Företag och människor

Jag är tacksam över att ha ett arbete, inte bara en anställning utan ett jobb som jag trivs med. Och här under pandemin är det ett privilegium att kunna arbeta hemifrån. Tiden som frigörs av det minskade resandet försöker jag använda till läsande, skrivande och tänkande. Det var ju för att få möjlighet att studera jag sökte mig till högskolan. Pandemin innebär väntan, inte bara för oss i akademin utan för alla. Världen och allt vi vant oss vid att ta för givet är pausat och det frigör tid att tänka, i alla fall för oss som inte behöver oroa oss för hur det ska gå för företaget man arbetar i. Att bara vänta på att viruset ska blåsa över och allt ska återgå till det normala vore idiotiskt. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.

En sådan sak handlar om relationen mellan företag och människor. Att känna tillhörighet är en djupt mänsklig drift, liksom önskan att vara del av en gemenskap. Därför är det inte konstigt att människor identifierar sig med sin arbetsplats. Att grundare av företag många gånger har svårt att skilja mellan sin egen person och verksamheten man byggt upp är helt naturligt. Men att behandla företag som tänkande och kännande subjekt, med behov och rättigheter, är djupt problematiskt. Det är dock en tanke som allt mer normaliserats under senare år. Nu när företagens ledare försvagats och tvingas vara lite mer ödmjuka har vi ett gyllene tillfälle att göra något åt detta.

Min utgångspunkt är att företag byggs upp och ägs av människor, men företag är ingenting i kraft av sig själva. Den principen är viktig att hålla fast vid, annars finns en uppenbar risk att företag växer sig starkare än och därför spelar ut länders befolkningar mot varandra. Om företagen själva får bestämma blir allt som utgör hinder för deras lönsamhet ett problem. Skatt, till exempel, uppfattas som stöld. Utifrån företagets kortsiktiga, kvartalsekonomiska perspektiv kommer frågan, vad fan får jag för pengarna, att framstå som logisk. Samhället blir olyckligtvis svaret skyldig, i normalfallet. Men här under pandemin när kunderna sviker är det uppenbart vad vi och företagen får för pengarna.

Accepterar man tanken på att företag har en egen vilja och rättigheter blir det svårt att värna livet på jorden. Floran och faunan tas för given och klimatet är allt för diffust för att kunna greppa. Företagens ledare och ägare har dock i kraft av att kopplas samman med företaget makt att bestämma över vilka regler som ska gälla. Företagen kan alltid hota med arbetslöshet eller att man produktionen ska flytta någon annanstans, där arbetskraften är billigare, skatten lägre eller regelverket mer anpassat efter företagens fiktiva behov.

Tänker man istället att det enda som finns är människor som lever tillsammans på jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva kommer synen på företag att bli en annan. Den som är satt att leda ett multinationellt företag är fortfarande bara en enda människa och vi människor är alltid mer lika varandra än olika. Donald Trump är ett sorgligt bevis på det faktum att bara för att man har lyckats tillskansa sig makt och befinner sig toppen av en hierarki betyder inte att man nödvändigtvis besitter bättre kvaliteter än någon annan. När chefen för SAS eller Volvo Cars uttalar sig i TV talar de sig inte som individer och medmänniskor utan som företrädare för stora företag med många anställda. Deras makt och inflytande bygger på att vi identifierar dem med företaget som de är ledare för. Vi måste dock inte köpa deras bild av läget och det finns inget som säger att samhället självklart ska tillmötesgå alla deras krav, i alla fall inte villkorslöst. Den självklara frågan som våra folkvalda politiker, vilka företräder skattebetalarna och medborgarna, det vill säga alla vi tillsammans, borde bolla tillbaka till Svenskt Näringsliv och företagsledarna som nu kräver pengar för att överleva är: Vad fan får vi för pengarna?

Självklart behövs företagen och givetvis måste vi hjälpa dem, men både samhällen och företag består av människor. Företagen är inget i kraft av sig själva. När företag säger att man måste avskeda, det vill säga göra sig av med en del av sina anställda, skjuter de över ansvaret för individerna på någon annan. Så kan bara företag tänka och agera, inte samhällen. Därför är det avgörande för den sociala hållbarheten att företagen bidrar till det allmänna genom att tvingas betala skatt. Livet är ett givande och ett tagande för alla och balans är nyckeln till hållbarhet.

Jag oroas över politiker som identifierar sig med företagen och går deras ärenden. När Ulf Kristersson sitter  i Agenda och säger att staten borde ge FÖRETAGEN 100 miljarder i månaden tills pandemin är över är inget annat än galenskap, helt i partitet med förelagen från den orange ledaren i väst. Alla företag består av människor, och vi människorna måste ta hand om VARANDRA. Som människor är vi både arbetare och kunder, ytterst är det vi som är samhället och företagen.

Corona blottlägger som sagt en lång rad problematiska förgivettaganden och vi har nu en chans att stanna upp och tänka efter. Tyskland tänker, som jag förstår det, ta tillfället i akt att satsa de allmänna medlen på företag som tar ansvar och bryr sig om miljön. Det borde fler samhällen göra. Livet på jorden behöver inte självupptagna ledare med grandiosa personlighetsstörningar. Att människor har svårt att skilja mellan sin egen person och företaget som betalar deras lön är en sak, men att samhällen accepterar detta är problematiskt. Nu kan vi göra något åt saken. Vad väntar vi på?

Tegnells imponerande tålamod

Igår satt Anders Tegnell ännu en gång i Aktuellt och svarade på frågor med en ängels tålamod. Denna gång hade programledarna kommit på den enligt dem lysande idén att inleda inslaget med att visa en rad inlägg med olika uttalanden som Tegnell fällt, från inledningen av pandemin fram till idag. Upplägget byggde på att man skulle ställas till svars för eller i all fall anmodas förklara sina uttalanden, som hela tiden förändrats. Så ser dagens fantasilösa journalistik ut, den bygger på att journalister agerar som okunnig, oresonlig och envis ifrågasättare av allt. Klädsamt nog pressades inte Tegnell, men frågorna var irriterande insinuanta och byggde på samma efterklokhet som oppositionspolitikerna visar när de står i TV och kritiserar regeringen (ibland till och med för konsekvenserna av oppositionens egen politik).

Tegnell visade i Aktuellt igår samma enorma tålmodighet som han gör på de dagliga presskonferenserna. Han lyssnar på frågan, höjer aldrig rösten och upprepar det alla forskare vet; har man att göra med ett helt nytt virus som dessutom är gåtfullt kan man aldrig veta säkert. Journalisterna och delar av allmänheten glömmer eller bortser från det faktum att om kunskapsläget är osäkert kan ingen expert uttala sig säkert. När Tegnell ändå gjort det har han gjort det för att han som företrädare för FHM har ett ansvar att informera om vad man vet och hur man tänker just nu, med utgångspunkt i den aktuella information som föreligger. Tegnell och övriga på FHM står i ständig kontakt med företrädare för motsvarande myndigheter i andra länder och följer läget noga. När läget förändras förändras uttalandena. Är det KUNSKAP man vill ha finns inget annat sätt att tänka och agera. Försöken att ställa honom eller någon annan till svars för att de inte visste då vad man vet idag tyder på illvilja eller djup okunskap om hur forskning faktiskt fungerar och vad som är möjligt att säga med stöd i vetenskap.

För att samhället ska bli mer hållbart behöver medvetenheten öka generellt, om att kunskap alltid är föränderlig, aldrig kan vara annat än indirekt och därför aldrig helt säker. Det behövs ett mer ödmjukt förhållningssätt till både kunskap, forskning, kultur, politik och medmänniskorna. Om Sverige ska kunna vara en kunskapsnation har både journalister och oppositionspolitiker ett ansvar att respektera kunskapen och vetenskapens begränsningar. Att jaga enkla (och oärliga) poänger eller likes och klick är förkastligt och ovärdigt.

Varför gör vi inte som i ... Eller: Hur kommer det sig att så många fler människor har dött i Sverige än i Danmark och Norge? Den här typen av frågor visar hur lite frågeställarna vet eller bryr sig om hur ett virus som Corona fungerar. Att man valt att göra på olika sätt i olika länder är bra och viktigt, för det gör det möjligt att i efterhand, när pandemin är över, utvärdera olika strategier. Men att i nuläget peka på aktuella dödstal i olika länder där färre hittills har dött och med emfas hävda att Tegnell eller Löfven har fel, är farliga och därför bör ställas till svars är en befängd idé. Det är ett faktum att INGEN kan veta, och därför kan ingen heller uttala sig med säkerhet om vad som är bäst eller varför fler dör i Sverige än i övriga nordiska länder. Först i EFTERHAND är det möjligt att veta, och då måste alla länders strategier utvärderas. Inte för att leta syndabockar utan för att lära inför framtiden.

Den samlade kompetensen som myndighetssverige visar upp på de dagliga presskonferenserna gör att jag känner mig trygg och fyller mig med tacksamhet över att det är i Sverige jag bor. Men lika stolt som jag är över ansvariga som informerar och svarar på frågor, lika beklämd är jag över journalisternas korkade och insinuanta frågor. Och försöken att ge skev av att FHM döljer något är förkastligt och utgör ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet. Att i detta läge undergräva förtroendet för våra myndigheter eller vår regering gynnar ingen annan än dem som vill att det ska gå åt helvete. Tids nog får vi alla svar, men i väntan på det har vi alla ett ansvar att tvätta våra händer och hålla distans. Det är upp till oss tillsammans att rida ut den här stormen.

Marknadsskolan och kunskapen

Skolor ska inte drivas som företag, inte i ett samhälle som har ambitionen att bli ett verkligt kunskapssamhälle. Utbildning är nämligen inte en tjänst bland andra. Varje krona som samhället lägger på skolan ska användas för att främja lärande. Marknadens eviga krav på effektivitet hör inte hemma i skolans värld eftersom det tvingar fram ett produktionstänkande som stressar både lärare och elever. Med lärande är det så att det blir bättre ju mindre krav på prestation som finns. Lärare ska visa vägen in i lärandet och arbeta tillsammans med eleverna, inte kontrollera, rapportera och tvingas ta ansvar för resultatet. I en skola värd namnet arbetar alla med kunskap, direkt eller indirekt. Marknadsskolan har en ägare och alla ägare har mål och visioner med verksamheten, vilket oundvikligen tar fokus från lärandet.

Ägs skolan av riskkapitalbolag eller som ett aktiebolag blir dess primära mål att generera vinst. Det sägs att detta inte står i konflikt med kunskapen och lärandet eftersom marknaden sorterar ut verksamheter som inte håller måttet, som inte presterar på topp och gör kunderna nöjda. Den logiken fungerar i varu- och tjänstesektorn, men skolans samhällsuppdrag är att förvalta och utveckla kunskap. Höga betyg är ett mätbart resultat som alla blir glada och nöjda av, men betyg och kunskap är två helt olika saker. Om skolan inte kan fokusera till 100 procent på kunskap kommer det att gå ut över lärandet, och om det finns ett krav från ägarna att verksamheten ska generera vinst kommer kunskapen som är en ömtålig och svårbedömd kvalitet oundvikligen att bli lidande.

Skolor ska samverka för elevernas och kunskapens skull, inte konkurrera med varandra om pengar eller prestige. Skolan bekostas av det allmänna och är en samhällsangelägenhet, vilket rimmar illa med marknadstänkandet som bygger på ägande och företagshemligheter. Om skolan verkligen ska kunna främja lärande och förvalta kunskap måste transparensen vara fullkomlig, annars kan lärare och rektorer inte lära av varandra. Öppenhet är en förutsättning för kunskapsutveckling.

Här i veckan har de privata skolornas kösystem debatterats, och föga förvånande reagerar ägarna med ryggmärgen och försvarar sin rätt att välja elever. Ska man göra vinst är det viktigt att man har kontroll över vem man undervisar. Den skola som kan plocka ut de mest ambitiösa och självgående eleverna, med de bästa förutsättningarna att lyckas i skolan, kommer att kosta mindre och generera mer vinst till ägarna. Det ligger i den enskilda skolans EKONOMISKA intresse att kunna utöva kontroll över vem man ska undervisa, men det ligger inte i samhällets eller kunskapens intresse att detta sättet att tänka får genomslag i skolan. Om det nu vore så att friskolorna faktiskt var bättre på att UNDERVISA spelade det ingen roll vem man undervisar, och utifrån ett samhällsperspektiv vore det bättre att friskolorna ansvarade för de svagaste och mest resurskrävande eleverna. Reaktionen på förslaget att förbjuda kösystem till enskilda skolor avslöjar marknadsskolans affärsidé och visar att den går på tvärs mot ambitionen att skapa en kunskapsskola som utgör en garant för samhällets långsiktiga behov av KUNSKAP. Alla resurser som tillförs skolan måste stanna i utbildningssystemet för att där användas i kunskapens tjänst. 

Kunskap är något allt för komplext för att det ska gå att mäta vad som är god kvalitet, därför måste man ta sig bort från den tanken och hitta andra sätt att arbeta med kvalitet i skolan. Marknadsskolans produktionstänkande kräver att det sätts upp mål, och mål kräver kontroll och jämförelser, vilket tar fokus från lärandet och gör lärarna ansvariga för elevernas lärande och skolans resultat. Ökad byråkrati kan ALDRIG vara lösningen på några problem. Uppstår behov av mer byråkrati är det organisationsmodellen det är fel på, och den måste rättas till. Ge utövarna frihet att under ansvar utforma skolan verksamhet med kunskapen i centrum, och låt politikerna kontrollera kostnaderna. Då finns ingen risk att byråkratin ökar, att man förlorar fokus eller att kostnaderna skenar. Med ett sådant system får samhället den kunskap och kvalitet man förtjänar, och något annat är aldrig möjligt att få.

Vad vill vi, egentligen och på allvar? Det spelar en avgörande roll för utfallet. Pedagoger brukar säga att människan har en inneboende vilja att lära, och jag håller med om det, men ingen kan få någon annan att vilja lära sig något hen inte vill. Barn och vuxna lär sig sådant de verkligen vill veta eller kunna, inte det som någon annan önskar. Därför kan en vinstdrivande och målsäkrad skola, vars uppdrag är att så effektivt som möjligt, utan kvalitetsförlust, leverera det resultat som beställts, aldrig bli en kunskapsskola. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta.

Det behövs en annan syn på kunskap och en fördjupad förståelse för verkligheten, i både skolan och samhället. Bara så kan populism och försöken att relativisera kunskapen bekämpas. Kunskap är nödvändig för att nå de målen, och det fina är att kunskap ökar i värde om den delas. Ju fler som får tillgång till kunskap och som har förmågan att använda den, desto bättre är det för alla. Därför ska skolan inte sortera, inte målstyras och absolut inte effektiviseras. Lärare och elever ska inte kontrolleras. Höga krav kan bara nås om man håller fast vid dem, och det kan man bara göra genom att samverka och om kravet på vinst försvinner. Ett examensbevis från en kunskapsskola är ingen man ska dela ut lättvindigt, då är det inte kunskapsinsatserna som belönas, utan något annat. Tänkande tar tid och kan inte skyndas på genom ökad kontroll. Skolans uppgift i ett kunskapssamhälle är att vara generös, i ordets vidaste mening, vilket går på tvärs mot marknadstänkandet. En förlåtande skola som tror ALLA elever om gott, som hjälper dem och som låter eleverna försöka, igen och igen, tills de klarar kunskapskraven och kan gå vidare till nästa nivå. Det är den skolan jag vill se förverkligad. 

Avslutar denna bloggpost med några ord från Friedrich Nietzsche .

432

Forskare och experimentatorer. -- Det finns ingen allenagörande vetenskaplig metod som leder till kunskap! Vi måste handskas på försök med tingen, än dåligt, än bra och omväxlande visa dem rättvisa, lidelse och kyla. Den ene tilltalar dem som polis, en annan som biktfader, en tredje som nyfiken vandringsman. Ena gången avtvingar man dem något genom medkänsla, nästa gång med övergrepp; den ene tar sig framåt på vägen mot insikt genom att visa vördnad för deras hemligheter, en annan uppnår samma sak genom att indiskret och skämtsamt avslöja dem. Vi forskare är som alla andra erövrare, upptäckare, sjöfarare och äventyrare utrustade med en våghalsig moral och får väl finna oss i att på det stora hela bli betraktade som ondsinta.

Ju mer jag läser, lär och ju längre jag lever och rör mig i samhället och kulturen, desto tydligare blir det att det Nietzsche säger i inledningen till ovanstående aforism är en sann och riktig beskrivning av kunskapen. Det finns inte en väg, och följaktligen heller inte en individ som är bäst lämpad. Det finns bara upprepade försök, olika försök och samma försök men i nya kontexter. Försök, försök, försök och ständiga misslyckanden. Det är vägen till kunskap, inte en väg utan många. Rörelse, överseende med olikheter och kollektivt arbete, för det gemensammas bästa. Jag vill se en skola som tagit fasta på detta, som främjar elevers och studenters förundran infört världens och livets komplexitet. En skola som ser positivt på nyfikenhet och misslyckanden och där kunskapen står i centrum. En sådan skola behövs för att fostra medborgare som kan orientera sig i verkligheten och för att vaccinera befolkningen mot populism och fascism, samt för att främja framväxten av ett kunskapssamhälle.

En ekonomi som kräver att vi konsumerar mer än vi behöver kan aldrig bli hållbar

Här under pandemin konsumeras mindre än vanligt. Många handlar bara det absolut nödvändiga. Hur kan det vara ett problem? Det faktum att vi accepterar detta som ett problem är det verkliga problemet, för om vi inte gjort oss och vårt samhälle beroende av konsumtionen hade Corona inte inneburit att ekonomin klappade ihop fullkomligt. Att påpeka detta är ingen politisk värdering utan ett krasst konstaterande. Länge har miljörörelsen hånats för att man påpekat att flygindustrin påverkar klimatet, att köttindustrin påverkar både matens kvalitet, bidrar till antibiotikaresistens och behandlar djuren vidrigt. Vi har hela tiden vetat att vårt sätt att konsumera är ohållbart, men ytterst få har brytt sig om detta. Nu när kraven på nedstängningar av länder och samhällen höjs och konsumtionen går ner blir det uppenbart att vi vant oss vid att leva på ett ohållbart sätt.

Mänskligheten står inför ett vägskäl. Ska vi subventionera ohållbara verksamheter i väntan på ett vaccin och sedan fortsätta som om inget hänt, eller ska vi ta tillfället i akt och reflektera över vad som är hållbart och försöka utarbeta strategier för att skapa ekonomiska system som står pall för pandemier. Varken klimatet eller hotet från nya virus försvinner för att vi väljer att fokusera på annat. Det handlar inte om, utan när vi tvingas till nya restriktioner av det slag som vi nu och under ett tag framöver måste leva med.

Ett ekonomiskt system som fungerar både när gränserna och samhällena är öppna och stängda är en trygghetsförsäkring för alla. En sak mindre att oroa sig över. Det är inte en höger-/vänsterfråga utan en hållbarhetsfråga som ligger i allas intressen. Den konstgjorda andning som nu sätts in är ingen långsiktig lösning.

Jag är humanist och värnar människan som är en integrerad del av livet på jorden. Många av problemen vi brottas med nu och har brottats med under lång tid, även om läget inte upplevts vara akut, går att härleda till de multinationella storföretagen som fram till för bara någon månad sedan hade en enorm makt, men som nu försvagats betydligt på grund av att konsumtionen dragits ner till ett minimum och riktats mot det som är nödvändigt. Vi har alltså ett gyllene tillfälle att rätta till balansen mellan människorna och gigantiska ekonomiska kolosser som hänsynslöst exploaterar livet på jorden i sin jakt på allt snabbare ekonomisk avkastning. Företag som har makt att spela ut länder och regioner mot varandra för att slippa betala skatt, det vill säga bidra till samhällena som man nu, cyniskt nog, ber om hjälp från. Att inte villkora stödet till företagen vore skamligt!

Ett ekonomiskt system som sätter människan och klimatet, liksom djuren och naturen i centrum påverkas inte av pandemier och andra hot som kräver förändrade vanor. Alla tjänar på det, utom de multinationella företagsjättarna; men de består ju ytterst av människor så att dessa giganter löses upp och försvinner är bara ett problem för de individer som befinner sig i toppen av dessa företag. Och de är rika nog att aldrig behöva oroa sig för något under resten av sina liv. Vi har alltså inget att förlora på att offra företag som inte vill bidra till det allmänna. Något slags försäkring behövs, där både företag och medborgare bidrar till det allmänna i goda tider och får hjälp när det krisar. Skatt är ekonomins lungor. För att överleva måste man både andas in och andas ut.

Elefanten i rummet är tanken på VINST, som är en aspekt av företagande som hamnat alldeles för mycket i centrum. Det har sagts att det är själva syftet med allt företagande, vilket är rent hittepå. Företag drivs för att förverkliga visioner och tillfredsställa behov, inte för att plocka ut så mycket pengar som möjligt ur verksamheten. Den ekonomiska krisen beror inte på Corona utan på att vi gjort oss beroende av företag som fokuserar på en enda sak: Vinstuttag.

Dagens bild: Pengar sipprar inte ner

Teorin om att välstånd sipprar ner genom samhället stämmer inte. Pengar och ekonomier drivs mer av ett slags kapillärkraft som suger välståndet uppåt i systemet. När vanliga inkomsttagare får en "extra" månadslön känns det kanske bra för den enskilde, men lyfter man blicken något och ser till samhällskonsekvenserna blir det uppenbart att höginkomsttagarna är de verkliga vinnarna. Den som tjänar 25000:- i månaden är så klart glad över en extra månadslön, men det är olyckligt om man blir så pass glad att man glömmer att den som tjänar 50000:- dels får mycket mer, dels bidrar mindre till det allmänna. Den som tjänar 25000:- är i större behov av hjälp från just den resurs varifrån pengarna tas än den som redan tjänar mer än hen gör av med. Så den som tjänar 100000:- i månaden och som får 100000:- mer om året kan investera dessa pengar på börsen, medan den som tjänar 25000:- konsumerar för att få vardagen att gå ihop, till priset av sämre vård, skola och omsorg. Det är enkel matematik, som av ideologiska skäl ofta krånglas till för att dölja det faktum att ekonomi är en process som suger, om ni är med på den ordvitsen.

Bild: Ajan

I USA lever fattiga på gatan och psykiskt sjuka får klara sig på egen hand. Där måste man se om sitt hus och ta hand om sig själv. Där är det marknaden som regerar och den som har mest pengar har också mest makt. Alltså sänks lönerna när tillgången på billig arbetskraft ökar, vilken den gör när företagen effektiviserar och skär ner. När produktionen flyttas till låglöneländer, där misären och desperationen är ännu större och fler är beredda att jobba för längre lön, slits inte bara länder utan även samhällen isär. Allt fler ser vad en strikt ekonomisering gör med människor, hur jakten på mer pengar vänder oss mot varandra. En annan konsekvens av ekonomiseringen är att den gör pengar till den ENDA måttstocken och det gör att politiken slutar att handla om vad man vill och istället handlar om vad som ger mesta möjliga avkastning för den enskilde.

Det är ett kallt samhälle som växer fram. Och detta känner man av in på bara skinnet i USA. Även medelkassen känner av det när deras löner som visserligen är väldigt mycket högre än dem som jobbar för minimilön (vilket inte går att leva på så därför kan man behöva ha två heltidsjobb för att få mat på bordet och tak över huvudet), tappar i köpkraft när de tvingas konkurrera med de rikaste 10 procenten eller den rikaste procenten av befolkningen. De rikaste av de rika som inte ens bor i USA, de bara skattar där. Eller de har med hjälp av den makt som pengar kan ge sett till att politikerna befriat dem från skatt. Den är den andel av befolkningen som bygger barnhem i samma länder där de exploaterar människornas misär, inte i första hand för att hjälpa, utan för att bygga sig ett äreminne över sin egen storhet och godhet. Det är så det fungerar, i praktiken. Politiken har nedmonterats och har idag ingen makt. Politiker har bara makt om de beskattar de rika, om de omfördelar välståndet och låter dem som ändå klarar sig betala för dem som lever på marginalen.

Det jag vill förmedla här handlar inte om partipolitik, det handlar om samhällets överlevnad. Klyftor som växer kan snabbt riva isär även det mest framstående samhället. Människor är mer lika än olika. Problemet med en strikt och renodlad vänsterpolitik är att man strävar efter fullkomlig utjämning, men så lika är inte människor, i förmåga, förutsättningar, hängivenhet eller drömmar. Och problemet med neoliberal politik är att den förr eller senare alltid leder till att några få blir ofattbart rika medan det stora flertalet förblir fattiga. Båda samhällssystemens problem är att dynamiken försvinner. Den dynamik som samhället behöver för att överleva på sikt och för att systemet ska bli hållbart. Dynamik kan bestämmas och jag tror som sagt att de flesta kan acceptera ett spann på 100 mellan de fattigaste och de rikaste. Alla skulle tjäna på ett sådant system, alla utom den översta rikaste procenten av befolkningen, vars numerär är försvinnande lite i en demokrati. Deras makt bygger enbart på pengar och deras enda intresse är att behålla och förmera sin rikedom. De skulle även efter en sådan reform vara bland de 100 rikaste, skillnaden är att de skulle tvingas konkurrera med sin förmåga med andra som också kan och vill och beredda att göra vad som krävs. I ett sådant samhälle skulle de bästa, mest hängivna och intresserade människorna ha störst makt. Ett sådant samhälle skulle byggas underifrån och det skulle vila på en stabil grund. Alla kan i sin fantasi tänka sig in hur det är att ha 100 gånger mer pengar, men 1000 eller 10000 och mer ändå i vissa fall är omöjligt att ens i sin vildaste fantasi förstå.

Politik, liksom ekonom och samhället utgår ytterst, alltid från folket. Det är vi, tillsammans som bestämmer hur det ska vara och bli. Det är våra handlingar sammantaget som leder till de konsekvenser vi ser. Även om det känns hopplöst så är ett annat samhälle alltid möjligt, men bara om tillräckligt många vill och också gör vad som krävs. Kanske kan vi äntligen förstå det nu när Corona tvingar oss att stanna upp och förändra vår vardag. Jag håller tummarna för att bilden som fram till nu varit talande ska kastas på historiens skräphög och att ett mer hållbart samhälle ska kunna växa fram ut spillrorna av det ekonomiska system som nu faller ihop som ett korthus.

Skrivandets med- och motgångar

Under några veckor här har jag kämpat med inspirationen och skrivandet. Under senaste korrekturvändan insåg jag att inledningen på boken om kultur, (som jag arbetat på i många år och som nu börjar närma sig sin fullbordan) inte fungerade, och det har varit som förgjort att finna en lösning på problemet. Jag kämpade med texten, klippte och klistrade, flyttade och skrev om. Ändå blev det inte bra. Känslan av uppgivenhet gick ut över annat skrivande. Det kändes som jag tappat förmågan, vilket inte är en liten sak för en skrivande människa. Jag har dock hållit på så pass länge att jag inte låter den typen av problem påverka min självkänsla. Jag härdade ut, även om det kändes tröstlöst.

Igår vaknade jag med huvudvärk, efter en natt med orolig sömn. Dagen var vikt åt skrivande, så jag fick kämpa mot uppgivenheten och ställde in mig på att det varken skulle bli hackat eller malet. Vill man skriva måste man lära sig att acceptera motgångar, det finns inga alternativ. Jag satte mig alltså vid datorn utan några som helst visioner om att få något vettigt gjort. Och plötsligt var det som allt lossnade. Fem timmar senare kunde jag helg, med en angenäm känsla i kroppen. Jag kämpade mig igenom motståndet och fann en väg fram. Texten är inte färdig, men hindret är övervunnet.

Det kommer med säkerhet uppstå fler problem, men jag kommer inte att överge projektet. Kunskapen jag vill förmedla tvivlar jag inte på, det är språket och texten jag ibland får kämpa med. Och ju närmare boken kommer sin fullbordan desto svårare blir det att lösa upp knutarna. Ändringar på en plats får återverkningar på andra.

Varför hålla på om det känns så motigt, kanske någon undrar? För att skrivande har blivit en viktig del i mitt liv, det är mitt sätt att vara i världen. Jag skriver i första hand för att skrivandet ger mig tillfredsställelse, inte för att bli utgiven och absolut inte för att kunna kalla mig författare. Skrivandet som hantverk fascinerar mig och motgångarna är lärorika. Därför härdar jag ut. Det går alltid att bli bättre på än det ena, än det andra. Språket är komplext och jag tröttnar aldrig på det. Lite är det som ett pussel med många bitar; som man sugs till, och just när man drabbas av känslan av uppgivenhet och är på väg att ge upp finner man en bit som passar och får kraft att orka ett tag till. Skrivandet kan också liknas vid skapande av mosaik. Man har en vision och sitter med en hög av skärvor i olika färger. Sakta växer bilden fram och i takt med att ens syn på vad det är man åstadkommit förändras förändras bilden.

En sak måste man lära sig och det är att man aldrig blir färdig. Man kan fila på en text hur länge som helst. Kan man inte lära sig sätta punkt och släppa taget kan man inte bli författare. Det inser jag allt mer är nyckeln till mitt författande, att jag alltid tänkt att nästa text ska bli bättre. Jag är osentimental i förhållande till texterna jag skriver. När de väl publicerats ser jag på dem med andras ögon. Om texten kritiseras tar jag det inte personligt, jag ser det istället som en lärdom och peppas att skriva bättre nästa gång.

Flyktlinjer är mitt mest ambitiösa projekt, men om mitt mål var att skriva 4000 poster på tio år skulle jag lagt av inom en månad. Bloggandet handlar inte om resultatet. Jag blickar inte framåt. En dag, en post i sänder, växer det fram en helhet vars mönster jag upptäcker i efterhand. Alla poster är inte lika inspirerande och ibland är det motigt, men plötsligt händer det. Tillfredsställelsen över att få till det är fantastisk. Det är den jag söker, men till syvende och sist är det skrivandet i sig, möjlighet att få skapa texter av tankar och ord som ger mitt liv mening.

En bok, många tankar

Igår var det världsbokdagen. Vill dela mina tankar om boken, innan dagens efterlängtade bokskrivande inleds. En bok är för mig ord som förpackats på ett smakfullt sätt. En helhet, bestående både av inbundet papper och ett levande och välskrivet, vackert språk. Samt så klart en historia som griper tag och engagerar. Det gäller vetenskapliga texter, självbiografier, romaner och lyrik. Boken har ett uttryck; orden, språket, tankarna och berättelsen. Boken har också ett innehåll; pappret, pärmarna och inbindningen. Boken är en helhet som inte går att förstå genom att reducera den till sina delar. 

Jag tycker inte om ordet e-bok. Däremot har jag inget emot företeelsen e-bok. Men det är ingen BOK. Det är bara ett försäljningsargument som ska få mig att tro att jag får samma sak som jag betalar för när jag köper en riktig bok. "Uttrycket är exakt det samma", säger försäljarna, som bara vill tjäna pengar och som inte bryr sig om mig och min upplevelse. "Men inte innehållet. Inte helheten", svarar jag. En e-bok är också en helhet, men en helt annan helhet.

Det jag har emot e-boken är att den marknadsförs som ersättare av pappersboken. Som det nya, heta. Som en möjlighet, som något jag borde vara tacksam över. Men det är en produkt som jag inte efterfrågar. Visst har jag en läsplatta och visst använder jag den. Men inte för att läsa böcker. Jag tar del av utbudet på nätet och jag använder den för att skriva blogginlägg på. Den ersätter inte boken, för jag vill läsa böcker på det sätt som människor gjort sedan antiken. Vill känna papprets och inbindningens kvalitet i handen. Läsande handlar inte bara om att konsumera ord och tankar, det är lika mycket en taktil upplevelse. Och när jag läst böckerna vill jag ha dem kvar i min närhet. Vill kunna höja blicken och återkalla minnet av innehållet. Varje bokrygg i mina bokhyllor där hemma rymmer och aktualiserar en hel massa minnen. Pappersboken håller minnet av innehållet vid liv.

Bokens materiella aspekter är viktig, för de bidrar till att göra orden och tankarna hållbara. Läsupplevelser är flyktiga och riskerar att drunkna i floden av intryck. Pappersboken saktar ner processen och hjälper till att hålla minnet vid liv. Pappersboken är på det sättet en viktig bildningsaspekt. Detta kan en läsplatta aldrig ersätta. Läsplattan riktar uppmärksamheten mot tekniken och konkurrerar med andra ord med tankarna och orden, språket som den förmedlar. Läsplattan lovar runt men håller tunt.

Priset på en e-bok är bara marginellt lägre än priset på en riktig bok. Det säger på något sätt allt. Genom att styra över bokköpen till nätet och genom att sälja en immateriell bok har förlagen trollat bort en stor del av kostnaden för boken, men behåller intäkterna. Klart förlagen vill att vi ska köpa e-böcker istället. Klart förlagen hävdar att det är samma sak. Och självklart vill försäljarna av läsplattor att vi ska använda dessa för att köpa böcker. Makten över boken, över orden, språket och tankarna som förmedlas förskjuts i omställningsprocessen, från författaren och läsarna, till förlagen och elektronikföretagen.

När boken väl finns på hårddisken är den inte längre vår. Den kan plockas bort därifrån om upphovsrätten förändras. Filen får heller inte hanteras som köparen vill. Den får till exempel bara kopieras till ett begränsat antal plattor. Vad händer om, säg tio år, när jag bytt läsplatta några gånger? Kan och får jag flytta med mig mitt bibliotek, eller får jag köpa böckerna en gång till? Ingen vet, men inget talar för att min röst skulle räknas i det sammanhanget. Genom att styra över min konsumtion till nätet och genom att handla filer istället för böcker har jag ingen kontroll över kunskapen längre. Jag blir en nod i ett konsumtionsnätverk som bara är intresserat av hur mycket pengar man kan få mig att släppa taget om.

Är det hållbart? Ibland lanseras e-boken med hållbarhetsargument. Utifrån ett kunskapsperspektiv är det av ovan angivna skäl inte hållbart. Men det verkar vara hållbart utifrån ett ekologisk perspektiv, för det bidrar till att göra samhället papperslöst. Fast om jag inte är fel ute så är det idag inte speciellt miljöovänligt att producera papper. Och den givna frågan är naturligtvis hur miljövänligt produktionen av datorer och läsplattor är, som dessutom måste bytas med jämna mellanrum och drar en ansenlig mängd ström. Plattorna tillverkas av sällsynta metaller och dessutom är fabrikerna miljövidriga platser där man behandlar arbetare som boskap. Jag tror det är hugget som stucket vad man väljer, utifrån ett strikt miljöperspektiv.

Jag varken kan eller vill stoppa utvecklingen. Och jag uppskattar min läsplatta och min smarta telefon. Men tekniken kan aldrig ersätta det jag får när jag köper en riktig bok. Vidare har jag svårt att se hur en bokmässa med bara e-böcker skulle se ut. Och vad fyller man sitt hem med om man bara har böcker på filer? Det jag ser framför mig är en kall ny värld, där all kommunikation förs via nätet som kan övervakas och kontrolleras. En värld där man inte äger det man köpt och där man bara räknas och får inflytande genom att konsumera, det vill säga överföra pengar från det egna kontot till företagens. En värld där man inte träffas öga mot öga och där kunskap är det samma som innehållet (som för närvarande visas på) Google. Förhoppningsvis blir det inte så, det som händer här under pandemin pekar i olika riktningar. Utan tekniken hade den högre utbildningen fått sättas på vänt, så det är uppenbart att vi inte klarar oss utan tekniken. Men det behövs också arbeten och bokbinderi är ett kulturhistoriskt yrke med anor värt att bevara.

Tegnell och FHM har inga anhängare

Här under pandemin, på olika sociala nätverk, har jag vid olika tillfällen anklagats för att vara "anhängare" till FHM; som om det handlade om ett fotbollslag. Det synsättet har länge florerat bland politiska kommentatorer och allmänheten. Vad som är hönan och ägget är svårt att uttala sig om, men jag kan inte låta bli att lägga märke till att denna syn på politik sammanfaller med populismens framgångar. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas och får gehör för denna syn på hur man bäst leder ett land är det ett tecken på att kunskapen förlorat sitt värde. Och kunskapsresistens är som bekant ett allvarligt problem. Jag är ingen ANHÄNGARE av FHM, men jag litar på deras omdöme och tror att den svenska strategin kommer att visa sig framgångsrik. Ingen vet i nuläget, och det går inte att utvärdera strategin innan det finns pålitliga data att analysera.

Att lita på Tegnell och övriga handlar inte om blind tro på deras ofelbarhet, utan om att visa respekt för komplexiteten i uppdraget att lotsa den svenska befolkningen genom pandemin på bästa sätt och att ge ansvariga på myndigheten arbetsro. När jag försvarar FHM och riktar kritik mot, till exempel de 22 forskare som skrev en minst sagt undermålig debattartikel, handlar det inte om att jag menar att man inte får kritisera Anders Tegnell. Jag försvarar KUNSKAPEN. Att med hänvisning till högst osäkra siffror kritisera den svenska strategin är ovetenskapligt och därmed förkastligt. Det är FHM som ansvarar för att ta fram underlaget som regeringen lutar sig mot när Sveriges strategi utformas, och Tegnell och hans kollegor famlar liksom alla andra i blindo eftersom ALLA data är osäkra. Visar man som forskare inte respekt för detta underminerar man allmänhetens förtroende för vetenskapen, och det banar väg för populism och faktaresistens. Det är allvarligt.

Ingen äger kunskapen; den kan bara användas mer eller mindre klokt. Kunskapen förändras dessutom hela tiden och därför måste man som forskare följa efter. Det gör också FHM och därför känner jag mig trygg med och är tacksam för att de ansvarar för arbetet och inte kritikerna som uttrycker som tvärsäkert om viruset, sjukdomen och pandemins utveckling. INGEN kan i detta läge veta vad som är bäst, och därför riktar jag kritik mot kritikerna. Det betyder inte att jag vill tysta någon eller menar att man inte kan eller ska debattera. Jag ställer bara högre krav på forskare som uttalar sig kritiskt i medierna än på andra.

Att många vill debattera strategin och synen på Tegnell är en annan sak. Jag menar att man inte bör göra det eftersom kunskap inte är en förhandlingsfråga. Kunskapen är inte demokratisk. Liksom lagen är alla lika inför den, och så länge vi lever i ett demokratisk kunskapssamhälle har alla vi som menar att det är en förutsättning för ett gott liv ett ansvar att reagera på populistiska utspel och människor som på alvar menar att det är känslan som räknas. Mänskligheten befinner sig i en prekär situation och ska vi klara oss någorlunda helskinnade ur krisen måste vi alla värna och vara ödmjuka inför KUNSKAPEN.

Tids nog kommer strategin att behöva utvärderas, det är naturligtvis viktigt. Hur ska vi annars kunna lära oss något v det som händer? Detta har både Tegnell och Löfven varit tydliga med sedan start. Den oberoende och vetenskapliga analys som kommer att ge oss svaren på frågorna kanske kommer visa att det hade varit bättre att välja en anna väg än den vag Sverige valt. Den möjligheten finns, men poängen är att INGEN idag vet detta. Därför väljer jag att lita på FHM och regeringen, men det handlar inte om att jag ger Tegnell eller Löfven carte blance eller att jag försvarar allt de gör eller säger. Jag är som sagt ingen anhängare av FHM, jag är en ansvarstagande medborgare som gör vad jag kan för att ansvariga ska få så goda förutsättningar som möjligt att göra ett så bra arbete som det bara går.

Det sjätte utdöendet. Om arternas död i människans tidsålder.

Det ges ut väldigt många böcker, och böckerna försvinner allt snabbare från marknaden. Som författare stressar det mig, för jag skriver böcker med lång hållbarhet. Min avhandling som kom ut 2003 läses fortfarande, och boken jag skrev om alkohol och droger är lika aktuell nu som när den kom 2009 även om empirin som analyserades är gammal. Kultur förändras snabbt på ytan men dess djupare strukturer och förändringslogiken, vilket är vad som intresserar mig, är stabila över tid. Boken jag håller på med nu, om mellanrum och läroboken som kom i januari liksom den som kommer ut senare i år eller i början av nästa, är alla böcker med lång hållbarhet. Jag ser boken som ett långsiktigt medium för tankar vars aktualitet håller i sig över tid. Böcker ska inte prånglas ut med mördande reklam och bokrean får inte bli en avstjälpningsplats för förra årets releaser. Det gör mig ledsen att se hur den ekonomiska, kortsiktiga och vinstmaximerande och även vinstfixerade logiken likt ett virus sprider sig i förlagsbranschen. Kunskapen tenderar att utarmas och de verkligt viktiga böckerna riskerar att först försvinna i mängden, sedan från marknaden och därefter från det allmänna medvetandet. Inte för att boken är dålig eller ointressant utan för att marknadslogiken får dessa konsekvenser. Och eftersom allt fler förlag fokuserar allt mer på vinsten tvingar man fram fler och fler böcker, vilket stressar författarna som skriver också.

Inledningsvis har jag fokuserat på vad en hänsynslös marknadslogik gör med kunskapen, och anledningen till att jag tänker och skriver som jag gör här är att jag just läst ut en bok som handlar om människans påverkan på livet på jorden. Allt och alla hänger ihop och människans tankar och handlingar leder på aggregerad nivå till konsekvenser för livet i alla dess aspekter. Om kunskap blir en handelsvara som värderas efter graden av spridning snarare än angelägenhet blir det svårt att arbeta med andra aspekter av hållbarhet, eftersom människors intellektuella förmåga måste underhållas för att kunna användas. 

Jag kan verkligen rekommendera Det sjätte utdöendet. Om arternas död i människans tidsålder, av Elisabeth Kolbert. Den är i högsta grad aktuell och det kommer den att vara under överskådlig tid även om läget förvärras. Boken är mycket välskriven och kunskapen om effekterna av mänsklighetens destruktivitet presenteras på ett lättsamt sätt, även om budskapet är dödsallvarligt. Alla som tror att hållbarhetsfrågan bara handlar om klimatet och den globala uppvärmningen behöver läsa den här boken. 

På Bokus står följande att läsa om boken:

Arterna dör i en aldrig förr skådad takt. Detta är det sjätte massutdöendet och det pågår mitt framför våra ögon. Under de föregående 500 miljoner åren år har jorden drabbats av fem förödande massutrotningar. Denna gång är det värre än någonsin tidigare, och det är ingen slump att det sker i människans tidsålder. 

Elizabeth Kolberts prisbelönade bok kombinerar mästerligt klassisk populärvetenskap med det journalistiska reportagets drivna berättarstil. Kolbert tar oss med ut på fältet för att träffa de forskare runtom vår planet som är mitt uppe i att kartlägga och försöka få oss alla att förstå vidden av det som sker. Hennes berättelse handlar inte minst om alla de redan utdöda arterna och de som nu står på katastrofens rand. 

Med ett specialskrivet förord av Patrik Svensson, författare till Augustprisbelönade Ålevangeliet.

Det är på ALLVAR. För varje dag som går rör vi oss ut över det sluttande plan som den här typen av förändringar utgör. Förhoppningsvis kan Corona hjälpa oss förstå för det första att, men också hur ohållbart vårt sätt att leva, tänka och det vi vant oss vid att ta för givet, är. Det som oroar mig är att den här boken och andra, liknande böcker, som till exempel Ålevangeliet (som är en fröjd att läsa, även om den också handlar om en art på utdöende), tenderar att försvinna i flöden av böcker. Boken marknadsförs nämligen på samma sätt som andra varor på en marknad där det råder mördande konkurrens och där det gäller att höras och synas mest för att inte försvinna i mängden.

Elizabeth Kolbert är journalist på The New Yorker och belönades med Pulizerpriset för Det sjätte utdöendet. Det är en stor och skakande läsupplevelse om ett helt definierande skede i vår planets historia. Om det som kommer att bli mänsklighetens mest bestående arv.

Det låter lite som en film, men det är på riktigt och det händer här och nu, som en konsekvens av ditt och mitt (och alla andras) sätt att leva och tänka. Ser vi detta endast som en LÄSUPPLEVELSE har vi inte uppnått någonting.

"Så vad händer sedan? När vetskapen och medvetenheten har spridit sig. När vi alla mer eller mindre förstår vad Det sjätte utdöendet, precis som en gång Tyst vår, försöker berätta för oss. När vi inser vad som står på spel och hur akut och allvarligt det faktiskt är. Hur dystert och olycksbådande det än kan te sig så finns det hur som helst en del hopp att finna ..." Ur Patrik Svenssons förord.

"Det sjätte utdöendet är en otrolig bok, och den visar tydligt att stora, abrupta förändringar kan ske. Det har hänt förut, det kan hända igen." Barack Obama

"De 100 bästa fackböckerna genom tiderna: Nr 1 - Det sjätte utdöendet av Elizabeth Kolbert." The Guardian

"Det unika med Kolberts författarskap är att hon kombinerar vetenskaplig noggrannhet med kärv humor som gör att man inte kan sluta läsa." National Geographic "
"Omtumlande ... Kolbert kartlägger kunnigt den märkliga historien om hur vi kom att bli medvetna om konceptet massutdöenden, och mer brådskande hur vi har börjat inse vår egen roll i det nuvarande ... Ett omistligt bidrag till förståelse för vår planets tillstånd." Al Gore, The New York Times Book Review

"Det sjätte utdöendet är en underhållande och spännande bok om ett mycket allvarligt ämne: Den ofattbara förlusten av arter som pågår akut just nu. /.../ en säregen och medryckande blandning av fältreportage och naturhistoria ger hon dig den bakgrund du behöver för att förstå krisen. Boken är en fängslande och ärlig berättelse om konsekvenserna av vår livsstil, som visar dig varför artdöden är en lika viktig utmaning som klimatkrisen." Anne Sverdrup-Thygeson, biolog och författare till Insekternas planet  

"Styrkan i Elizabeth Kolberts bok ligger i närvaron; hon finns på plats i naturen runtom på jorden, bär vittne, lyssnar till forskare och ifrågasätter. Det är vetenskapsjournalistik när den är som bäst. Den bild hon ger oss skrämmer, manar till eftertanke om våra egna ekologiska fotavtryck, när vi nu skapar den nya geologiska epoken antropocen människans tidsålder." Bo Landin, vetenskapsjournalist, författare och biolog

"Att följa arternas uppgång och fall genom årmiljonerna ger ett hisnande perspektiv på våra ekologiska villkor. En välkommen översättning av Jim Jakobsson." Ludvig Hertzberg, SvD

Det är förfärande lätt att få för sig att det räcker att skakas om. Men så är det naturligtvis inte. Mycket talar för att det krävs mer än så för att ändra vanor. Betänk att det krävdes ett potentiellt dödligt virus för att få oss människor att stanna upp, men det är ändå ingen garanti för att vi kommer att tänka efter och dra några långtgående slutsatser av det som händer. Det kommer att krävas ännu mer av oss för att mildra de horribla effekterna av vårt sätt att leva; det som händer här under våren 2020 är ingenting i jämförelse med vilka förändringar som måste till för att rädda det som räddas kan. Vi är nämligen mitt i ett av livet på jordens största utdöende, som står i paritet med konsekvenserna av den komet som utplånade dinosaurierna.

Det behövs fler böcker om detta ämne, men framförallt behövs tid att tänka efter. Ingen kommer undan och det är upp till oss som lever här och nu att göra vad vi kan. Ingen annan kommer göra det åt oss, och det är vårt sätt att tänka och leva som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i.

Pandemin är inget undantag

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet lät fram till för bara någon månad sedan lockande. På pappret är (eller, låt oss hoppas, var) effektivitet och eliminering av allt som "inte" har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som kanske fungerar ett tag problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset. Därför är marginaler och mellanrum lika viktiga som fokus och innehåll. Jag ska ägna dagen åt att skriva om detta, därför dessa tankar.

Samhället är fyllt av saker som är lätt att "spara" in på. Arkiv, till exempel. Det ser bra ut i budgeten, men eftersom det är en plats där man samlar in och bevarar minnen av upplevelser, kan besparingar där leda till att kulturen på sikt utarmas. Arkivet kan man komma till för att minnas det som varit och för att skaffa insikt om och förståelse för mänskligt liv. Besparingar på eller i värsta fall nedläggning av arkivet kommer inte att få katastrofala följder. Samhället kommer inte att gå under. Ingen, annan än dem som arbetar där, kommer att bli lidande av en nedläggning, i det korta perspektivet. Men det är till priset av något oerhört värdefullt. Ett samhälle utan minne är inget samhälle. Ett samhälle som optimerats, effektiviserats och helt och hållet riktats in på konsumtion, produktion och tillväxt är ett kallt och livsfientligt samhälle. Ett samhälle utan riktning. Kollektivt blir alla dem som lever i ett sådant samhälle rön för vinden och lätta offer för populismens destruktiva kraft.

Utan semester inget arbete. Utan mellanrum, ingen kunskap, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget. Pandemin är inte ett undantag, utan själva regeln. Kan vi se det så blir samhället mer hållbart.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården, skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

För att komma ur låsningen måste vi kollektivt inse hur viktigt det är med mellanrum och marginaler. Hållbar effektivitet och långsiktig överlevnad kräver tid för återhämtning. Innovationer uppstår i mellanrummen mellan tider av intensivt sökande efter svar. Livet kräver inandning och utandning. Det är inget som människan kan ändra på, hur mycket hen än vill det. Rätt använd kan tiden i karantän blir en möjlighet (till reflektion och eftertanke).

Corona lär oss uthållighet och väntan

Det kommer att ta tid innan restriktionerna kan släppas på. Corona tvingar oss alla att vänta och blir därför en övning i tålamod. Vi reagerar alla olika på det som händer och uppgifterna finns tolkas på olika sätt av olika individer. Jag bidar min tid och försöker göra det bästa av situationen. Det är en kamp mot rastlösheten, men jag är samtidigt tacksam över möjligheterna att lära och fördjupa kunskaperna om mitt forskningsområde. Kulturen blir påtaglig här under pandemin. I normalfallet är den osynlig och det krävs ett tränat öga för att se den, men nu blir den påtaglig när allas olika förväntningar och förgivettaganden kommer på skam. När vi tvingas skapa nya vanor och det inte går att göra som man brukar blir det uppenbart vad man måste acceptera och vad som kan förändras. Under veckorna som kommer tvingas allt fler inse och förhålla sig till det.

Vårt sätt att leva, det sätt som utvecklats här under 2000-talet, utsätts för ett första riktigt stresstest. Tecknen på att samhället nog aldrig var riktigt hållbart har funnits länge och blivit allt tydligare. Pandemin framstår allt mer som en generalrepetition. Den påtvingade långsamheten tror jag är nyttig. Livet och samhället består av tid och kan vi acceptera att saker och ting får ta längre tid är det bra både för vår hälsa, för samhället, klimatet och förutsättningarna för livet på jorden.

Kanske är det inte höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg vi behöver när allt kommer omkring. Varför inte satsa på säkerhet och komfort istället? Det finns en massa saker som tagits för givet men som kan diskuteras. EUs jordbrukspolitik, till exempel. Om alla länder blir självförsörjande på basvaror och om transporter av levande djur förbjöds skulle matförsörjningen bli både mer hållbar och etisk. Transporterna skulle minska och utrymmet på vägarna öka, samtidigt som tempot i samhället minskar och möjligheterna att faktiskt uppleva livet bli fler. Stress är ett stort problem som leder till ohälsa och kräver många liv, kanske till och med fler liv än Corona. Det är lätt att fokusera på allt man INTE kan eller får, men tiden av väntan kan faktiskt användas för att göra saker man annars inte anser sig ha tid eller ro till.

Företagen går igenom ett stålbad, men det beror till stor del på att vi nu tvingas konsumera det vi faktiskt behöver. Ekomin och den heliga tillväxten har inte gjort skillnad på vad som tillverkas och vilka tjänster som erbjudits. Hela det där systemet utsätts nu för prövning och tvingar fram nya sätt att tänka. Jakten på effektivitet och stordriftsfördelar har lett till att allt mer makt ansamlats hos allt färre människor som blir allt rikare. En annan syn på fördelningen av mänsklighetens samlade välstånd och jordens tillgångar är möjlig. Så har det alltid varit, men nu finns tid att tänka kring dessa saker. Alla inser att arbetslöshet inte är en konsekvens av lathet. På ett eller annat sätt måste vi hjälpa varandra, oavsett vilket politiskt parti man röstar på.  Låt oss hoppas att frågan om skatten ska höjas eller sänkas nu är död och att politikerna istället börjar diskutera vilket samhälle vi vill leva i.

Det finns så mycket viktiga lärdomar att dra, kunskaper att utveckla och möjligheter att ta vara på här under pandemin och dess påtvingade väntan. Låt oss ägna oss åt det istället för att lägga tid och energi på destruktiva debatter om saker som ändå inte kan avgöras på ett hållbart sätt här och nu.

Dagens bild: Allt liv på jorden är ett och samma

Ännu en vecka i relativ isolering. Det är nu den verkliga prövningen kommer, för så här kommer det att vara en bra tid framöver. Fram till dess att det finns ett vaccin måste vi alla vara på vår vakt, även om den omtalade flockimmuniteten utvecklas. Corona är ett för människan helt nytt virus och vi känner inte dess verkningar ännu. Alla data är osäkra. Det faktum att Adam Alsing, som var yngre än jag, dog visar att COVID-19 inte är en snuva som en del sa för några månader sedan. Även unga människor kan dö. Det är på allvar och den märkliga tid vi lever i innebär både problem och möjligheter. Många lider och längtar tillbaka till vardagen, men jag tror inte det kommer att finnas någon vardag att komma tillbaka till. Jag ser avbräcket som en nystart och en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.

Läste i tidningen att 40 procent färre söker för hjärtinfarkt. Om det stämmer är det värt att fundera över vad det kan bero på. Inget vet säker i detta läge. Jag märker dock för egen del att jag stressar mindre nu när jag arbetar hemifrån eftersom jag nu kan ägna hela min tid och allt mitt fokus åt det jag är utbildad för: Undervisning, handledning och kunskapsutveckling. Mötena som hela tiden bokades för stort och smått och enligt principen hellre ett för mycket än ett för lite ställs nu in. Administrationens mål är att vara good enough, inte att vara bäst. Därför mår jag bättre den här våren än jag gjort på många år, trots att jag arbetar och får gjort mer.

På nätet dyker det upp bilder av städer före och efter Corona och skillnaden är slående. Luften är klarare. Jag bor vid motorvägen och ljuden därifrån är påtagligt mindre. När vi bara handlar det absolut nödvändiga blir ekonomin lidande och många blir arbetslösa, vilket naturligtvis inte är bra, men det är en påminnelse om hur sårbart det ekonomiska systemet som vi vant oss vid att ta för givet är. Förhoppningsvis kan vi lära oss något och skapa ett mer hållbart system som gör att vi kan hantera framtidens pandemier bättre än denna. Det kommer nämligen bli fler, och som jag förstår det är Corona ett relativt milt virus trots allt. Det kunde och kan med andra ord bli mycket värre.

Vad har detta med dagens bild att göra? Så här tänker jag. På bilden ser vi en jägare som har en knorr där bak. Jag tolkar det som en bild av livet på jorden som människan inte står över utan är en integrerad del av. Vi kan jaga, döda och äta andra djur, men vi är alla del av livet som är en komplex helhet, omöjlig att kontrollera. What goes around, comes around. Virus och bakterier har följt mänskligheten sedan starten och de hoppar från en art till en annan när man lever när inpå. Och dagens industriella produktion av billigt kött ökar risken att nya virus sprider sig bland människor.

Bild: Ajan

Jag hoppas på en ny värld präglad av mer ödmjukhet och respekt för livet. Drar mig till minnes en bok jag läste för två år sedan nu. Staying with the trouble, av Donna Haraway. Den fångade mig då och känns mer aktuell nu än någonsin. Hon fokuserar på mellanrum och relationer, ser till helheter och analyserar komplexa tillblivelseprocesser. Människan är del av livet på jorden, inte dess centrum eller mest värdefulla del. Haraway skriver om LIVET och det som är LEVANDE och hon fokuserar på framtiden, på det som skulle kunna bli. Eller det är i alla fall så jag läser henne. Hon söker kunskap och inspiration även utanför akademin och har alltid varit kritisk mot vetenskapens manliga och förment objektiva blick. Genom hela sin vetenskapliga karriär har hon skapat kunskap som handlar om hur olika arter kan lära sig leva TILLSAMMANS. Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. 

Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska lösas. Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Jag har alltid tänkt på henne som en posthumanist, men det vänder hon sig mot i boken och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera, handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.

Utmaningen vi alla står inför handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.

KomVux, en kärleksförklaring

På en av mina promenader här i Coronatider passerade jag Odinsskolan, vilket väckte en massa minnen. Huset fyller mig med värme och tacksamhet. Här bytte mitt liv riktning. För första gången gjorde jag något på riktigt. Grundskolan och bageriskolan ägnade jag bara tillräckligt med uppmärksamhet för att klara mig med någorlunda betyg, och min egen gräns för vad jag ansåg var anständigt var låg. Eftersom jag inte visste vart jag var på väg eller vad jag ville blev det som det blev och jag orkade inte bry mig; hade allt för mycket annat att tänka på och hantera.

När jag kom till Östra Vuxengymnasiet i mitten av augusti, 1989 var jag tagen av allvaret och tvivlet på min egen förmåga satte in. Ganska snart gick känslan av osäkerhet över. Och eftersom det fanns så mycket jag missat under de tröstlösa åren av slit i olika bagerier i Göteborg hade jag mycket att ta igen. Aldrig att jag missade en lektion och jag pluggade till alla prov. Men jag la en hel del tid på läsning av skönlitteratur också. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen, men det jag inte var lika intresserad av ägnade jag mindre tid, vilket avspeglade sig i betygen. Det är och har alltid varit innehållet och kunskapen jag sökt. Tiden på KomVux och studiemedlen jag tog såg jag som en långsiktig investering. 

Utan KomVux och de två åren på Odinsskolan hade jag inte varit där jag är nu. Jag sökte mig dit för att ge mitt liv riktning, och det tog inte många veckor innan jag kände att jag ville vara kvar i kunskapen så länge som möjligt. När människor frågade mig vad jag skulle bli sa jag polis eller lärare, men redan där på KomVux närde jag ett hopp om att aldrig behöva sluta studera; även om jag inte hade en aning hur, var eller vad. Det viktigaste jag lärde mig var nog att tro på mig själv och att sätta upp mål. Allt jag missat i skolan tidigare fick jag här en chans att ta igen. Tacksamheten över möjligheten som KomVux innebar känner inga gränser. Jag var inte redo för skolan när jag var tonåring, även om jag alltid varit nyfiken och törstat efter kunskap. Det var SKOLAN jag inte passade in i. För att jag ska kunna komma till min rätt måste jag känna mig fri. Jag behöver kunna gå min egen väg och ta mig fram till målet på mitt eget sätt. På KomVux var det ingen som brydde sig om vilka kurser jag gick och jag inser att det var en förutsättning för att jag skulle klara mig.

Det där huset väcker så många minnen. På vårarna satt vi under körsbärsträdet i solen på rasterna och diskuterade livet och våra lärare. Efter kvällsföreläsningarna gick vi ofta och tog en kopp kaffe för att umgås. Jag lärde aldrig riktigt känna någon av dem jag pratade med, även om jag var hemma hos några, men för första gången i livet var jag någon som räknades med i utbildningssammanhang. När jag långt senare tog tag i drömmen om att bli författare och började skriva på en roman, en lätt förklädd (och ganska tafflig, det erkännes) självbiografi satte jag ord på upplevelserna. Jag har nog publicerat i alla fall delar av detta här tidigare, men jag gör det igen. Ingen behöver ju läsa.

Tankar om KomVux

När hösten kom började jag på Komvux. Det blev en nyttig prövning. Jag sov inte på hela natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, än en gång spelar just den spårvagnshållplatsen en viktig roll i mitt liv. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande ålder. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och de kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola, men väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt som jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan. 

Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort. Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne, Rastafarireligionen. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället och det gick lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper då tycker jag det är jättejobbigt. 

Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Vad jag kände när jag ställde mig upp inför klassen där på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet så förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Det har jag dock lärt mig, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga står så går det oftast bra att hantera sin nervositet, har jag insett och dessutom lär man sig ganska snart inom universitetsvärlden att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre, samt att det nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken och då har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. Fast det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart var ännu då på Komvux ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Men jag klarade det.

Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.

Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.

Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor så är det vissa händelser och människor som jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är nog den enda som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter, tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolan på fyrtiotalet. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen på P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, så kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Men det hjälpte nu inte mycket för han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. 

När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike, var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmers historia. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen. ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. 

När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur. Just den våren då jag läste samhällskunskap utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar.

Samlade verk, av Lydia Sandgren. En betraktelse.

Jag är dyslektiker och har fått vänja mig vid att läsning är en kamp. Begrepp som lust, streckläsning och slukarålder är mig obekanta. Är jag lite trött skriver jag hellre än läser. Det går lättare. Trots det har jag aldrig gett upp läsandet. I julas tog jag mig igenom Tokarczuks Jakobsböckerna, men det var bara för att jag bestämt mig, och jag läste många passager på tvärs, bara för att ta mig igenom boken. Förra sommaren läste jag Brott och straff samt Idioten av Dostojevski, inte av lust utan för att jag tänkt på det länge. Visst var de bra, men läsningen var en kamp och jag fick uppfinna knep för att ta mig igenom böckerna. Jag ångrar mig inte en sekund, det var och är mödan värt. Under ett långt tag här det dock tröstlöst, för böckerna jag börjat på har inte fångat mig. På nattduksbordet finns alltid en bok. Så har det varit så länge jag minns. Länge kunde jag inte förmå mig att släppa en bok jag börjat på, så vissa av böckerna jag läste som ung vuxen kunde jag hålla på med i ett år. Idag lägger jag undan eller läser på tvärs, för hoppet om att finna en verkligt bra bok ger jag aldrig upp.

Igår läste jag ut boken som hållit mig i ett järngrepp från första till allra sista sidan. Karaktärerna följde med mig in i drömmens värld. Martin, Gustav, Rakel och den gåtfulla Cecilia som försvann. Jag skriver om den för att dröja mig kvar i känslan. Boken kom till mig av en slump. Jag trillade över ett tips på Twitter, skummade en recension och gick direkt ner till bokhandeln i huset, köpte den och började omgående läsa. Det kändes med en gång att detta var något unikt. Jag ville sluka den, men samtidigt stanna kvar i dess litterära universum och dra ut på upplevelsen. Har fått stålsätta mig för att kunna lägga undan den. Igår efter jobbet, kastade jag mig över avslutningen och plötsligt försvann fyra timmar. Kan inte minnas när jag läste något så fokuserat, så förundrad och så länge i ett sträck. Lydia Sandgrens bok består av 700 sidor språklig briljans och hon visar prov på djup människokännedom. Dessutom utspelar sig handlingen till stor del i Göteborg. Helt tagen av kraften i Samlade verk.

Sandgren är född 1987 men skriver trovärdigt om män i min ålder och den stad jag växte upp i, vilket i sig visar prov på en osedvanlig förmåga. Hon har språket i sin hand och varje ord, varje mening, stycke, kapitel och del av boken är väl avvägd. Det finns inga transportsträckor, inga maner eller någon übersmart intrig. När jag läser känns det lätt och självklart, men när jag tänker efter inser jag hur intelligent och gediget upplägget är. Personteckningarna, miljöbeskrivningarna och handlingen (även om den är extraordinär) känns trovärdiga in i minsta detalj. Martin är den man får följa mest, från barndomen till 50-årsåldern. Han är några år äldre än jag, men jag känner igen honom, studentlivet och staden som förändras.

Handlingens nav är Martin som när författardrömmar, hans vän från gymnasiet Gustav som blir en internationellt känd konstnär och den intelligenta och ambitiösa men gåtfulla Cecilia som är Martins flickvän och senare fru. Plotten i boken är att Cecilia försvann när hon var 33 år. Några veckor efter sin disputation lämnade hon Martin och deras två barn, Rakel som läsaren också får följa, och Elis som bara var tre år och inte har några minnen av sin mor.

Sandgrens förmåga att hålla läsaren fast och sättet hon får ihop hela berättelsen på är genial, men det är en helhet. Språket, sättet att berätta och förmågan att förtäta och växla tempo är imponerande. Hon är en stjärna helt i eget namn och skriver på sitt sätt. Boken tog sin och berörde mig på samma sätt som Bodil Malmstens, När kastanjerna blommar ... och handlingen är lika klar för min inre blick som John Williams Stoner. Samlade verk liknar ingen av dem, men har samma kvaliteter.

Om jag ska försöka mig på en analys tänker jag så här. Boken innehåller alla ingredienser som finns i böcker skrivna av författare som Lundell, Kerouac eller någon annan man som skriver om manlig vänskap, dekadenta konstnärliga genier (om de får säga det själva) och gåtfulla kvinnor. Sandgren ger dock ett annan och mycket mer inkännande bild av både männen och kvinnorna. Lundell beskriver världen och sin egen upplevelse av den, medan Sandgren gestaltar. Cecilia är lika gåtfull som Lundells kvinnogestalter, men i Samlade verk förstår man henne. Hon är inte ett objekt, utan ett levande och sammansatt subjekt; trots att man inte får veta särskilt mycket om henne eftersom hon till stor del är frånvarande i handlingen. Martin och Gustav gestaltas också och blir till verkliga individer. Deras tillkortakommande är ibland plågsamt pinsamma, men Sandgren lyckas med konststycket att framställa dem båda som människor av kött och blod, inte som ouppnåeliga genier som läsaren förväntas beundra. När jag läst klart boken förstår jag Cecilia, Martin, Gustav och Rakel. Jag känner med dem alla tre och vill dem väl.

Henning Mankells Wallander och Beck i Sjövall Wahlöös böcker är karikatyrer av män. Det är så vi lärt oss att manliga huvudkaraktärer ska gestaltas. Paradoxalt nog lyckas få manliga författare beskriva männen inifrån. Liksom de dyrkade gåtfulla kvinnorna är det ofta ytliga beskrivningar av attribut och handlingar. Sandgren gestaltar framförallt Martin och hans storslagna drömmar som aldrig förverkligas på ett inkännande sätt, och vi får känna Rakel via hennes tankar och upplevelser. Läsaren kommer Martin innanför huden. Det fantastiska är att Cecilia beskrivs på samma sätt som kvinnor brukar beskrivas av manliga författare, men här blir hon ändå levande. Hennes gåtfullhet är kvar, men man förstår henne och känner med henne. Sandgren är psykolog och visar prov på djup människokännedom. Den här boken och dess karaktärer kommer att finnas kvar i mig länge, det känner jag.

Nu pockar jobbet på uppmärksamhet, och ute i världen skördar Corona nya offer. Det är en märklig tid vi lever i, men Sandgren lyckades trots det bjuda in mig i en annan värld och hålla mig fången där under några dagar. Nu tror jag på litteraturen och läsningen igen. En privatspaning jag har är att kvinnorna som föddes runt millenniet kommer att ta över och dominera världen framöver, vilket jag välkomnar. Manligheten har irrat in sig en återvändsgränd. Det uppblåsta manliga geniet har här under senare år klätts av inpå bara skinnet och avslöjats som nakna kejsare. Inte alla män, men påfallande många. Sandgren visar vägen, inte bara för unga kvinnor utan för alla. Hon har gjutit nytt liv i romanen och visat att man kan hålla läsarens intresse vid liv utan att några brott begås. Jag är ingen vän av deckare, för så fort jag förstår poängen tappar jag intresset för berättelsen som bara blir en uppvisning. Jag var orolig i början av läsningen av Samlade verk, men det fanns ingen grund för det. Jag fastnade direkt och hölls kvar ända till sista sidans sista mening som markerar slutet på boken, men början på en annan historia som jag bär med mig och kan forma som jag vill. Det är stort och jag önskar Lydia Sandgen all lycka och välgång i sitt fortsatta skrivande, och avundas alla som ännu inte läst och har denna storslagna upplevelse framför sig.

Allmänhetens, och forskarnas syn på kunskap

Coronaviruset påverkar inte bara våra kroppar, utan även samhället, kulturen och vårt sätt att tänka. Inte bara de som insjuknar drabbas, faktum är att ingen kommer undan dess verkan. Visst är jag orolig, särskilt efter beskedet att Adam Alsing som var yngre än jag dött i COVID-19. Samtidigt slås jag av hur spännande jag tycker att det är att leva i det öppna tillstånd vi alla befinner oss i just nu. Allt är inte möjligt, men när vi väl kommer ut på andra sidan kommer mycket oundvikligen att vara annorlunda. Jag bidar min tid och följer uppmärksamt allt som sker, särskilt på mitt eget forskningsområde, kultur och kunskap.

Sakta går allvaret i situationen och det faktum att detta kommer att ta tid, upp för allt fler, och alla reagerar på olika sätt. Att det sker inför publik på offentliga sociala nätverk gör det i vissa fall ganska pinsamt, men är samtidigt intressant. Människan drivs av och har känslor som påverkar tänkandet; det är som det är och inget någon varken kan eller bör försöka göra något åt. Det som betyder något är hur man hanterar känslorna och vilka känslor som tillåts styra. Rädsla och panik tenderar att övertrumfa intellektet alla dagar i veckan. Därför har både medborgarna och samhället ett ansvar att åtminstone försöka kontrollera känslorna, vilket är svårt men inte mindre viktigt i tider av kris.

Att 22 forskare med koppling till ett av Sveriges mest kända och prestigefulla vetenskapliga institut, Karolinska, skriver en minst sagt dåligt underbyggd debattartikel där man på lösa grunder riktar anklagar ansvariga forskare på FHM för deras sätt att hantera virusutbrottet är inte bara anmärkningsvärt, utan dessutom ovärdigt och potentiellt farligt eftersom det hotar att rubba människors tillit till vetenskapen. INGEN vet vad som är den bästa strategin, ALLA siffror som cirkulerar i dessa dagar är osäkra och olika länder mäter dödsfall och mängden smittade på olika sätt. Detta vet alla riktiga forskare, men tyvärr är forskare som folk är mest och drivs inte självklart och alltid av en altruistisk strävan efter kunskap. Det var länge sedan jag tvingades göra upp med min idealiserade bild av forskare, men vetenskapen slutar jag aldrig tro på.

Det finns så oerhört många viktiga lärdomar att dra av allt som sker i dessa märkliga dagar. Både om hur man själv fungerar och reagerar och vad som gör samhällen hållbara. När vi kommer ut på andra sidan finns ingen bussines as usual att återgå till, det nya normala vet ingen något om idag. Vetenskapens betydelse kommer dock att vara större än någonsin. Utan förståelse för vad som kännetecknar verkligt vetenskapligt tänkande är vi och vårt samhälle utelämnade till känslorna som nu hotar att slita isär vårt land. Förtroendet för forskare är lika bräckligt som demokratin och tilliten till vetenskapen är lika värdefull. Därför är det ingen liten sak att forskare offentligt försöker underminera förtroendet för forskarna som ansvarar för den strategi som ska leda vårt land genom pandemin på bästa möjliga sätt. Utifrån både ett vetenskapligt och demokratiskt perspektiv är det förkastligt och potentiellt förödande.

Jag har skrivit många inlägg här på Flyktlinjer om synen på kunskap och faran med bristande förståelse för kunskap, och nu är det viktigare än någonsin att alla förstår och respekterar det faktum att ingen kan veta något om framtiden. Bara för att man tycker att strategin som Sverige valt är fel eller att man upprörs över att smittan tagit sig in på äldreboende, betyder inte att något fel har begåtts. Och bara för att man tolkar siffrorna olika eller anser att Sverige borde stängas ner och regeringen ska deklarera undantagstillstånd och införa hårdare straff, finns inget som säger att det självklart är klokare och bättre än de åtgärder som genomförts. Den retoriken är populistisk och den utgör grunden för SDs framgångar, men det är inte känslorna som räknas. Bara samhällen som vilar på en solid grund av KUNSKAP kommer att överleva krisen. USA som styrs av en kunskapsföraktande och vetenskapsförnekande ledare är ett sedelärande exempel.

I backspegeln och från baksätet

Förändring sker sällan i stora och dramatiska steg. Pandemier, revolutioner och storslagna ekonomiska reformer är undantag. Och den typen av händelser får ofta inte så stora konsekvenser egentligen, i alla fall inte på lite längre sikt. Det är i vardagen, via små och i stunden till synes obetydliga händelser, som samhället och tänkandet förändras i grunden. Först i efterhand upptäcker man förändringen och inser vidden av den och då kan det vara svårt att förstå att det som utlöste den var något till synes försumbart. Framförallt är det för sent att göra något åt saken. Vill man förverkliga det samhälle man drömmer om och tror på är det i vardagen man måste agera, inte dra igång stora projekt. Samhället blir nämligen till genom våra handlingar och vårt sätt att tala om det.

Människan använder sin logiska förmåga för att skapa förklaringar till det som sker, i efterhand. Med facit i hand är det enkelt att se hur och varför det blev som det blev, men logiken fungerar bara i backspegeln, inte för att förklara vad som kommer att ske framöver. Det är en annan av kulturens egenskaper som man måste lära sig förstå och acceptera för att inte överraskas av problematiska förändringar som skulle kunna förhindras.

Just nu står det och väger. Det är nu framtiden avgörs, även om ingen vet hur det kommer att bli. Det spelar dock roll vad man gör, tänker och talar med andra om. Sprider man lögner om pandemin eller det arbete som utförs för att hantera smittan är det ingen liten sak, det är allvarligt eftersom det hotar att underminera tilltron vetenskapen. De 22 forskare som igår försökte misstänkliggöra Anders Tegnell och FHM tyckte nog att de sa vad som måste sägas, men blev under dagen smärtsamt tydligt att de handlade i affekt och inte med stöd i forskning.

Det som skrämmer mig mest just nu är att någon av alla de som försöker styra vårt lands Coronastrategi från baksätet eller genom att rikta kritik mot besluten som tas av FHM, kommer att kunna säga vad var det jag sa, sedan. INGEN har dock facit, och följaktligen kan ingen hävda att de visste, trots att det i efterhand går att säga att man hade "rätt". Jag vet att Tegnell och övriga gör ett bra arbete trots att de befinner sig under en enorm press. Jag har fullt förtroende för deras beslut, eftersom de bygger på bästa tillgängliga kunskap. Men det kan ändå visa sig i efterhand att det hade varit klokt att göra på något annat sätt sätt.

Om förtroendet för vetenskapen rubbas och förståelsen för forskningens förutsättningar löses upp kommer samhället att förändras i grunden. Och känslorna tar över. Därför är det ingen liten sak att 22 forskare på mycket lösa grunder anklagar FHM för att ha fel. Förtroendet för vetenskapen är viktigare än något annat, eftersom det är det enda vaccinet som fungerar mot den populism som just nu håller på att störta USA i fördärvet.

Låt ansvariga ansvara

Det var bara en tidsfråga. När den initiala chocken över virusets verkningar så sakteliga lägger sig, det vill säga när insikten om att det karantänliknande tillstånd vi alla befinner oss i kommer att behöva fortsätta under en lång tid framöver, återgår människor till sina vanliga vanor. Under krisens inledning rådde enighet och alla bet ihop, men alla kriser följer likartade förlopp. Det var bara en tidsfråga innan människornas önskan att debattera, det vill säga anmäla avvikande åsikt skulle kicka in. Det finns ALLTID olika sätt att se på samhället och ledningen av vårt land, och nu finns det dessutom tid att sitta hemma och fundera. Vem blir du i tider av kris? Fundera; på nätets sociala nätverk har några tydliga karaktärer utkristalliserat sig.

Nojarna går bananas och sprider sin panikartade rädsla. Enligt dem kommer allt att gå åt helvete och det finns ingen gräns för hur hårda tag som kan accepteras. Demokratin offras lättvindigt för en skenbar trygghet. Nojarna är så förblindade av sin rädsla att de inte kan tänka klart. Det är plågsamt att följa deras förvirrade och känslomässiga inlägg, men som tur är går det också att bortse från dessa uppenbart irrationella inlägg. Jag tycker mest synd om dem, för det kommer en tid efter då det som händer nu ska analyseras. Några av dem hade ett högt förtroendekapital som på kort tid och av egen förskyllan raserats, som det kommer att bli svårt att bygga upp igen.

En sak som överraskat mig och som oroar mig mer än viruset och dess verkningar är alla forskare som skriver debattartiklar där man kritiserar Anders Tegnell i första hand, FHM i andra och regeringen i tredje hand. Sveriges strategi är inte bara fel utan farlig, hävdar man; med hänvisning till vetenskapliga titlar och positioner. Forskare är inte överens, det finns alltid olika och mer eller mindre rimliga tolkningar av den evidens som föreligger. Bara för att professor X anmäler avvikande åsikt betyder inte att Tegnell har fel.

Det som skrämmer mig är att allmänheten hakar på och väljer sida, att diskussionerna på nätet polariseras och allt mer liknar diskussionerna om vilket fotbollslag som är bäst. Experterna visar dåligt omdöme genom att ifrågasätta och misstänkliggöra människorna som ansvarar för Sveriges strategi. I det uppskruvade läge som vi befinner oss i är det hopplöst svårt att få gehör för fenomen som bekräftelsejäv. Den är ett problem i vanliga fall, som i tider av kris förvärras eftersom förmågan till kritiskt tänkande lätt sätts ur spel. Jag tycker man kan kräva mer av forskare än att i detta läge presentera dåligt underbyggda analyser av en strategi som förändras hela tiden och med utgångspunkt i aktuell kunskap om läget både här hemma och internationellt. Ska Sverige kunna klara sig genom krisen måste vi alla stå bakom människorna som har ansvar och ge dem möjlighet att genomföra sitt arbete. Efteråt både kan och ska alla beslut som tas analyseras, det är viktigt; men inte för att söka syndabockar utan för att lära och bygga upp en bättre förståelse för vilka åtgärder som är klokast.

Det är enkelt att kritisera och peka på felaktigheter när man står vid sidan av. Det går dock inte att styra ett land från baksätet, oavsett hur många följare man har eller hur mycket uppmärksamhet man får. Under tider av kris måste alla ta eget ansvar, det är det ENDA sättet för ett land att överleva. Det är inte regeringens eller Tegnells fel att smittan spridits till äldreboende, till exempel, utan enskilda individers. Alla vet hur virus smittar och att COVID-19 är en potentiellt dödlig sjukdom som främst drabbar äldre. Att diskutera vilken strategi som är bäst i medierna, mitt under pandemin, är meningslöst och fullkomligt förkastligt. Sverige behöver enas, inte söndras.

Låt ansvariga ansvara! Det finns inget annat sätt att styra ett land på. Smittskydd är inte en tävling om vem som kan komma på den mest drakoniska åtgärden! Jag litar på Tegnell och Löfven för att de har ansvar för att navigera vårt land genom krisen, och jag finner det djupt beklagligt att forskare och mäktiga opinionsbildare tar chansen att i det allvarliga läge som vi nu befinner oss i och som vi kommer att befinna oss i under lång tid framöver, putsa på sina egon genom att försvåra det redan hopplöst svåra arbetet som ansvariga måste utföra.