. Och under våren har bilden klarnat allt mer. Fram till för några månader sedan gick jag på känsla, men nu lär jag läser inser jag allt tydligare vad jag vill och hur jag ska förmedla kunskapen. Det är mitt livsverk, mitt bidrag till kulturvetenskapen i allmänhet och till etnologin i synnerhet. Jag tänker inte släppa ifrån mig manuset innan jag är helt säker på att jag inte kan bättre eller kommer längre, och det får inte finnas några språkliga oklarheter eller slarvfel. När manuset presenteras för ett förlag måste jag känna fullt ut att jag kan stå för det och att jag gjort mitt allra bästa. Därav våndan. Men nu är det dags. Jag behöver sätta punkt och vill ta tag i nästa projekt.

En del av våndan handlar om att jag vet att det finns en uppenbar risk att manuset uppfattas för abstrakt och akademiskt för allmänheten, och för oakademiskt för forskarsamhället. Det är det största dilemmat med projektet, men jag kan inte se hur jag skulle kunna skriva på något annat sätt. Naturvetare måste popularisera sina rön för att de ska bli begripliga för allmänheten, men kulturvetare forskar om människors vardag och har därför den otacksamma uppgiften att krångla till det. Boken handlar om det som alla har framför ögonen och lever mitt i. Det behövs verktyg för att avlocka vardagen kunskap och bygga upp en vetenskaplig förståelse för det kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Jag menar på allvar att en kulturvetenskaplig bok som inte kan läsas av alla inte ska läsas av någon, men utan läsarnas förståelse för och förmåga att hantera abstraktioner och filosofiska analyser går det så klart inte. Det är ett moment 22, eller en av kulturens många paradoxer, som boken delvis handlar om.

Omvägar till kunskap om kultur. Ett försök till formulering av mellanrummens filosofi, är titeln på boken. Kunskapen som förmedlas är indirekt och innehållet blir begripligt först i mötet med en läsare som tolkar innehållet och använder verktygen för att förstå sin egen vardag. Det går inte att beskriva mellanrummen, därför kan titeln läsas både som omvägar och om vägar, men jag vill inte ha en parentes i titeln. Ordet försök är också viktigt, för detta är inte en studie av något; jag leder inget i bevis. Boken innehållet en samling försök och upprepningar av ett begränsat antal grundläggande, kulturvetenskapliga teman.

Det är så här jag menar att kulturvetenskap ska bedrivas. Om disputationen gjorde mig till lärling blev jag gesäll när jag erhöll docenttiteln, och boken om mellanrummen ser jag som mitt mästarbrev. Men det är nu inte upp till mig att avgöra detta, bedömningen ligger i läsarnas och mina kollegors händer. Jag är ödmjuk inför det, vilket naturligtvis också bidrar till våndan. Fast jag känner mig dock allt mer redo. Det är dags nu att bryta sig loss och våga steget ut i det okända. Det är ju detta jag väntat och förberett mig på i alla år. Innan året är slut bör jag ha fått besked.