Tankar, text och kunskapsförmedling 2

Läser en intressant artikel i DN, skriven av Magnus Linton, författare och medarbetare i DN Kultur. Han har arbetat som "writer-in-residence" vid Uppsala universitet ett tag och har där lett workshops och seminarier i kreativt skrivande för akademiker, vilket är ett nytt och intressant grepp som jag måste säga att jag var lite skeptiskt till (och delvis fortfarande är), men som ändå är intressant. Jag är inte kritiskt till något av det Linton skriver om, tvärtom. Det som skaver är att man valt att kalla in en extern konsult för att lära akademiker att skriva på ett sätt som allmänheten förstår. Varför inte ändra reglerna för meriterna och synen på kunskap? Varför inte återintellektualisera akademin och som jag läste en artikel om för et tag sedan, återupprätta det filosofiska inslagen i filosofie doktorsexamen. Jag oroas över att man väljer att gå över ån för att hämta vatten. Tänker på vad någon skrev i en recension av filmen Armageddon; vad är enklast, att utbilda oljeborrare till astronauter, eller att utbilda astronauter till oljeborrare? Det blir en mer spektakulär film om man väljer det förra, så självklart valde man det. Och på samma sätt blir det fler rubriker och mer uppmärksamhet om man anställer en erkänd författare för att lära forskarna skriva än om man inför nya kriterier för vad som är meriterande och skapar utrymme och incitament för forskare att utvecklas som skribenter.

Nu i februari avslutas den halvårslånga punktinsatsen – ett slags försök att bidra till ett trendbrott – och man kan konstatera att den bitvis handlat om att röja bland förutfattade meningar och missförstånd. Ett gäller den konservativa begåvningsromantik som omgärdar författande enligt vilken vissa bara ”har” det andra saknar, att berättartalang likt bollkänsla eller musikalitet är något man mer ­eller mindre föds med. Det finns säkert fläckar av sanning i sådan tro, men mycket mer säkert är att det levande språket och det effektiva berättandet är en färdighet de allra flesta kan erövra – skaffa sig – via mystikens motsats; hårt arbete, systematisk träning och stark vilja.

Här framträder den största skillnaden mellan mina studie- och doktorandår, inom ämnet etnologi. Där och då var skrivandet en INTEGRERAD del av utbildningen, från dag ett. Vi skrev texter och diskuterade texternas innehåll och språket parallellt. Få hade ambitionen att bli författare men alla jobbade med språket, vilket avmystifierade skrivandet som hantverk. Sedan hände något. Högre utbildning skulle kvalitetssäkras och avhandlingen skulle inte vara ett livsverk utan ett forskarkörkort. Det blev vanligare med sammanläggningsavhandlingar och vetenskap kom att handla allt mer om produktion av mätbara resultat. Tiden för skrivande minskade och det talades allt mer om att läsa strategiskt. Akademiskt skrivande gick från att vara en forskare en text till att bli mer av en kollektiv produkt där allt fokus ligger på resultaten. Det är så jag ser på projektet på Uppsala universitet, som ett försök att råda bot på ett skapat problem som aldrig borde ha fått uppstå. Ett tecken i tiden, en quick fix istället för att skapa förutsättningar för en kvalitetsdrivande och hållbar intellektuell utveckling, brandkårsutryckning istället för att arbeta långsiktigt och förebyggande. Fernissa på ytan, istället för en renovering på djupet. Det är så himla sorgligt, särskilt som vi här talar om den akademiska världen; toppen på kunskapspyraminden.

Ett annat men besläktat problem handlar om att det hos många akademiker finns en överdriven och lite gammaldags respekt för det skrivna ordet som på ett onödigt sätt hämmar den kreativa, prövande, kritiska, normbrytande och i grunden mycket roliga konkretisering av teorier, fakta och tankar som textproduktion bör vara. Väldigt mycket ångest och låsningar – ibland för­ödande för självkänslan – springer ur allt för högtidliga föreställningar om skrivandets regelverk varför många workshops hittills handlat om vikten av att vårda vissa sömmar i den vetenskapliga kostymen men hämningslöst spräcka andra; vara tydlig men fräck, exemplifiera korrekt men slagkraftigt, sammanfatta effektivt utan att bli tjatig, undvika monotoni, öka spännvidd i meningsbyggnad, renodla teser.

Om detta är sant har akademin som jag en gång lärde känna förvandlats till oigenkännlighet. Om det är så illa som Linton här beskriver det är det, skulle jag säga, inget annat än en katastrof. Och vi snackar här ett ämne där språket borde utgöra själva ryggraden i verksamheten. Ingen idéhistoriker jag känner passar in i beskrivningen ovan, och jag läser ofta texter av just idéhistoriker. Att skrivandet skulle vara förknippat med ångest har jag svårt att ta in, men jag litar på Linton här. Det låter som han verkligen behövs, men jag vidhåller att det faktum att det behövs en författare som undervisar (humaniora)forskare i konsten att skriva är ett tecken på ett djupt problem, inte bara i akademin utan även i samhället som helhet. Ansvaret för språkvården och skrivandets utveckling ligger aldrig på en enskil, inte ens på en enskild yrkesgrupp; det är allas. Kanske handlar problemet om att man idag inte skriver akademiska texter för att bli läst, utan för att bli godkänd av systemet och citerad av kollegorna? Det krävs vana och övning i vardagen för att utveckla och upprätthålla konsten att skriva, och när det inte ryms i arbetsbeskrivningen utarmas så klart förmågan och när förfallet väl inletts och det sedan finns allt mindre tid, både att skriva och läsa i akademin kan det säkert förändras så snabbt som det här låter som det gjort.

Men framför allt: skala av. Helt enkelt kommunicera kanske halsbrytande slutsatser utan för många ängsliga garderingar. Många texter, även akademiska, kan på tvärs med vad många tror renodlas på ett ­poängförhöjande sätt utan att därmed bli ovetenskapliga eller förljugna.

Detta är självklarheter för mig och har varit så sedan studenttiden. Jag är fostrad i en akademisk tradition där framställningen och språket var lika viktigt som innehållet, budskapet, kunskapen. Symptomatiskt nog är etnologin i upplösning. Härom veckan till exempel stängdes det etnologiska biblioteket på Göteborgs universitet och böckerna slängdes. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, och när saknaden handlar om språk och kunskap är det allvarligt, för det finns inga enkla lösningar på den typen av problem. När allt fler saknar kunskap och kompetens, hur ska man då kunna återupprätta skrivandets konst och kunskapens värde för att på det sättet gjuta liv i akademin och återknyta kontakten med dess förlorade själ?

Saklig framställning är med andra ord allt annat än synonymt med torr framställning. Även vetenskapliga artiklar och böcker – kanske särskilt de – kan och bör precis som annan text byggas med en strategiskt genomtänkt berättarteknik som rör både läsarens hjärna och kropp. Som inte bara får henne att se tillvaron med skarpare intellektuella glasögon utan också känna något. Skratta, gråta, äcklas, oroas, bli arg, hoppfull, rädd eller något annat. Med rätt blandad mix av det livliga berättandets beståndsdelar – kittlande start, överraskande fakta, snabba perspektivskiften, originell analys och skön rytm – skapas det som även akademiska texter måste leverera för att inte tända av sin ­läsare: rörelse. Intellektuell förändring. Aha-upplevelser.

Akademiker håller på att förlora passionen för kunskap och lärande, det är analysen jag gör av Lintons ord här. Man skriver idag av andra anledningar än att förmedla kunskap och väcka intresset, och därför blir det så här. Att utbilda akademikerna i skrivandets konst genom att förmedla författarknep och undervisa dem liknar påfallande mycket den medieträning av politiker som gjort att det offentliga samtalet utvecklats i en riktning där de folkvalda blir strateger och tänker mer på opinionssiffror och hur de uppfattas av folket än på vad de vill göra och tror på. Det går inte att dölja tomheten där inne genom att bygga fasader. Först kommer kunskapen, passionen och viljan att veta, sedan kommer förmågan att skriva, och finns det första kommer det andra av sig själv, genom kollektiv omsorg om det gemensamma ämnets rykte. Forskning kan och får inte reduceras till marknadsföring, då har vi öppnat Pandoras box. Jag läser artikeln som en väckarklocka och en påminnelse om hur allvarligt läget är i kunskapsnationen Sverige.

En seglivad idé inom delar av akademin är att det inte skulle gå att formulera spetsig framkantsforskning på ett sätt som inkluderar en bred allmänhet, att kraven på precision och transparens omöjliggör ovan skissade premisser för dynamisk text. Det är i vissa fall sant, främst kanske inom naturvetenskapen, men betydligt oftare en falsk motsättning eftersom kraven på att kunna klä sina rön i en för alla tilltalande berättelsekostym tvingar forskaren att spegla resultaten med en ”annan blick”, en reflexiv process som i själva verket svarvar tanken till nya såväl utom- som ­inomvetenskapliga höjder.

Det är bara karriärister och bildningsfientliga forskare som tänker så, de som hellre bjuder på tårta när de landat ännu ett forskningsanslag, än sitter på seminarier och diskuterar texter och granskar varandras arbeten stilistiskt. Det är inte precision man söker, utan exklusivitet. Man har anpassat sig efter kraven som vuxit fram in den granskningskultur som idag vuxit fram i akademin, där anonyma granskare kritiskt läser texter av okända författare, med uppdraget att vara så kritiska som möjligt. Ju fler kritiska synpunkter granskarna kan producera desto bättre anses det vara, och det går självklart ut över språket. Fixeringen vid resultat i kombination med synen på vad som är meriterande leder till att den villfarelse som Linton här beskriver uppstår. Återupprättas seminariet och skapas tid och utrymme för skrivande och läsande, om det blir meriterande att skriva för allmänheten tror jag man skulle se en förändring ganska snabbt; fast det förutsätter givetvis att allmänheten faktiskt läser texterna. Idag riktas uppmärksamheten åt andra håll är jag rädd, mot mobilspel, TV-serier och annat som är mer lättillgängligt än en aldrig så smidig och pedagogisk text, som alltid kräver något av läsaren. Skrivkonsten utvecklas av både tillgång och efterfrågan; det handlar om ett kulturellt samspel.

Det hela liknar i mångt och mycket spetsvetenskapens relation till undervisning; de akademiker som helt befrias från undervisning blir liksom de som befrias från krav på begripligt skrivande inte bättre, utan sämre, forskare.

Jag instämmer till fullo, och beklagar att det blivit på detta sätt; fast det är inte forskarnas fel, det är politikerna som sedan 1990-talet försökt målstyra forskningen och den högre utbildningen i enlighet med näringslivets krav på lönsamhet och produktionseffektivitet. Form har premierats framför innehåll och snabbhet framför kvalitet. Kunskapens värde har devalverats, och målen förväxlas regelmässigt med medlen. Ett förflackat språk är ingen enskilds ansvar, det är allas ansvar. Vi får det språk vi förtjänar, och det finns inga enkla lösningar.

I DN:s aktuella debatt om faktaresistens och kunskapsmotstånd konstaterar tre professorer (14/2) att den framväxande kunskapsfientliga populismen dessvärre kantas av undersökningar som visar på minskande förtroende för vetenskapen, och det är ett problem som givetvis har många rötter men kanske delvis hänger samman med just bibliometrins irrationella krafter; en struktur vars rent materiella drifter, lön och fast jobb, pressar forskare mot självbekräftande subkulturer – platser där inte bara ”språk och stil” utan ibland även innehåll bara fungerar i ”den egna gruppen” – snarare än mot berättardräkter som fungerar även på andra vetenskapsfält och i samhället i stort.
Man får hoppas att den skrivlaborerande innovationen i Uppsala leder till en liten men växande vågrörelse mot ett livligare berättande som på sikt påverkar även andra delar av den akademiska världen, ett estetisk kliv i vilket den stumt mallade vetenskapsartikeln inte försvinner men allt oftare berikas av den rikt gestaltade essän.

Jag delar även denna analys och håller med Linton, men jag tror inte akademin ensam kan få till stånd  förändringen, jag tror det är möjligt först när det omgivande samhället börjar efterfråga kunskap, bildning och vishet, istället för snabba, tydliga, resultat. Forskningens uppgift är inte att bevisa hur det är, utan att skapa och sprida förståelse för livets och tillvarons komplexitet, och för att lyckas i det uppsåtet krävs det ett rikt språk och en utvecklad förmåga att skriva, vilket i sin tur kräver en bildad och ansvarsfulla kräsen allmänhet som läser kritiskt och som uppskattar och premierar stilistiskt skickliga forskare som kan berätta, framför tvärsäkra, självsäkra karriärister som hänvisar till hur många publikationer och citeringar de har, istället för att argumentera för saker de verkligen vet och kunskap de brinner för.

Eller som Sara Danius, en gång ung och stilistiskt famlande doktorand i litteraturvetenskap och nu Svenska Akademiens ständiga sekreterare, vid ett tillfälle formulerade sig om hur forskning och essäform inte står i motsats till utan tvärtom förutsätter varandra: ”Det är bara det att den goda essän bär den ansamlade kunskapen med lätt hand. Inte så att tyngden ska portförbjudas, men den ska inte mer än anas.”

Tänker på skolan, på utbildning och på synen på kunskap. Många röster höjs och krav på åtgärder reses. Uppfinningsrikedomen ifråga om reformer är enorm. Tyvärr leder detta till att allt mer uppmärksamhet riktas mot åtgärderna och till att politiker och andra tävlar i att presentera reformer, och därför leds uppmärksamheten bort från det som faktiskt fungerar: Tid att läsa, hjälp att skriva och möjlighet att tänka. Det är vad som behövs för att främja kunskapsutvecklingen. Problemen i skolan som fortplantar sig i utbildningssystemet är inte svåra att lösa, men så länge tiden inte finns och så länge allt för få förstår vari problemet består ser det svårt ut, och svårare blir det när allt fler ägnar sig allt mindre åt skrivande och när det inte finns tid för att läsa texter som kräver något av läsaren för att bli förstådda.