Deleuze, en introduktion 1

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Vetenskapen behöver utmanas, för det är inte en framgångssaga som går från klarhet till klarhet. Vetenskap är kultur och politik lika mycket som en strävan efter kunskap. Vetenskapens mål är alltid kunskap, men viljan att veta är en kamp som ibland gör framsteg och som ibland åker på bakslag. Idag betraktas utbildning och kunskap allt tydligare som handelsvaror vilka köps och säljs på en marknad där priset är viktigare än kvaliteten. Varken politiker eller arbetsgivarnas företrädare ser studier på högskolan som en intellektuell verksamhet, genom olika utspel och beslut som tas visar man att högre utbildning idag är tänkt att vara något man gör för att bevisa att man kan. Examen har blivit en inträdesbiljett till arbetslivet, en formalitet eller belöning för att man följt reglerna som satts och och håller ut i tre år. Och den synen på kunskap ligger i linje med den syn på kunskap som Deleuze utmanade med sin filosofi för så många år sedan. Trots att samhället idag är ett helt annat är det tydligt att båda tankesätten lever kvar, den ena har blivit mainstream och den andra ses som ett hot mot det moderna samhället inneboende rationalitet. 

Dagens akademi är mer polariserad än den akademi Deleuze verkade i. Det har blivit så eftersom akademin politiserats och eftersom verksamhetens leds med hjälp av regler och ekonomiska styrmedel. Friheten som en gång präglade akademin och som är nödvändig för att kunna placera kunskapen i centrum och som krävs för att lärande ska blir möjligt betraktas idag allt mer, paradoxalt nog, som ett hot. Kanske för att synen på kunskap blivit mainstream och epistemologi förväxlats med ontologi, vilket gör att det som tidigare sågs som lärda samtal om definitioner idag ses som hot mot rådande ordning. Krav på fri forskning betraktas som en provokation; forskning ska vara nyttig, i den mening som makthavarna bestämt. Vill vi verkligen veta och återupprätta kunskapsskolan och värna det som är högre i den högre utbildningen behöver vi stanna upp och tänka efter.

Idag omgärdas akademin och forskningen av en lång rad regler som sägs utgöra garanter för kvalitet, men det är inte så kunskap skapas. Kunskap är inte inte en produkt som kan produceras längs ett löpande band av arbetare som endast har kunskap och kompetens att hantera en liten del av helheten, vilket är principen för New Public Management. Det är inte fler regler och mer kontroller och utvärderingar som behövs, utan färre. Kunskapssamhället som vi en gång levde i och vetenskapens historiska framgångar byggde inte på regler, kontroll eller styrning, utan på frihet, självständighet, ansvar, kritiskt tänkande och transparens. Några andra kriterier behövs inte för att arbeta vetenskapligt, i alla fall inte om kunskap är målet med verksamheten. För att organisera den akademiska världen behövs så klart andra krav och konventioner. Men det är något helt annat, det är bara fernissa eller uttryck för akademisk kultur. Följande åtta postulat, som är min tolkning av Deleuze (2004:207) ganska strama formuleringar, utmanas på olika sätt genom hela hans filosofiska produktion och det är just detta jag menar att vi behöver göra idag för att placera kunskapen i centrum för forskningen och den högre utbildningen: utmana rådande regler och undersöka möjligheterna med alternativa utgångspunkter för forskning.

Den första premissen som Deleuze identifierar och sedan bryter mot är följande: Tänkandets högsta princip är individen. Det är lätt att tecken på det idag. Subjektet är en idealiserad position i samhället och kulturen och det är därifrån kunskapen antas uppstå och spridas. En individ, en tanke; är utgångspunkten för samhällsdebatten. Fast var börjar tanken och slutar individen? Kunskap, makt och subjektet är enligt Foucault en sammanhållen helhet vars inbördes gränser är högst otydliga. Makten och subjektet lierar sig ofta utan att individen inser det och tar därför över om man inte är vaksam, och mot dessa krafter står sig kunskapen slätt. Och när den uppfattningen blivit norm i samhället uppfattas talet om kunskapens primat som ett hot mot rådande ordning. Tänker man bara efter lite grand inser man att det är just detta som sker i skolan där lärarnas arbetsuppgifter regleras allt mer och den administrativa bördan ökar. Det uppfattas bara som ett problem för den som värnar kunskapen, för den som värnar sin egen makt och personliga inflytande är det inget problem, för hen blir kunskapen problemet. Och den ojämna kampen i dagens akademi, mellan linjeorganisationen och kollegiet, är ett annat exempel på samma sak. Där och när individen gjorts till tänkandets högsta princip är kunskapen mindre värld än subjektet, och när vetandet krockar med maktens intressen kommer kunskapen att tvingas underordna sig.

Låt oss stanna upp lite och tänka efter. Är verkligen min tanke min? Vem är jag? Och vad är en tanke, egentligen? Handlar det inte i själva verket om samverkan mellan en herrans massa olika aspekter och influenser? Är inte människan ett kollektivt fenomen? Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum och den som har makten över forskningsmedlen kan påverka resultatet av den forskning som finansieras av staten, vilket är den enda vetenskapliga verksamhet som erkänns som vetenskap. Den akademiska friheten finns bara på pappret. Den som vill forska idag måste vara mer lojal mot systemet än mot kunskapen. Det räcker inte att veta, för att ens insikter ska erkännas krävs att man är någon, att man har meriterat sig enligt gällande regler, vilket är ett annat sätt att hävda individens rätt över kunskapen. 

Lösningen på problemet som fångas i denna premiss är inte något slags relativism, utan mer av posthumanism; det vill säga metoder att tänka som INTE har individen som högsta princip, utan KUNSKAPEN. För att tala med Bruno Latour som verkar i samma andra behöver vi gå från Matter of fact, som ideal till: Matter of concern. Det räcker inte att det är sant, det som sägs i namn av vetenskap, det måste betyda något också. Vetenskapen behöver handla mer om kunskap än om meritering. Forskningen behöver drivas framåt av viljan att veta, inte av ekonomiska drivkrafter. Och, för att knyta an till Foucault; vi behöver lyssna mer på VAD som sägs än på VEM som talar. Tänkandets högsta princip är inte individen, utan kunskapen, och kunskapen äger ingen. Kunskap är heller inget man ska strida om, för det handlar inte om vem som har rätt utan om vad som fungerar.